Rättsfall

NJA 2001 s. 368

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2001 s. 368

BibTeX

@misc{nja-2001-s-368,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2001 s. 368}},
  year         = {2001},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

8 hänvisningar i 8 artiklar · 8 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2019–20211 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2022 s. 1045–1055 · 1 ställe

NJA 1991 s. 720, NJA 1997 s.460, NJA 2001 s. 368; motsatt utgång i NJA 1997 s. 648.fotnot 7 · s. 1049

Grannelagsrättsligt skadeståndsansvar1 hänvisning

Jonas Du Rietz · SvJT 2018 s. 674–694 · 1 ställe

I det senare rättsfallet NJA 1997 s. 468 ansåg Högsta domstolen att strikt ansvar på liknande grund även förelåg för innehavare av renvattenanläggning. Likaså ansågs i NJA 2001 s. 368 en samfällighetsförening, som drev en vatten- och avloppsanläggning, ha strikt skadeståndsansvar för en vattenskada i en villafastighet som uppstått till följd av att en spillvattenledning varit blockerad på grund av rottillväxt. I NJA 1997 s. 684 ansågs emellertid inte en dammägare ha ett strikt skadeståndsansvar för översvämningsskador nedströms vilka orsakats av att osedvanligt stora vattenmängder släppts fram genom en damm för vattenreglering.Kan ansvaret vara strikt? · p. 9 · s. 681

Hundra år av gemenskap1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2016 s. 905–916 · 1 ställe

