Rättsfall

NJA 2001 s. 627

Citera

NJA 2001 s. 627

BibTeX

@misc{nja-2001-s-627,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2001 s. 627}},
  year         = {2001},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

10 hänvisningar i 6 artiklar · 10 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis2 hänvisningar

Marcus Radetzki · SvJT 2016 s. 745–820 · 2 ställen

Trots att Vägverket i målet yrkat trafikskadeersättning diskuterade Högsta domstolen som utgångspunkt huruvida Vägverket kunde anses äga rätt till skadestånd avseende de sålunda uppkomna kostnaderna. Efter att ha slagit fast att det ifrågavarande utsläppet inneburit sakskada konstaterade Högsta domstolen att, i rättsfall där fråga varit om skadestånd kunnat utgå för kostnader avseende räddningstjänst och polisutryckning (NJA 1950 s. 610 och NJA 2001 s. 627), det som en allmän princip uttalats att kostnader för åtgärder som myndigheter är skyldiga att utföra får anses vara av sådan natur att de inte är skadeståndsgrundande utan särskilt lagstöd. Vidare konstaterade domstolen att en väghållare enligt 26 § VägL är skyldig att hålla allmän väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom bland annat underhåll och reparation samt att dessa skyldigheter får anses vara av sådan natur att det allmänna inte äger rätt till skadestånd från en i en trafikolycka inblandad trafikant för sådana åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren. Det kunde i målet inte anses visat att omfattningen eller karaktären av Vägverkets åtgärder avvikit från vad som får anses normalt vid en trafikolycka. Någon rätt till skadestånd för de i målet ifrågavarande kostnaderna förelåg sålunda inte.TSL · p. 5 · s. 797
Högsta domstolen NJA 1950 s. 610 3.2 NJA 1981 s. 920 3.3.3 NJA 1981 s. 1205 1.4 NJA 1982 s. 106 3 NJA 1982 s. 390 2.8.1 NJA 1982 s. 668 3 NJA 1983 s. 496 3.5.2 NJA 1983 s. 522 I och II 3.3.1 NJA 1983 s. 725 1.4; 2.8.1 NJA 1984 s. 229 1.4 NJA 1984 s. 501 I och II 1.6.1.1 NJA 1984 s. 747 1.7.3 NJA 1984 s. 829 2.4 NJA 1985 s. 309 3 NJA 1985 s. 673 3.6.3 NJA 1985 s. 843 3 NJA 1986 s. 3 1.6.1.1 NJA 1986 s. 358 1.6.1.1 NJA 1986 s. 470 1.6.2; 1.6.3 NJA 1986 s. 659 1.2.2.1 NJA 1986 s. 758 3.6.1 NJA 1987 s. 383 2.1 NJA 1987 s. 749 3 NJA 1987 s. 835 1.2.2.1 NJA 1987 s. 982 2.2 NJA 1988 s. 221 3.1 NJA 1988 s. 408 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 1989 s. 251 3 NJA 1989 s. 346 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.4 NJA 1990 s. 93 1.6.2 NJA 1990 s. 591 1.1 NJA 1990 s. 726 3.5.2 NJA 1990 s. 734 3.5.2 NJA 1991 s. 662 3 NJA 1992 s. 113 1.6.1.2 NJA 1992 s. 303 1.7.2 NJA 1992 s. 414 1.2.2.2; 1.2.2.4; 1.2.2.5 NJA 1992 s. 428 1.2.2.3 NJA 1992 s. 642 3 NJA 1992 s. 782 1.1; 1.4; 4.2 NJA 1992 s. 845 I och II 1.7.2 NJA 1993 s. 222 2.7.1 NJA 1993 s. 764 2.5.1 NJA 1994 s. 283 2.5.2 NJA 1994 s. 449 I och II 1.6.2; 1.6.3 NJA 1994 s. 566 1.2.2.1 NJA 1994 s. 712 I och II 1.4 NJA 1995 s. 13 3 NJA 1995 s. 392 1.2.2.1 NJA 1996 s. 68 1.2.2.1 NJA 1996 s. 400 1.2.2.4; 1.3 NJA 1996 s. 652 2.8.2 NJA 1996 s. 727 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 1997 s. 27 6.1 NJA 1997 s. 97 1.7.1 NJA 1997 s. 734 1.7.2 NJA 1997 s. 832 1.2.2.1 NJA 1998 s. 118 4.1 NJA 1998 s. 375 3 NJA 1998 s. 448 1.2.2.4; 1.3 NJA 1998 s. 807 3 NJA 1999 s. 117 2.8.2 NJA 1999 s. 188 2.3.1 NJA 1999 s. 232 1.7.3 NJA 1999 s. 629 1.2.2.4; 1.3 NJA 2000 s. 48 1.2.2.4; 1.3; 1.7.2 NJA 2000 s. 150 3.3.2 NJA 2000 s. 225 1.2.2.1 NJA 2000 s. 285 1.7.1 NJA 2001 s. 93 1.7.1 NJA 2001 s. 191 I och II 1.1 NJA 2001 s. 234 2.5.1 NJA 2001 s. 255 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 2001 s. 329 6.5 NJA 2001 s. 486 1.7.3 NJA 2001 s. 627 3.2 NJA 2001 s. 657 1.6.4 NJA 2001 s. 695 I och II 1.7.1 NJA 2001 s. 750 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4;Register över behandlade rättsfall · p. 1 · s. 815

