Rättsfall

NJA 1999 s. 9

Citera

NJA 1999 s. 9

BibTeX

@misc{nja-1999-s-9,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1999 s. 9}},
  year         = {1999},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

4 hänvisningar i 2 artiklar · 4 stycken/fotnoter

Två HD-domar angående beaktandet av den tilltalades ungdom1 hänvisning

Martin Borgeke, Sigurd Heuman, Staffan Levén, Lars Lindström · SvJT 2006 s. 243–256 · 1 ställe

Slutligen anför HD som argument mot RÅ:s yrkande i målet att det i sammanhanget också måste beaktas att straffet för en vuxen för bl.a. brott av det slag som målet gäller ofta skulle bestämmas till villkorlig dom och ett måttligt bötesstraff. Om detta kan man väl säga att, med ett straffvärde om fängelse en månad, det med den villkorliga domen förbundna bötesstraffet skulle ha blivit lågt, gissningsvis 30 eller 40 dagsböter. HD menar antagligen att ett bötesstraff om 100 dagsböter i den jämförelsen skulle framstå som alltför strängt. Emellertid hör ett sådant argument inte alls hemma i sammanhanget. Böter och fängelse utgör straff som är angivna i brottens straffskalor på olika sätt. Påföljdsbestämningssystemet bygger på att domstolen först gör klart vilket straff som skulle dömas ut för det aktuella brottet eller den aktuella brottsligheten om straff valdes som påföljd. När detta är klart skall domstolen övergå till påföljdsvalet. Villkorlig dom blir då aktuell endast om domstolen först kommit fram till att böter inte är en tillräckligt ingripande påföljd utan att det, om straff skulle väljas, är nödvändigt med fängelse. Att fängelse i många fall skall ersättas vid påföljdsvalet med villkorlig dom eller skyddstillsyn förändrar inte detta. Systemet innebär alltså att villkorlig dom alltid är att anse som en strängare påföljd än ett rent bötesstraff. Visserligen kan man fundera över om det alltid av den dömde eller av allmänheten uppfattas så, men systemet är uppbyggt på det sättet och börjar domstolarna föra den typ av resonemang som HD här har gjort kan påföljdsbestämningsregleringen riskera att förlora sin förankring och att komma alldeles på drift. Vi är medvetna om att HD har resonerat på ett liknande sätt tidigare i NJA 1999 s. 9, men det rättsfallet hade sin speciella bakgrund och HD:s domskäl där skall nog inte tolkas längre än nödvändigt för att förklara den påföljd som i det fallet dömdes ut. I det nu aktuella rättsfallet är läget annorlunda. Det rör sig om en motivering i en dom som rör principerna för påföljdsbestämningen för unga. I det sammanhanget har HD:s argumentering inte plats.Rättsfallen · p. 14 · s. 253

Svensk rättspraxis3 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2001 s. 894–942 · 3 ställen