Den lagstiftning som närmast föregick skadeståndslagen var 1864 års Strafflag, vars sjätte kapitel innehöll skadeståndsregler med brott som utgångspunkt. Strafflagens skadeståndsregler användes även efter att lagen efterträtts av Brottsbalken, fram till skadeståndslagens införande 1973. 1 0 Stig Jägerskiöld, Om culpa-ansvaret under 1600- och 1700-talen, i Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg, Stockholm 1977, s. 145 ff. Det kan härvid noteras att Jägerskiöld är särskilt kritisk mot Jan Hellners redogörelse, 11 Stig Jägerskiöld, Om culpa-ansvaret under 1600- och 1700-talen, i Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg, Stockholm 1977, s. 158. Nils Alexandersson har å sin sida framhållit att ”culpa levissima” var ett uttryck som förr användes för att beteckna handlingar som i och för sig var oaktsamma, men som var så lindrigt oaktsamma de enbart i undantagsfall borde föranleda skadeståndsansvar, men samtidigt framhållit att denna tolkning enligt ”nyare pandektvetenskap” (en disciplin som sällan blir föremål för behandling på dessa sidor i vår tid) visade sig vara en missuppfattning, se Nils Alexandersson, Recension av Hjalmar Karlgren: Skadeståndsläran, SvJT 1944 s. 535. Begreppet culpa levissima var för övrigt ett av trätoämnena i debatten mellan Vilhelm Lundstedt och C.G. Björling som jag strax nedan återkommer till. 12 Det går naturligtvis att invända mot karakteristiken av skadeståndslagen som en omfattande kodifikation — lejonparten av skadeståndsrättens grundbultar hamnade utanför lagstiftningen. Det finns således med undantag för definitionen av ren förmögenhetsskada inga skadedefinitioner i lagen och de fundamentala rekvisiten för ansvar nämns i vissa delar över huvud taget inte. Det saknas således helt vägledning i lagtexten för hur man ska betrakta orsaks- och adekvanskraven och åtskilliga allmängiltiga principer (som skadebegränsningsplikten och compensatio lucri cum damno) hamnade också utanför lagstiftningen. 13 Under senare år är det främst i trafikskadesammanhang uttrycket förekommit, se t.ex. Ds 2006:12, Trafikförsäkringsfrågor m.m., s. 52 och, för ett exempel från praxis, NJA 1985 s. 309 (om trafikskadelagens jämkningsregel i fall av sammanstötning mellan bil och cyklist). 14 Terminologin kan vara förvirrande. En vanligt förekommande fråga bland studenter är om det finns någon skillnad mellan strikt ansvar och rent strikt ansvar. Ett svar kan utgå från Jan Hellners definition att rent strikt ansvar är ansvar oberoende av någons vållande, Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, s. 162. Det särskiljer rent strikt ansvar från framför allt principalansvaret som fordrar vållande, men som i en mening också kan betraktas som ett strikt ansvar (men inte rent strikt) eftersom arbetsgivaren ansvarar utan egen förskyllan. 1 5 Det finns i och för sig åtskilliga exempel på att rent strikt ansvar införts genom Högsta domstolens rättsbildande verksamhet. Militära aktiviteter har således ansetts omfattade av ett rent strikt ansvar i ett antal avgöranden från 1900-talets första hälft, se NJA 1928 s. 316, NJA 1946 s. 734 I och II samt NJA 1946 s. 758 I och II. Se om utvecklingen t.ex. Kurt Grönfors, Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden, Stockholm 1952, s. 290 f och s. 301. I NJA 1983 s. 836 prövades relationen mellan det lagstadgade luftfartsansvaret och det strikta ansvaret som utvecklats genom de nyss nämnda prejudikaten. I ett antal senare fall har HD vidare funnit att skador orsakade genom utsläpp från vissa former av vatten- och avloppssystem, NJA 1991 s. 720, NJA 1997 s. 468 och NJA 2001 s. 368. Jmf. å andra sidan NJA 1997 s. 684 (ej strikt ansvar för dammägare efter översvämningsskador som uppkommit till följd av kraftig nederbörd). Se vidare Håkan Andersson, Strikt ansvar — olika problemformuleringar och argumentationssätt, i Festskrift till Peter Lødrup, Oslo 2002, s. 49 ff. 16 Hellners och Radetzkis lärobok ger en god överblick över de olika lagstiftningarna, Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, kap. 10. Se även Filip Bladini, Trafikskador och arbetsskador — ett reformförslag utifrån läran om ekonomisk prevention, SvJT 1994 s. 633 ff., för perspektiv på utvecklingen. 17 Ivar Strahl, Några kritiska anmärkningar om den svenska skadeståndsrätten, SvJT 1947 s. 82. 18 Culpaansvaret, som står i centrum för förevarande betraktelse, har betydelse även i straffrätten. Om det tidigare fanns fog att beklaga sig över att straffrätten inte ägnat culpafrågan lika mycket intresse som skadeståndsrätten (se Per-Edwin Wallén, recension av Gillis Erenius Oaktsamhet. Studier i straffrätt, SvJT 1974 s. 697) så kan det konstateras att det i modern tid publicerats två avhandlingar på oaktsamhetstemat i straffrätten: Gillis Erenius, Oaktsamhet, Stockholm 1971 och Andreas Anderberg, Straffbar oaktsamhet, Uppsala 2015. I SvJT har ämnet tagits upp ur ett straffvärdesperspektiv av Nils Jareborg, Uppsåt och klander, SvJT 1988 s. 722 och rörande frivilligt risktagande Johan Boucht, Om straffrättslig oaktsamhetsbedömning vid frivillig verksamhet med förhöjd risk, SvJT 2013 s. 985. 1 9 Ur SvJT kan nämnas Vilhelm Lundstedt, Kan härskande tolkning av 24 § köplagen anses riktig?, SvJT 1921 s. 325 (som sitt namn till trots ägnas primärt åt allmänna culpafrågor), vilken bemöttes, om än ur mer praktiska perspektiv, av C. G. Björling i Har gängse tolkning av 24 § köplagen visats vara oriktig?, SvJT 1923 s. 281 ff. och Gustaf Carlsson, Olyckshändelse och omöjlighet i 24 § köplagen, SvJT 1922 s. 361. Se vidare Vilhelm Lundstedt, Fiktion eller fakta i juridiken, SvJT 1924 s. 241 och C.G. Björling, Rättsvetenskaplig forskning — eller enbart sanningsförkunnelse, SvJT 1924 s. 425. Utanför SvJT diskuterar Lundstedt culpabegreppet bl.a. i sin serie av Grundlinjer, särskilt i den första delen, Vilhelm Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten 1: Culpa-regeln, Uppsala 1935. 20 Henry Ussing, Erstatningsrettens udvickling i nutiden, særlig om spørgsmaalet om ansvaret bør inskrænkes, SvJT 1937 s. 115 ff. 21 Se härom Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 47 ff. 22 Jan Hellner, Culpabegreppet inom skadeståndsrätten, SvJT 1953 s. 609 ff. 23 Se t.ex. Jan Hellner, Skadeståndsrättens reformering, SvJT 1967 s. 673 ff., Erland Conradi, Skadeståndsrätten och verkligheten, SvJT 1969 s. 316, Bertil Bengtsson, Nyheter i skadeståndslagstiftningen, SvJT 1976 s. 593, densamme, Om skadestånd för lidande vid myndighetsutövning, SvJT 1977 s. 141. Strahls SOU från 1950 brukar allmänt betraktas som startpunkten för denna diskussion, Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område av Ivar Strahl (SOU 1950: 16) 24 Sålunda beskrivs regeln i 2 kap. 1 § som culparegeln i bestämd form av Bertil Bengtsson, i Bertil Bengtsson m.fl., Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, 2 uppl., Stockholm 2013, 1.3. 