- Se exempelvis John Murray mot Storbritannien, p. 47, 48, 50 och p. 54 i domen. 1 4 Dom den 18 mars 2010. 15 I det fallet synes Europadomstolen inte ha tagit ställning för att ett prima faciemål är en förutsättning för att kunna använda den tilltalades tystnad som bevis mot denne. 16 Tochilovsky, Jurisprudence of the International Criminal Courts and the European Court of Human Rights, Martinus Nijhoff Publishers, Leiden, Nederländerna, 2008, s. 51. Även Nordh synes dela denna uppfattning, se Nordh, Praktisk process VIII, Bevisrätt C: Bevisvärdering, Iustus, Uppsala, 2013, s. 54. 1 7 Se resonemangen i NJA 2015 s. 702 (”Balkongmålet”), p. 23 i domen, och HD:s två domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16, p. 10 i domen, respektive B 466316, p. 7 i domen. 18 Se exempelvis John Murray mot Storbritannien, angående bl.a. medhjälp till olaga frihetsberövande. 19 Se exempelvis Krumpholz mot Österrike, angående hastighetsöverträdelse. 20 Nowak, Oskyldighetspresumtionen, Norstedts Juridik, Stockholm, 2003, s. 415. 21 Se SOU 1938:44 s. 381 f. och NJA II 1943 s. 448 f. 22 Se även SOU 2017:17 s. 134. 2 3 För en utförlig redogörelse och analys av dessa rättsfall hänvisas till examensarbetet. 24 Se Lundqvist, Om prövningen av åtal för brott förövat av flera gärningsmän, Iustus, Uppsala, 2010, s. 31 och Zeidner, Tilltalads uppgift i visst fall, SvJT 1994 s. 473. Även Schelin använder sig av uttrycket förklaringsbörda i förhållande till avvikelser men synes inte mena att detta får negativ bevisverkan, utan att det snarare handlar om en trovärdighetsfråga, se Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts Juridik, Stockholm, 2007, s. 100 och s. 248. 25 Se exempelvis Hovrätten för Västra Sveriges dom den 24 januari 2014 i mål nr B 5232-13. Se även Fitger m.fl., Rättegångsbalken (maj 2017, Zeteo), kommentaren till 35 kap. 1 § RB, underrubrik ”Allmänt om bevisvärdering”. 26 Se exempelvis NJA 1980 s. 725, NJA 1992 s. 446, NJA 2010 s. 671, p. 8 i domen, Diesen, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, s. 106 och Eke löf, Edelstam & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 54. Se dock HD:s domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16, p. 13 i domen, och B 4663-18, p. 10 i domen, om att det saknas stöd för att konstansbrister är ett kriterium på bristande tillförlitlighet. 27 Se exempelvis Göta hovrätts dom den 2 december 2011 i mål nr B 2572-11. 2 8 HD återkommer till betydelsen av att den tilltalade lämnat medvetet felaktiga uppgifter i HD:s domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16, p. 10 i domen, respektive B 4663-16, p. 7 i domen. 29 Se även Svea hovrätts dom den 8 september 2016 i mål nr B 32-16 där domstolen förefaller ha tolkat HD:s uttalanden som att både den tilltalades tystnad och dennes felaktiga uppgifter inbegrips i förklaringsbördan. 30 Se exempelvis Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 9 februari 2012 i mål nr B 3440-11 och Kristianstads tingsrätts dom den 18 december 2012 i mål nr B 532-12. 3 1 Se Ekelöf, Edelstam, & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 209. 32 Diesen, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, s. 133 f. 33 A.a., s. 131 ff. 3 4 Se a.a., s. 228 ff. och Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, s. 153 f. 35 Hovrätten över Västra Sveriges dom den 14 mars 2014 i mål nr B 4677-13. 3 6 NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”), NJA 2001 s. 551 (”Privatinförselmålet”) och NJA 2001 s. 570 (”Opiummålet”). 3 7 NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”). 38 NJA 2001 s. 570 (”Opiummålet”). 39 NJA 2001 s. 551 (”Privatinförselmålet”). 40 NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”). 4 1 Se Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 34. 42 A.a., s. 34. 4 3 I en utredning föreslås att denna bestämmelse ska kompletteras med ett stadgande om att den misstänkte också ska informeras om sin rätt att inte behöva medverka i utredningen av sin egen skuld, se SOU 2017:17 s. 127 ff. 44 Det har diskuterats huruvida den svenska regleringen om den anklagades tillgång till försvarare är förenlig med EKMR eller inte. En sådan diskussion ska inte föras i den föreliggande artikeln, men det kan hänvisas till Andersson & Hopman, Rätt till försvarare före polisförhöret, JT 2010–11 s. 795-820. 4 5 SOU 2017:17 s. 69 f.
