Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Åklagare ansågs i NJA 2008 s. 470 behörig (se 20 kap. 5 § brottsbalken) att åtala en polisman för förolämpning, som annars är ett s.k. målsägandebrott, när åklagaren påstått att polismannen genom gärningen åsidosatt vad som gällde uppgift i tjänsten. Synsättet framstår som naturligt eftersom det annars skulle uppstå problem av moment 22-karaktär till följd av subsidiaritetsregeln i 20 kap. 1 § fjärde stycket brottsbalken. 4.2 Specialstraffrätt 4.2.1 Trafikbrottslagen En person som på 110-väg kört inte mindre än 179 km/h ansågs i NJA 2001 s. 286, med hänsyn till bl.a. vägförhållandena, trafikintensiteten och bilens skick, inte ha gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik enligt 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Rättsfallet understryker att ansvar för vårdslöshet i trafik förutsätter en bedömning av om gärningsmannen i det konkreta fallet i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som krävs till förekommande av trafikolycka. Med hänsyn till uttalanden i förarbetena kan vidare framhållas att regleringen i allt väsentligt tar sikte på medvetna risktaganden. I sak innebär detta att man vid tillämpningen av bestämmelsen skall göra en bedömning av huruvida gärningen inneburit ett kvalificerat otillåtet risktagande för trafikolycka, dvs. bedömningen motsvarar första ledet i en gärningsculpabedömning men med en kvalificerad oaktsamhetströskel (jfr Petter Asp, Magnus Ulväng & Nils Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2010 s. 165).
- NJA 2003 s. 447 NJA 2002 s. 265 NJA 2003 s. 473 NJA 2002 s. 270