2 5 Se Hjalmar Karlgren, Den allmänna skadeståndsläran, SvJT 1938 s. 369 och Jan Hellner, Culpabegreppet inom skadeståndsrätten, SvJT 1953 s. 614 ff. 26 Det finns åtskilliga argument för att inte använda sig av bonus pater-formeln i oaktsamhetssammanhang. Till att börja med ger den inte någon hjälp med praktiska problem. Värre är att den riskerar att förvirra snarare än att hjälpa bedömaren i de fall där den påstådda skadevållaren inte är en man med barn: Vilken vägledning ger jämförelsen med en familjefar vid bedömningen av om en dansös varit oaktsam? (Jmf. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, s. 123.) Eller ett barn? (Se Ivar Strahl, Om barns skadeståndsskyldighet, SvJT 1971 s. 30.) I senare årgångar av SvJT har bonus pater familias-figuren mest dragits fram som en symbol för ett föråldrat, patriarkalt (jmf. Ole Lando, Om han, hon eller den, SvJT 2014 s. 676, n. 6) eller närmast fånigt resonemang (en ”seriefigur”, enligt Mikael Mellqvist, Myter och dygder inom juridiken, SvJT 2004 s. 827, n. 36; ”en viktig argumentationsmodell för femtio år sedan, men är nu mest ett talesätt, ömt vårdat i studenthumorn”, Robert Påhlsson, Om värderingars roll i rättstillämpningen, SvJT 2006 s. 267.) Eller med Håkan Anderssons ord, ett ”fantasifoster”, Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 64 f. (med mycket sorgfälliga referenser i n. 109 och 110). 2 7 Se om denna tendens, Mårten Schultz, Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt, SvJT 2013 s. 1020 ff. 28 111 F.2d 611 (2d Cir. 1940). En annan formulering av dessa kriterier som ofta används är United States v. Carroll Towing Co., 159 F.2d 169 (2d Cir. 1947). Modellen är introducerad i svensk rätt genom Hellners lärobok, i sin senaste form i Jan Hellner och Markus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, s. 127 f. 29 Se t.ex. Richard Posner, Economic Analysis of Law, 5 uppl., New York 1998, 6 kap. 30 Det uttrycks dock på litet olika sätt i olika fall. Ett avgörande är NJA 1981 s. 683, där käranden hade snubblat på en trappsten, som under ett vägarbete kommit att skjuta upp ovanför den övriga marknivån, och skadat sig. Svarande var det bolag som utfört vägarbetet. Den grundläggande frågan var om det kunde anses vårdslöst av bolaget att inte förebygga de risker som den uppstickande gatstenen medförde för fotgängare. HD:s bedömning följer tydligt de riktlinjer som Handformuleringen ställer upp. Riskerna för olycksfall beaktades och konstaterades inte vara obetydliga, och de potentiella skadornas omfattning värderades och befanns inte vara särskilt omfattande. Vidare diskuterades möjligheterna för bolaget att förekomma risken och domstolen konstaterade — med beaktande av att bolaget ”hade fog för att inte bedöma olycksfallsriskerna som särskilt allvarliga” och också hade ”skäl räkna med att ett eventuellt olycksfall[…] inte skulle medföra några mer omfattande skadeverkningar” — att kostnaderna för sådan arrangemang skulle vara jämförelsevis tids- och arbetskrävande. Vårdslöshet ansågs således inte föreligga. I NJA 1993 s. 149, vilket gällde skadestånd till följd av en felslagen golfboll vid golfspel, vägdes risken med slaget mot ”kostnaden” för att undvika risken (i princip ett förlorat slag), samt skadevållarens insikt om riskerna. Se om culpabedömningen i det senare fallet Jan Rebane & Mårten Schultz, Om skadestånd vid golfspel, i: Artikelsamling 2002, Svensk IdrottsJuridisk Förening, Farsta 2002. Se även angående spörsmålet skadevållarens möjlighet att inse riskerna, Bertil Bengtsson, Om skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, Stockholm 1962, s. 22. 3 1 Anders Agell, Kantstenar, plåtbitar, hästboxar och dylikt — om riskbedömningar enligt culparegeln, Festskrift till Nordensson, Stockholm 1999, s. 1 ff. 32 I den rättsfilosofiska diskussionen talar man ibland om ”moral luck”, att skadevållaren kan ha tur eller otur, så till vida att ett riskbeteende kan utvecklas till en skada eller inte beroende på hur orsakskedjorna alldeles utan skadevållarens inverkan faller ut. Denna invändning har dock inte någon relevans i bedömningen av själva ansvaret, som bör göras utifrån ett ex ante-perspektiv. 33 HD:s resonemang kring den skadelidandes eget ansvar får nog delvis anses överspelat, eftersom efter rättsfallet skadeståndslagen ändrats på så sätt att medvållande vid personskada enbart i undantagsfall kan medföra ansvarsbegränsning för en skadevållare. (6 kap. 2 §.) Synpunkterna kring ansvar för risktagande som kan leda till personskada framstår fortfarande som relevanta däremot. 34 Facitresonemang används bl.a. vid bedömningen under 6 § patientskadelagen. 35 I detta fall tycks det ha legat golfspelaren i fatet att han var en rutinerad golfspelare vid insiktsbedömningen, men måhända skulle man istället kunna göra en direkt motsatt bedömning: Den omständigheten att spelaren var rutinerad innebar en minskad risk för skada eftersom i allmänhet riskerna för en felträff kan antas vara lägre för skickliga spelare. Se Jan Rebane och Mårten Schultz, Om skadestånd vid golfspel, i: Artikelsamling 2002, Svensk IdrottsJuridisk Förening, Farsta 2002. Se även angående spörsmålet skadevållarens möjlighet att inse riskerna, Bertil Bengtsson, Om skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, Stockholm 1962, s. 22. 36 Presumtionsansvaret förknippas främst med kontraktuella situationer där någon har annans egendom i sin besittning med vårdplikt men kan aktualiseras även i utomkontraktuella sammanhang. Jakob Heidbrink har i SvJT behandlat presumtionsansvar i några olika situationer, se Omhändertagande av annans egendom — ett avtalsgrundande rättsfaktum?, SvJT 2008 s. 57 ff. och Det allmännas vårdplikt vid custodia, SvJT 2010 s. 321 ff. 37 Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, kap. 9. 3 8 Se Mårten Schultz, Föräldrars ansvar för barns brott, SvJT 2010 s. 195. 39 Se vidare Mårten Schultz, Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt, SvJT 2013 s. 1027 ff. och ds. Skadeståndsrättens framtid, Svensk Juristtidning 100 år, s. 115 f.fotnot 9 · s. 907