- 3.1 Rättsliga utgångspunkter Innan Sverige anslöt sig till EKMR saknades det i svensk rätt någon uttrycklig rättighet för den tilltalade att vara passiv under det straffrättsliga förfarandet. Tvärtom utgår svensk rätt från att den tilltalades passivitet kan tillmätas bevisvärde, vilket framgår av 35 kap. 4 § RB. Bestämmelsen föreskriver bl.a. att om en part underlåter att besvara en framställd fråga ska domstolen pröva vilken bevisverkan detta ska få. Genom Europadomstolens praxis står det dock klart att en ordagrann tolkning av 35 kap. 4 § RB inte är möjlig. En sådan tolkning har heller inte förutsatts i förarbetena. Europadomstolens praxis måste under alla omständigheter ytterligare anses ha begränsat möjligheterna för domstolen att med stöd av bestämmelsen tillmäta den tilltalades tystnad bevisverkan. Detta gäller exempelvis genom de krav som uppställts vad gäller stark bevisning och andra typer av säkerhetsgarantier. 3.2 Relevanta avgöranden från Högsta domstolen Det finns, åtminstone till min vetskap, endast fyra rättsfall från HD där det kan sägas att en förklaringsbörda har aktualiserats. Dessa är NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”), NJA 2001 s. 551 (”Privatinförselmålet”), NJA 2001 s. 570 (”Opiummålet”) och NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”). I de tre förstnämnda målen nämns förvisso inte uttrycket förklaringsbörda i HD:s domskäl, men HD bekräftade i 2013 års fall att det i dessa fall aktualiserats en förklaringsbörda. Ytterligare ett rättsfall av betydelse för förklaringsbördan är NJA 2015 s. 702 (”Balkongmålet”). HD diskuterar i sina domskäl bevisvärdering av den tilltalades tystnad och dennes felaktiga uppgifter, två viktiga frågor för förklaringsbördan. Även i HD:s två domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16 respektive B 4663-16 har HD uttalat sig om felaktiga uppgifters betydelse i bevishänseende. Dessa rättsfall är därför också viktiga för en analys av förklaringsbördan. 3.3 Förklaringsbördan uppstår i förhållande till påståenden från åklagaren Det måste anses relativt okontroversiellt att påstå att förklaringsbördan handlar om att den tilltalade har att förklara en viss bevisomständighet som åklagaren åberopat och att den tilltalades misslyckande med detta läggs denne till last i bevishänseende. Det kan nämligen konstateras att gemensamt för samtliga av de HD-avgöranden där en förklaringsbörda har aktualiserats är att så har skett i förhållande till påståenden från åklagarsidan. I vissa delar av doktrinen finns dock även företrädare för uppfattningen att förklaringsbördan uppstår i förhållande till avvikelser mellan en utsaga som den tilltalade lämnat i polisförhör respektive huvudförhandling. Den tilltalade anses då behöva lämna en godtagbar förklaring till denna avvikelse och om så inte görs kan detta enligt 35 kap. 4 § RB få bevisverkan. Även i underrättspraxis synes det som om denna typ av avvikelse har ansetts vara relevant för förklaringsbördan. Det finns inte något uttryckligt stöd för detta i HD:s avgöranden. Av HD:s praxis och doktrin följer i stället att det s.k. konstanskriteriet, att en berättelse inte ändras under utredningens gång, har att göra med värderingen av utsagan. Finns det godtagbara förklaringar till en eventuell avvikelse är det inte säkert att bevisvärdet av utsagan påverkas negativt. 3.4 Förklaringsbördan inbegriper både tystnad och icke trovärdiga förklaringar En viktig fråga är om förklaringsbördan omfattar både den tilltalades tystnad och dennes icke trovärdiga förklaringar. Att så är fallet är enligt min uppfattning den härskande uppfattningen i underrättspraxis. I doktrinen synes det som om det i vissa fall görs skillnad mellan dessa situationer. Av HD:s avgöranden står det klart att åtminstone tystnaden inbegrips i förklaringsbördan. Härvid kan exempelvis pekas på NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”). I det målet hade den tilltalade underlåtit att ge en förklaring till omständigheten att ett visst belopp upptagits på en slagremsa för ingående mervärdesskatt, men för vilket underlag inte hade påträffats vid revisionen.
Rättsfall
NJA 2001 s. 570
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2001 s. 570
BibTeX
@misc{nja-2001-s-570,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2001 s. 570}},
year = {2001},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 3 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Påföljdsbestämning i narkotikamål2 hänvisningar
- NJA 2001 s. 570: Narkotikabrott avseende opium (0,6 gram samt 0,3 gram) med ett straffvärde motsvarande fängelse tre månader ansågs böra föranleda fängelse med hänvisning till att narkotikabrott ”är ett artbrott som, utom i ringa fall, normalt skall föranleda fängelsestraff”. Även om villkorlig dom i förening med samhällstjänst eller skyddstillsyn i förening med sådan föreskrift också vid sådana brott i särskilda fall bör kunna ersätta fängelsestraff blev påföljden alltså här fängelse.
- När det gäller betydelsen av brottets art för påföljdsvalet vid narkotikabrott bör även NJA 2001 s. 570 nämnas. Målet avsåg innehav av opium, en bit om 0,6 gram och en bit som vägde 0,3 gram. HD ansåg att straffvärdet motsvarade fängelse tre månader (vilket för övrigt framstår som väl högt). Vid ett sådant straffvärde och då den tilltalades personliga förhållanden inte ledde till något annat stannade HD för att villkorlig dom förenad med samhällstjänst inte kunde anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd för brottet.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- I NJA 2001 s. 570 ansågs påföljden för narkotikabrott med ett straffvärde av 3 månader böra bestämmas till fängelse med hänvisning till brottslighetens art. HD uttalade visserligen att villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med föreskrift om samhällstjänst bör kunna ersätta kortvariga fängelsestraff också vid narkotikabrott ”i särskilda fall”. Villkorlig dom förenad med samhällstjänst ansågs emellertid inte utgöra en tillräckligt ingripande påföljd för brottet och inte heller den tilltalades personliga förhållanden utgjorde tillräckliga skäl att frångå fängelse.
- NJA 2003 s. 121 NJA 2001 s. 570 NJA 2001 s. 579, NJA 2003 s. 133