Det allmännas vårdplikt vid custodia1 hänvisning

Jakob Heidbrink · SvJT 2010 s. 321–343 · 1 ställe

I ljuset av viss annan rättspraxis avseende statens möjligheter till regress för myndigheters kostnader kan i och för sig betvivlas huruvida staten har någon regressrätt över huvud taget. Jfr NJA 1950 s. 610, NJA 2004 s. 566 och NJA 2001 s. 627. Det kan dock sägas att dessa rättsfall rör kärnan i myndigheternas uppgifter. Vårdplikten avseende omhändertagen egendom utgör däremot en incidens av myndighetens fullgörande av sina uppgifter, inte någon direkt och central uppgift för myndigheten.fotnot 15 · s. 324

Försäkringsbolags lojalitetskrav under utmejsling1 hänvisning

Jori Munukka · SvJT 2010 s. 588–605 · 1 ställe

M öjligen kan grunden härför sökas i tidigare praxis, se Kleineman, Försäkringsbolagens utredningskostnader som skadeståndsrättsligt metodproblem. NJA 1983 s. 209 ger att en fastighetsägare som — oberoende av vållande — blir ersättningsskyldig för saneringskostnader avseende kommunal avloppsanläggning inte också är skyldig att ersätta kommunens ospecificerade administrationskostnader i anledning av saneringen. Av NJA 1989 s. 251 följer att utredningskostnaderna hos en kommun i egenskap av skadelidande inte kan ersättas som trafikskadeersättning. Detta är ju i båda fallen något helt annat än att en avtalspart, försäkringstagare, oaktsamt orsakar motparten, försäkringsbolaget, onödiga utredningskostnader, Bengtsson, Om skarpsinnig rättsfallstolkning, s. 526 f. Jfr numera även NJA 2001 s. 627.fotnot 54 · s. 599

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007–20091 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 753–770 · 1 ställe

En annan fråga om gränserna för SkL:s område kom upp i NJA 2008 s. 100. Det finns ju åtskilliga ersättningsanordningar som inte regleras av SkL; ett exempel är brottsskadelagen, som innehåller självständiga regler om ersättning, och dessutom förekommer lagstiftning om ersättning för olika lagliga ingripanden i enskild rätt från det allmännas sida — inte bara expropriationslagen utan också mera speciella lagar. I 2008 års fall blev den s.k. zoonoslagen aktuell. Ett salmonellasmittat foder hade levererats till en lantbrukare; sedan staten vidtagit åtgärder mot smittan hos lantbrukaren fick denne ersättning från Jordbruksverket enligt den nämnda lagen, varpå verket krävde tillbaka ersättningen regressvis från den som levererat det smittade fodret. HD fann att sådana ersättningar inte utan uttryckligt författningsstöd kunde återkrävas av annan, om inte särskilda skäl föranledde det; här saknades både författningsstöd och särskilda skäl. Talan ogillades alltså. — Avgörandet stämmer med en allmän princip i rättspraxis att åtgärder som en myndighet är skyldig att utföra inte kan grunda ersättningskrav mot den som föranlett åtgärderna (jfr bl.a. NJA 2001 s. 627 och NJA 2004 s. 566) — för övrigt en påfallande mild regel särskilt när någon vållat skada genom brott. I det aktuella fallet kan man undra vad som utgör ”särskilda skäl” för återkrav; sådana reservationer skapar ju en viss rättsosäkerhet. Men HD kan som så ofta annars ha velat reservera sig för möjligheter som man inte kunnat överblicka i målet.Förutsättningar för ansvar · p. 4 · s. 755

Svensk rättspraxis4 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 4 ställen

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2004–20061 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2007 s. 554–568 · 1 ställe

2.3. Sakskada. Gränsdragningen mellan sakskada och ren förmögenhetsskada har stor betydelse inom skadeståndsrätten med tanke på de begränsningar som gäller för möjligheten till ersättning för den senare skadetypen. Ett ledande rättsfall är här NJA 1996 s. 68, som innebär att även smärre fysiska förändringar som skadar funktionen hos ett föremål betraktas som sakskada. Också i NJA 2004 s. 566 behandlades gränsdragningsfrågan. Rättsfallet gällde Vägverkets krav på trafikskadeersättning för kostnader, sedan verket utfört saneringsarbete när drivmedel vid en trafikolycka läckt ut på vägbanan. HD framhöll att enbart nedskräpning av vägbanan som kräver att den stängs för avstädning inte kan anses som sakskada; inte heller fysisk påverkan av vägbanan innebär sakskada om inga eller endast obetydliga återställningsinsatser behövts. Utsläpp av drivmedel som inte förorsakar egentlig olägenhet eller där de negativa effekterna kan undanröjas genom obetydliga åtgärder utgör inte sakskada. I detta fall hade sådan skada uppkommit, men här gällde det åtgärder av skyddskaraktär som normalt ankommer på väghållaren, och då var ändå rätt till skadestånd och trafikskadeersättning utesluten. — Uttalandena om sakskada innebär tydligen att vissa smärre eller lätt avhjälpta fysiska förändringar inte anses som sakskada. Att talan ogillades i målet kan sammanställas med den liknande utgången i NJA 2001 s. 627, angående polisens kostnader som orsakats av falskt larm; också där var det fråga om åtgärder som en myndighet var skyldig att utföra.Översikt av innehållet · p. 32 · s. 564