Kausalitetspraktikan1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2011 s. 465–494 · 1 ställe

Se för exempel (även om inte alla av dessa framställningar skrivits av fortfarande verksamma justitieråd): Halvar Lech, Skadeersättning vid personskada, Stockholm 1973, kap. 3 (en delvis tämligen teoretiskt hållen betraktelse kring orsaksanalysen); Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl., Stockholm 1972, s. 37 ff. (Karlgrens kända lärobok utgår från att kausalitetsbegreppet många gånger kan jämställas med begreppet ”conditio sine qua non” — nödvändiga villkor — och menar även att lagstiftaren ”medvetet eller omedvetet” utgått från detta); Ulf Nordenson, Bertil Bengtsson & Erland Strömbäck, Skadestånd, 2 uppl., Stockholm 1976, s. 41 f. (i denna framställning som skrevs mot bakgrund av den då rätt färska skadeståndslagen behandlar Nordenson, som stod bakom orsaksavsnittet, orsakskravet utifrån begreppsparet nödvändiga och tillräckliga betingelser och reflekterar kring olika problem med begreppsbildningen). 1 0 I de två viktigaste allmänna framställningarna (Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 upp., Stockholm 2010 och Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen, 3 uppl., Stockholm 2009) förekommer inte uttrycket betingelseläran. Det samma gäller även för de flesta mer specifika skadeståndsrättsliga framställningarna. I de andra nordiska länderna är uttrycket vanligare, se strax nedan. 11 Rt. 1992, s. 64. Detta citat återfinns hos Peter Lødrup, Lærebok i erstatningsrett, 5 uppl., Oslo 2005, s. 255, som beskriver det som en formulering ”på beste læreboksmaner”. 1 2 Jmf. Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 6. 13 Däremot så är det väldigt vanligt att man betraktar betingelselärans test som ett första steg, som sedan kan behöva kompletteras. Noterar van Gerven mot sin omfattande komparativa undersökning: ”all systems under study take as a starting point the notion of conditio sine qua non”, Walter van Gerven, Jeremy Lever & Pierre Larouche, National, Supranational and International Tort Law, Oxford 2000, s. 452. (Första kursiveringen min.) 14 Så t.ex. i det europeiska skadeståndsförslaget Principles of European Tort Law (PETL), art. 3.101–106 (se för principförslaget vidare www.egtl.org, under ”Principles”). 15 Så t.ex. i det andra europeiska skadeståndsförslaget som ingår i Draft Common Frame of Reference (DCFR), se vidare DCFR VI, 4:101. DCFR har nyligen citerats av Högsta domstolen som stöd för sin argumentation i NJA 2009 s. 672. 16 Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 10–11. 17 Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213. 18 Modellen som här skisseras är dock inte mer avancerad än att den legat till grund för orsaksformuleringen i en nyligen formulerad Restatement, se Restatement of the Law. Third. Torts: Liability for Physical Harm (Proposed Final Draft), april 2005. Se §§ 26–27, med kommentarer. Metoden är inspirerad av Richard W. Wr ights orsaksteori, den s.k. NESS-modellen. Själv tar jag upp denna metod i Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, s. 437 ff. 1 9 Jmf. härvid det s.k. Leo-målet, NJA 1982 s. 421. 2 0 Se även Richard W. Wright, Once More into the Bramble Bush: Duty, Causal Contribution, and the Extent of Legal Responsibility, 53 Vanderbilt Law Review, s. 1071 ff., på s. 1081 (2001). 21 Se Jane Stapleton, Legal Cause: Cause-in-Fact and the Scope of Liability for Consequences, 53 Vanderbilt Law Review, s. 941 ff., på s. 958 ff. (2001). Se även Jane Stapleton, Perspectives on Causation, i Jeremy Horder (red.), Oxford Essays In Jurisprudence, Oxford University Press, Series No. 4, Oxford 2000, s. 61 ff. och Jane Stapleton, Unpacking “Causation”, i Peter Cane & John Gardner (red.), Relating to Responsibility, 2001, s. 145 ff. 22 Se Jane Stapleton, Legal Cause: Cause-in-Fact and the Scope of Liability for Consequences, 53 Vanderbilt Law Review, s. 941 ff., på s. 958. (2001). 23 Richard Wright är mer skeptisk i sin kommentar till Stapletons förslag, Richard W. Wright, Once More into the Bramble Bush: Duty, Causal Contribution, and the Extent of Legal Responsibility, 53 Vanderbilt Law Review, s. 1071 ff., på s. 1080 ff. (2001). Främst är Wright kritisk mot användandet av uttryck som “historical involvement” och “played a role in the history”, vilket här översattes till ”spelade en roll i effektens historia”. Anledningen till det är att Wright (a.a.s. 1081, not 34), i överensstämmelse med åtskilliga andra författare (H.L.A. Hart och A.M. Honoré, Causation in the Law, 2 uppl., Oxford 1985, främst på s. 9 ff. Wright hänvisar även till W.H. Dray, Causal Judgment in Attributive and Explanatory Contexts, 49 Law and Contemporary Problems, s. 13 och passim (1986) samt Michael Scriven, The Structure of Science, 17 Revue of Metaphysics, s. 403 ff., på s. 407 ff. (1964)) ser en risk med att en sådan terminologi sammanblandar den faktiska kausalitetsbedömningen med normativa överväganden rörande den undersökta faktorns historiska bet ydelse. Jag har svårt att se att det skulle finnas några större faror med att Stapletons terminologi skulle leda till att normativa överväganden smugglas in i kausalitetsbedömningen när den formuleras på detta öppna sätt. 2 4 Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, appendix. 