- Prop. 1975:6 (Ändring i konkurslagen) s. 268 f., SOU 1970:75 (Utsökningsrätt X) s. 189, Lindskog, Kvittning s. 268. Angående kvittning i konkurs, se 5 kap. 15 och 16 §§ KonkL och NJA 2000 s. 78. Uttrycklig reglering finns i dansk rätt (Konkursloven § 43) respektive finsk (Konkurs- lag 20.2.2004/120, 6 kap. 2 § 1 st., RP 26/2003 rd s. 84) och norsk rätt (Dekningsloven § 8–4, Aasebø m.fl., Dekningsloven s. 448 och Sæbø, Motregning s. 510 f.). Enligt 5 kap. 15 § 1 st. KonkL får kvittning inte ha varit utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffen- het. Walin menade att en fordrans ”modalitet” (där en sådan sak som efterställning kan tänkas ingå) inte fångas av lagens ord ”beskaffenhet” på ett sådant sätt att kvittning skulle vara ute- sluten. Walin, Materiell konkursrätt s. 28. Samtidigt uttalade Walin att kvittning med fordran som enligt avtal ska vara efterställd in dubio bör vara utesluten (a. a. s. 80).
- NJA 2000 s. 78, NJA 1984 s. 185. Jfr avseende dansk rätt Hedegaard Kristensen s. 394.
Rättsfall
NJA 2000 s. 78
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2000 s. 78
BibTeX
@misc{nja-2000-s-78,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2000 s. 78}},
year = {2000},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 3 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- En likartad situation, men utan avstående från panthavarens sida, förelåg i NJA 2000 s. 78. I detta fall hade en konkursborgenär förklarat sig kvitta sin konkursfordran, enligt ett efterställt förlagsbevis, mot en fordran som konkursgäldenären hade mot honom, och konkursförvaltaren accepterat kvittningen. Före konkursen hade konkursgäldenären emellertid pantsatt sin fordran mot konkursborgenären, varför kvittningsrätt inte förelegat enligt 5 kap. 15 § KonkL (se NJA 1984 s. 185 strax ovan). Frånvaro av kvittningsrätt hade för övrigt, enligt Högsta domstolen, förelegat redan till följd av att konkursborgenärens fordran varit efterställd; enligt motiven var det bland annat efterställda fordringar som enligt 15 kap. 5 § 1 st. KonkL inte kunde användas till kvittning ”på grund av fordringarnas beskaffenhet”. Vidare konstaterade Högsta domstolen att konkursborgenären saknat kvittningsrätt även i förhållande till panthavaren, eftersom konkursborgenärens genfordran mot konkursgäldenären förfallit till betalning efter det att konkursborgenären denuntierats om pantsättningen av konkursgäldenärens fordran och senare än denna fordran (se 10 och 28 §§ SkbrL). På frågan om konkursförvaltaren i denna situation haft rätt att acceptera kvittningsförklaringen med bindande verkan för konkursboet och panthavarna blev Högsta domstolens svar nekande. I konkursförvaltarens behörighet kunde inte anses ingå att träffa ett kvittningsavtal varigenom reglerna om kvittning i konkurs åsidosattes. Inte heller kunde förvaltaren på KonkL eller annan lag grunda någon behörighet att ingå en kvittningsöverenskommelse som stod i strid mot SkrbL:s regler om kvittning. Konkursborgenären förpliktades därför att till konkursboet utge ett belopp motsvarande vad som annars hade kvittats bort genom den aktuella kvittningsförklaringen (12 miljoner kr jämte ränta). 3.1.3(cid:0)(cid:0)Kvittningshinder på grund av fordringarnas beskaffenhet Det hittills anförda har avsett första meningen i 5 kap. 15 § 1 st. KonkL, där det sägs att en fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Ett undantag från denna regel finns i lagrummets andra mening. Där sägs att rätten till kvittning dock inte gäller om kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffenhet.
- Ett exempel på fall där sagda regel medför att kvittning inte får ske har vi redan sett i nyss refererade NJA 2000 s. 78. Där uttalade Högsta domstolen, med hänvisning till ett förarbetsuttalande, att efterställda fordringar inte av borgenären kan användas till kvittning i gäldenärens konkurs.