Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Jfr NJA 2000 s. 580, Nintendo, där Högsta domstolen nöjde sig med att notera att vissa videospel hade upphovsrättsligt skydd som datorprogram; huvudfrågan gällde dock om de var skyddade som filmverk, vilket däremot ej befanns vara fallet; se nedan under 2.4.5. 2.4.K(cid:0)(cid:0)onstnärliga verk 2.4.1K(cid:0)(cid:0)onstverk och byggnadsverk NJA 1981 s. 313, Två herrars tjänare. En scenografi bestående av ett estradliknande upphöjt mindre scengolv av trä och till synes i renässansstil dekorerade exteriörkulisser i form av draperier samt av några möbler, kläder och annan rekvisita uppfattades av tingsrätten som ett konstnärligt verk. Sedermera var detta obestritt i målet varför domstolarna enbart hade att pröva om ett exemplar av verket hade framställts genom fotografi; se nedan under avsnitt 4.1.
- Svea Hovrätt, dom 1990-07-02, Höder. Enligt 15 § 2 st. FotoL erbjöds en förlängd skyddstid för fotografisk bild ”som äger konstnärligt eller vetenskapligt värde”. Innebörden härav prövades i hovrätten men saknar numera, efter fotorättens integration i URL, relevans även såvitt gäller en prövning av originalitet hos fotobilder enligt 1 § URL. 2.4.5F(cid:0)(cid:0)ilmverk NJA 2000 s. 580, Nintendo. Fråga uppkom om äldre TV-spel (Nintendo 8 och 16 bitar) kunde hänföras till kategorin filmverk. Högsta domstolen konstaterar att lagtexten i URL inte anger vad som närmare skall avses med filmverk, men att det på grundval av lagmotiven kan hävdas att film skall karaktäriseras som ”bild i rörelse”, ett begrepp som numera skulle tillämpas oberoende av medium eller teknik. De ifrågavarande videospelen innehöll rörliga bilder och ljud som åstadkoms genom datorprogram. Bildernas rörelse hade i utgångsläget ingen självständig betydelse, påpekar domstolen; de upprepades på ett enahanda sätt till dess att spelaren gav dem en innebörd genom sina direktiv. Det var alltså spelaren som angav hur serien av rörliga bilder skulle gestalta sig, låt vara inom en förprogrammerad ram. Spelprogrammen var inte heller resultatet av en sådan inspelningsverksamhet som beskrivs i upphovsrättslagens motiv, vilket förhållande bidragit till viss särreglering för filmverk. Spelprogrammen skilde sig därför såväl till sin karaktär som till sitt användningsområde markant från traditionella filmverk. De bilder som kom upp på bildskärmen var snarast att se som ett utflöde av det underliggande datorprogrammet. Sammantaget ledde detta till att videospelen inte kunde anses upphovsrättsligt skyddade som filmverk, men väl i fråga om de tilllämpade datorprogrammen.
- I Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1983-05-26, DB 2115, B 217/82, Andarve, befanns bl.a. att bytesverksamhet med videokassetter utgjorde otillåten spridning av de ifrågavarande filmerna. Den tilltalade hade därtill även gjort sig skyldig till grov varusmuggling vid införande av kassetterna till Sverige. Jfr Stockholms tingsrätts dom 1984-0612, DB 554, Mål nr B 584/83, om uthyrning av videofilm såsom intrång i spridningsrätten. 4.6K(cid:0)(cid:0)onsumtion av spridningsrätt NJA 2000 s. 580, Nintendo. Enligt 19 § URL konsumeras spridningsrätten när ett exemplar av litterärt eller musikaliskt verk eller ett konstverk överlåtits, dock att uthyrning ej får ske av någon typ av verksexemplar utan rättsinnehavarens medgivande. Fråga var om gärningsmannen bedrivit en med uthyrning jämförlig rättshandling med avseende på datorprogram. Högsta domstolen hänvisar till hovrättens bedömning, nämligen att uthyrningsrätten skall omfatta handlingar som till sina verkningar är jämförliga med uthyrning. Sådana rättshandlingar kan vara försäljningar med någon form av återköpsklausul, rättshandlingar där direkt eller indirekt vederlag erläggs för möjligheten att disponera ett exemplar. Även bytesverksamhet i organiserade former skulle anses jämförliga med uthyrning. Endast sådana handlingar där äganderätten definitivt övergår till förvärvaren omfattas ej av uthyrningsrätten.