25 Se Jonny Flodin, Skyddat intresse och Europakonventionen. Nordisk Försäkringstidskrift 2008 s. 329 ff. 26 Hovrätten, som företar en utredning i termer av ”nödvändiga och tillräckliga betingelser”, försöker komma runt problemet i detta fall genom att framhålla att den ansvarsgrundande faktorn trots statens invändning om att för det fall någon har föresatt sig att begå självmord så kommer han till slut att lyckas (vilket togs upp som en del av orsaksinvändningen) var nödvändig för ”just det aktuella dödsfallet”. Det här är en vanligt förekommande strategi för att komma till rätta med orsaksprövningens svårigheter med en betingelseläreuppfattning, att definiera skadan i termer av dess bakgrund. Men så kan man inte formulera orsaksfrågan. Genom att formulera skadan som ”skadan så som den inträffade” så blir en orsaksbedömning utifrån nödvändighetstanken cirkulär: det är just hur skadan inträffade som skall undersökas genom orsaksbedömningen och då kan man inte formulera effekten i termer av dess orsaker. 2 7 Närmare bestämt var frågan från tingsrätten formulerad på följande sätt. ”Vilken inverkan har hjärtstilleståndet den 13 augusti 2000 och dess följder på Folksams skyldighet att, p.g.a. trafikolyckan 1992, till Marie-Louise D. från nämnda dag utge trafikskadeersättning för inkomstförlust och pensionsförlust — när de båda händelserna saknar samband med varandra och var för sig utgör en tillräcklig betingelse för total arbetsoförmåga?” En anledning till frågan var sannolikt att det finns ett tidigare avgörande från HD med liknande omständigheter som givit upphov till debatt, NJA 1950 s. 650. Se t.ex. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 215 f. och allmänt om fallet Halvar Lech, Till debatten om orsaksproblemen, SvJT 1955 s. 1 ff., Aleksander Peczenik, Causes and Damages, Lund 1979, s. 67 ff. och Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Vol. II, Stockholm 1993, s. 978 ff. (no. 2520 ff.). 28 Se för en rättsfallsanalys Mia Carlsson, Skadeståndsrättslig sambandsvärdering — en kursändring, JT 2009–10, s. 259 ff. 29 Här finns det anledning att uttrycka kritik mot HD:s domskäl. HD svarar helt enkelt inte på den fråga som tingsrätten ville ha svar på. Tingsrätten bad om besked hur orsakskravet skulle tolkas i ett visst sammanhang. Den frågan duckar HD för att istället gå direkt på frågan om ansvar, vilket är något annat. 3 0 Hur de hypotetiska proven lämpligen bör ställas upp är däremot ofta oklart. Se för några tankar kring detta Mårten Schultz, Ersättningsrättens hypotetiska prov, Stockholm Centre for Commercial Law Årsbok 1, Stockholm 2009. 31 I det s.k. Styckmordsmålet beskrev Attunda tingsrätt att orsakskravet fordrade till ”en början beträffande sådana utredningsåtgärder som underlåtits eller försenats att kärandena kan visa att ett helt korrekt agerande från myndigheterna hade medfört att rättsprocessen på ett avgörande sätt för kärandena skulle ha fått en annan utgång än den kom att få”, Attunda tingsrätts avgörande från den 18 februari 2010 i T 3798-07. (Mina kursiveringar.) Detta är alltså ett krav på att ansvarsgrunden skall ha haft en avgörande betydelse för att anses som en orsak, inte bara ha bidragit till skadans inträffande (vilket tingsrätten till en början utgått ifrån). 3 2 Kausalitetsargumentationen, korrekt uppfattad, kan inte användas för normativa bedömningar — den kan bara ge en första, lämplig faktisk bas för den juridiska bedömningen. Därför bör vi tona ned förväntningarna på kausalitetsbedömningen. Denna inställning kallas ibland för kausalitetsminimalistisk, eftersom den innebär att kausalitetsargumentationen har en förhållandevis begränsad betydelse för ansvarsbedömningen i sin helhet. Kausalitetsmaximalism är alltså den motsatta inställningen, som ofta bakar in olika normativa aspekter i orsaksbedömningen. Ett känt exempel på kausalitetsmaximalism är Richard Epsteins artiklar om strikt ansvar i skadeståndsrätten: Richard Epstein, A Theory of Strict Liability, 2 Journal of Legal Studies, s. 151 ff. (1973); Defenses and Subsequent Pleas in a System of Strict Liability, 3 Journal of Legal Studies, s. 165 ff. (1974); Intentional Harms, 4 Journal of Legal Studies, s. 391 ff. (1975); Nuisance Law: Corrective Justice and its Utilitarian Constraints, 8 Journal of Legal Studies, s. 49 ff. (1979), samt; Causation and Corrective Justice: A Reply to Two Critics, 8 Journal of Legal Studies, s. 477 ff. (1979). Se även Epstein, Causation — In Context: An Afterword, 63 Chicago-Kent Law Review, s. 653 ff. (1987). 33 Så t.ex. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213. Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, 6.6.5.1., med referenser. 34 Det här är en poäng som särskilt vår tids kanske mest inflytelserika kausalitetsforskare, Richard Wright, givit uttryck för. Se Richard W. Wright, Causation in Tort Law, 73 California Law Review, s. 1735 ff. (1985) (I polemik med Wex Malone) och densamme, Causation, Responsibility, Risk, Probability, Naked Statistics, and Proof: Pruning the Bramble Bush by Clarifying the Concepts, i 73 Iowa Law Review, s. 1001 ff., s. 1012 ff. (1988). Detta har nyligen även kommit till uttryck i senaste förslaget till en Restatement of Torts. Se American Law Institute, Restatement (Third) of Torts: Liability for Physical Harm (Proposed Final Draft), § 26, d: ”[T]his restatement refers to tortious conduct as a cause of harm and refers to a causal set of which the tortious was one necessary condition as the cause of harm.” Tanken går tillbaka till Mill, se vidare om Mill Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, avsnitt 10.3.1.3. 35 Se t.ex. förutom ovan anförda källor David A. Fischer, Causation in Fact in Omission Cases, 1992 Utah Law Review, s. 1335 ff., på s. 1338. (“Clearly, however, there can never be a single cause of an event.”) Jane Stapleton alluderar på kaosteori och konstaterar att många fler faktorer påverkar i en skadas historia än vi kanske skulle ha trott, Jane Stapleton, Legal Cause: Cause-in-Fact and Scope of Liability for Consequences, 54 Vanderbilt Law Review, s. 941 ff., på s. 958 (2001). Och från tidigare nordisk rättsvetenskap kan noteras att redan Stang framhöll att ingen orsak kan verka ensam, Fredrik Stang, Erstatningsansvar, Kristiania 1919, s. 65. 3 6 Uttrycket intar en central roll i den lärobok som i princip alla studenter kommer i kontakt med under juristutbildningen, se Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213 ff. 3 7 Problemet blir tydligt i NJA 2001 s. 657, där HD över huvud taget inte ställer frågan om de sakkunnigas orsaksbedömningar som tillmäts betydelse i avgörandet återspeglar ett orsaksbegrepp som vi i juridiken anser hållbart. 38 Se Lena Wahlberg, Rätt svar på fel fråga, JT 2009–10, s. 889 ff. Wahlberg skriver, på s. 893: ”Man kanske använder samma ord, som ”orsaka” eller ”skada” men man kan fråga sig om man egentligen avser samma företeelser”. Lena Wahlbergs avhandling innehåller iakttagelser av liknande slag, Lena Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund 2010. 3 9 Den anonyma granskaren (se not 1 ovan) av denna artikel kommenterade detta stycke på följande pregnanta sätt: ”Detta är väl i någon mening riktigt, men det kanske bör förtydligas att bevisvärdering i grunden inte är någon juridisk syssla utan snarare en kunskapsteoretisk. Hur vet vi hur verkligheten är (var) beskaffad? Detta kan inga rättskällor hjälpa oss med. Domstolen borde vara mer, inte mindre, öppen att värdera bevisningen utifrån naturvetenskaplig, och annan forskning. Det som snarare är viktigt är väl att hålla isär tolkningen av juridiska begrepp (kausalitet) från de sakkunnigas uttalanden om t.ex. ett medicinskt eller fysikaliskt (icke-)samband. Men värderingen kan/borde väl inte ske inom-rättsligt?” Denna kloka fråga illustrerar komplexiteten i resonemanget. Som jag ser det är det orsaksbegrepp som vi i juridiken använder oss av inte en rättslig konstruktion av det slag som t.ex. culpabegreppet eller adekvansbegreppet är. Orsaksbegreppet är av ett annat slag. Påståenden om orsakssamband i rättsliga sammanhang kan således vara sanna eller falska, utan att bedömaren behöver ta hänsyn till rättskällor. Men, och det är viktigt att framhålla, att ställa upp ett sådant orsaksbegrepp bygger på en normativ föreställning som accepterats av det rättsliga systemet, nämligen den normativa föreställningen att det är lämpligt att utgå från ett orsaksbegrepp som i denna mening kan sägas vara faktiskt, eller empiriskt, och som i övrigt innefattar föreställningar av ovan angivet slag (t.ex. att alla händelser har oändligt många orsaker). Det orsaksbegrepp som juridiken därmed sanktionerat bygger på goda överväganden, som prövats i rättsliga sammanhang under lång tid. I ett mål där expertkompetens, särskilt expertkompetens av naturvetenskapligt slag, inhämtas aktualiseras två frågor: 1) Finns det skillnader mellan expertens och juristens uppfattning om vad ett krav på orsakssamband innebär? Och 2) Hur bör vi förhålla oss om det finns en sådan skillnad? Mitt antagande är att det inte sällan kan visa sig att svaret på den första frågan är jakande. Det reser den andra frågan och där är min inställning att ansvarsbedömningen måste utgå från det orsaksbegrepp som rätten ställer upp i allmänhet. Det skulle föra för långt att argumentera för denna uppfattning i detta sammanhang, men Lena Wahlberg tar övertygande upp en del argument, se Lena Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund 2010, passim. 40 Vid de juridiska ansvarsbedömningarna måste vi alltså vara vaksamma på att inte låta vår begreppsbildning påverkas av extern begreppsbildning, i alla fall inte utan att vi är medvetna om det. Det handlar helt enkelt om att hålla i åtanke att läkevetenskapen och juridiken är skilda paradigm och att ett överförande av erfarenheter från det ena paradigmet till det andra fordrar en översättning. Respekten för paradigmens olikheter bör för övrigt gälla åt så att säga båda hållen. I ett fall som jag fick anledning att titta på närmare avfärdade domstolen en av de av sakkunniga åberopade teoribildningarna med motiveringen att teorin var ”ovetenskaplig”: Kan domstolen verkligen göra en bättre bedömning av vad som är vetenskap än experter enbart utifrån några uttalanden i rättegången? Att underkänna en vetenskaplig teori fordrar i allmänhet djupa kunskaper i forskningsfältet ifråga och är inte något man kan unna sig att göra utifrån en summarisk vittnesmålsvärdering. 41 Se härom Aleksander Peczenik enligt vilken ”The medical experts […] are more obsessed by the idea of the main cause”, Causes and Damages, Lund, Juridiska Föreningen, 1979, s. 269. 4 2 Frågan har diskuterats tidigare i litteraturen vid ett flertal tillfällen. Se från svensk rätt främst Anders Agell, Orsaksrekvisit och beviskrav i skadeståndsrätten, i ”de lege”, 3 Juridiska fakulteten i Uppsala årsbok, Uppsala 1993, s. 159 ff. Agell analyserar frågeställningen genom att utgå från olika variationer av problemet, men analyserar inte direkt möjligheten av olika orsaksbegrepp. Det framgår dock att Agell utgår från en betingelseteoretisk uppfattning, vilket alltså innebär att orsakskravet som utgångspunkt kan jämställas med ett krav på nödvändig betingelse, se a.a. s. 162. Här kommer inte att diskuteras alla de olika variationer Agell tar upp (vilket synes överflödigt med tanke på den eminenta behandling som Agell redan gjort av ämnet) utan framställningen inskränks till några huvudlinjer för att istället lägga fokus på en rättspolitisk diskussion utifrån den kausalitetsuppfattning som förfäktas häri. Åtskilliga andra har behandlat ämnet. Se t.ex. Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 294 f., Jan Hellner och Svante Johansson, Skadeståndsrätt, Stockholm 2000, s. 199 ff., Aleksander Peczenik, Causes and Damages, Lund 1979, s. 307 ff. och Bertil Bengtsson, anmälan av Peczenik, SvJT 1980 s. 606 ff., på s. 609. 43 Se t.ex. NJA 1977 s. 176, NJA 1981 s. 622, NJA 1982 s. 421, NJA 1993 s. 764 och NJA 2001 s. 368. 44 Heuman framhåller således att ”[e]tt antal prejudikat som rör beviskravet för orsakssamband utgör de klaraste beläggen för en tendens att lindra beviskravet.”, Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Stockholm 2005, s. 79. 45 De olika formuleringarna har härvid medfört vissa tolkningssvårigheter, se Lars Welamson, Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 1973–1979, SvJT 1982, s. 8 1 ff., på s. 144 f. och Lars Welamson, Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 1980-1987, SvJT 1989, s. 500 ff., på s. 572. 46 Se om detta Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Stockholm 2005, s. 79 ff. 47 Jmf. Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Lars Heuman, Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 85, not 25. 48 NJA 1982 s. 421. 4 9 Göteborgs tingsrätts dom den 15 oktober 2010 i mål nr T 3715-01, T 3716-01 och T 4807-01. 50 Se t.ex. Stockholms tingsrätts dom den 26 maj 2010, i mål nr T 6569-08. 5 1 Jmf. Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Robert Boman, Rättegång V, 7 uppl., Stockholm 2010, s. 34. 52 Se härvid Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Stockholm 2005, s. 269 ff. Problemet med att ålägga någon bevisbörda för negativa faktorer eller händelser, för att något inte inträffat, är ett sedan länge diskuterat spörsmål i litteraturen och i domstolarna. Således har till exempel bevisbördan för huruvida fast pris för arbetsbeting bestämts tidigare (se NJA 1951 s. 1 och NJA 1975 s. 280, men jämför NJA 1989 s. 215 ) ansetts ligga på den säljare som påstod att fast pris inte avtalats, dvs. säljaren hade bevisbördan för att något inte inträffat. Bevisbördesregeln var länge utsatt för omfattande kritik i de mest skiftande sammanhang, se Knut Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, 1930 s. 80 f. och 175 ff., Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1972 s. 92 not 38, Per Olof Ekelöf och Robert Boman, Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 102 f. och Torgny Håstad, Den nya köprätten, 4 uppl. 1998 s. 158 ff. Bakom kritiken låg bland annat argumentet att det är generellt sett lättare att säkra bevisning om att något hänt, än det är att säkra bevisning om något inte hänt. I plenimålet NJA 2001 s. 177 tog HD fasta på kritiken och tog explicit avstånd från den tidigare bevisbördesregeln: ”Övervägande skäl får anses tala för att man nu lämnar den princip som slogs fast i 1951 års avgörande. Vid köp och arbetsbeting som direkt eller analogivis omfattas av 1990 års köplag bör huvudregeln vara att den part som hävdar att avtal har träffats om priset eller om beräkningsgrunden för detta har bevisbördan för sitt påstående.”, s. 182. 53 H.L.A. Hart och A.M. Honoré, Causation in the Law, 2 uppl., Oxford 1985, s. 424. 5 4 Ett utkast till en adekvansmetod återfinns i min bok Adekvansläran, Stockholm 2010. 5 5 Härvid kan man jämföra med den bedömning av ”allvarlig psykisk störning” som domstolarna understundom behöver utföra vid prövning av åtal. Sakkunniga, läkare, brukar få uttala sig om huruvida en störning föreligger, men dessa uttalanden underkastas sedan en rättslig klassificering och bedömning. Ett känt exempel på svårigheterna härvidlag är domen mot Mattias Flink, NJA 1995 s. 48. Denna analogi har jag hämtat från den anonyma granskare som lämnat kommentarer på denna artikel.fotnot 9 · s. 469

Föräldrars ansvar för barns brott1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2010 s. 195–206 · 1 ställe

I rättsfall rörande rent strikt ansvar utan lagstöd framhålles som ett argument för denna ansvarsform just att den som omfattas av ansvaret därmed kan antas stimulera till försiktighet och därmed att risken för ansvar kan hållas nere. Se argumenten i NJA 1991 s. 720 (som kan jämföras med de efterföljande fallen NJA 1997 s. 468 och NJA 2001 s. 368 — se också NJA 1997 s. 684).fotnot 33 · s. 206

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007–20091 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 753–770 · 1 ställe

1.3. Strikt ansvar; miljöskada. Både allmänna principer om farlighetsansvar och de speciella reglerna om miljöskadestånd i 32 kap. miljöbalken åberopades av den skadelidande i NJA 2007 s. 663. I en fabrik som tillverkade glas med hjälp av en gasoldriven ugn läckte på grund av olyckliga omständigheter gasolen ut och sjönk ned i källaren, där den antändes; branden medförde en explosion som skadade inte bara fabriksbyggnaden utan också en del försäkrade byggnader i närheten. Försäkringsbolaget krävde regressvis fabriksföretaget. Här blev flera tänkbara regler om strikt ansvar aktuella. Om skadan kunde ses som en miljöskada kunde eventuellt 32 kap. 3 § miljöbalken åberopas; lagrummet talar ju om ”annan liknande störning”, sedan en rad typer av störningar uppräknats — förorening, buller, skakning m.m. Man kunde också sätta i fråga en tillämpning av 32 kap. 4 § — skada genom annan verksamhet än sprängning som medför särskild fara för explosion. Slutligen kunde man, om inte 32 kap. miljöbalken var tillämplig, tänka sig ett strikt ansvar på grund av allmänna, icke lagfästa regler om farlig verksamhet. Ingen av dessa ansvarsregler befanns dock tillämplig. Brand som sprider sig anses inte som ”annan liknande störning”, verksamheten innebar ingen typisk explosionsfara, och den var inte heller så farlig att man kunde ålägga strikt ansvar utan stöd av lag. — Att inte miljöbalken ansetts tillämplig kanske inte är så överraskande, men man kan i varje fall tycka att HD visat påtaglig försiktighet när det gällt att konstatera strikt ansvar utan lagstöd. Verksamheten visade ju sig ingalunda som ofarlig, och dessutom kan erinras om att domstolen tidigare infört ett strikt ansvar för utströmmande vatten till följd av rörbrott utan att någon farlighet behövde åberopas (se NJA 1991 s. 720, där HD inte ansåg verksamheten vara farlig i vanlig mening, och senare NJA 2001 s. 368).Förutsättningar för ansvar · p. 9 · s. 757

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2004–20061 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2007 s. 554–568 · 1 ställe

2.4. Orsakssamband. HD har som bekant i en rad skadeståndsmål sänkt kravet på bevisning om orsakssamband särskilt i situationer där full bevisning typiskt sett anses svår att föra (se t.ex. NJA 1977 s. 176, NJA 1981 s. 622, NJA 1982 s. 421, NJA 1993 s. 764, NJA 2001 s. 368). Detsamma har skett när orsakssamband har varit omstritt vid konsumentförsäkring (se NJA 1984 s. 501 I och II, om påstådda biltillgrepp). Frågan om bevislindring kom upp i en ny typsituation i NJA 2006 s. 721, där en skadelidande bilägare påstod att en oidentifierad bil vid ett möte i mörker på en smal väg körts vårdslöst och skadat hennes bil; hon krävde ersättning av Trafikförsäkringsföreningen med stöd av 16 § 3 st. och 30 § 1 st. trafikskadelagen. HD fann, med hänvisning till tidigare prejudikat och till förarbetena till trafikskadelagen, att en lindring av beviskravet var motiverad. Med hänsyn bl.a. till att den skadelidande varit närvarande när skadan uppkom ansågs bevisläget något bättre än i de nämnda fallen från 1984, där det räckte för ersättningsskyldighet att det framstod som mera antagligt att försäkringsfall förelåg än motsatsen. För bifall till talan skulle därför krävas att det framstod som klart mera sannolikt att skadeorsaken varit den hon uppgivit än att orsaken varit en annan. Detta beviskrav hade inte fullgjorts, och talan ogillades därför.Översikt av innehållet · p. 33 · s. 564

Miljöskadeansvar - en skadeståndsrättslig studie med särkild hänsyn till ansvarsmotiv, miljöskadebegreppet och ersättning för skada på miljön1 hänvisning

Björn Sandvik · 2002, s. 1–2008 · 1 ställe

med en statistisk återkomsttid om tio år. Eftersom de ovan i rättsfallen tillämpade anvisningarna, som preciserar säker hetskraven enligt VA-lagen 12 §, torde ge uttryck för en culpanorm,67 synes kontentan av regleringen bli att det strikta ansvaret inte gäller för skada orsa kad av flöde pga t.ex. rikligt regn. Det strikta ansvaret förefaller närmast gälla skada orsakad av flöde på grund av ledningsbrott eller andra bristfälligheter i va-anläggningar. (Jfr om möjligheterna till analogiseringar t.ex. NJA 1997 s. 46868 och NJA 1991 s. 720,69 samt NJA 1997 s. 684 och NJA 2001 s. 368.)Ansvarsbefrielse pga force majeure · p. 137 · s. 192