Rättsfall
NJA 1999 s. 793
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1999 s. 793
BibTeX
@misc{nja-1999-s-793,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1999 s. 793}},
year = {1999},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 2 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- Enligt 39 § första meningen AvtL gäller att, om giltigheten av avtal eller annan rättshandling är beroende av att den gentemot vilken rättshandlingen företogs var i god tro, hänsyn skall tas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt då han fick kännedom om rättshandlingen. Enligt andra meningen i samma bestämmelse får emellertid, när särskilda omständigheter föranleder det, hänsyn också tas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt (den s.k. re integra-regeln). Denna bestämmelse har varit mycket omdiskuterad i doktrinen men har i princip inte varit föremål för prövning i HD sedan avtalslagens ikraftträdande. Först 1999 var den föremål för prövning i ett mål, NJA 1999 s. 575, och diskuterad i ett annat, NJA 1999 s. 793. I det förstnämnda fallet hade en bank, efter att till följd av svek felaktigt ha antagit att det på ett företags konto fanns medel som täckte betalning, utfört en betalning för företagets räkning till en betalningsmottagare som emottagit beloppet i god tro. HD konstaterade rörande re integra-regeln att bestämmelsen inte ger någon egentlig ledning för bedömningen av i vilka fall sådana särskilda omständigheter skall anses föreligga som medför att bestämmelsen skall tillämpas och att man därför är hänvisad till att i främsta rummet beakta det allmänna önskemålet att undvika obilliga resultat. I det aktuella fallet hade banken lämnat besked en timme efter betalningen och angivit bl.a. att den tidigare samma dag gjorda betalningen skulle ”frysas” och att ”något inte stod rätt till” med betalningen. Telefonbeskedet innebar dock inte att betalningen återkallades. Betalningsmottagaren informerades inte heller om att betalningen framkallats genom svek och borde inte heller på annat sätt ha insett detta. Enligt domstolen kunde det förhållandet att banken ägnade sig åt yrkesmässig betalningsförmedling och gjort sig skyldig till viss oaktsamhet anses tala emot en tillämpning av re integra-regeln (jfr här också NJA 1999 s. 793, där denna motivering lades till grund för att inte tillämpa re integra-regeln i ett fall där bank utbetalat ett belopp i tron att valuta skulle erhållas härför). Härtill kom att betalningsmottagaren inte, på sätt som ansetts gälla som krav såväl i svensk doktrin som enligt dansk rättspraxis, i omedelbart sammanhang med eller strax efter betalningen erhållit sådana uppgifter från banken att betalningsmottagaren insett eller bort inse att betalningen framkallats genom svikligt förledande. Sålunda fann domstolen att re integra-regeln inte skulle tillämpas, trots att betalningsmottagaren fått eller bort få insikt om detta förhållande innan betalningen blivit bestämmande för dess handlingssätt. 1.1.3 Formkrav 1.1.3.1 Framtida köp av fast egendom I JB finns det regler om att vissa formkrav måste iakttas vid fastighetsöverlåtelser för att avtalen skall vara bindande. Bakom formkraven sägs ligga bl.a. intresset av att en äganderättsövergång blir klarlagd inte bara för säljare och köpare utan också för tredje man som kan beröras av överlåtelsen. Av 4 kap. 1 § JB följer att ett avtal om köp av fast egendom är ogiltigt om avtalet inte upprättas skriftligen och skrivs under av säljaren och köparen samt innehåller uppgift om priset och en förklaring om att fastigheten överlåts på köparen. Utan att direkt lagstöd finns anses utfästelser om att framdeles sälja fast egendom inte vara bindande. Sålunda är exempelvis ett mellan parterna träffat optionsavtal om en rätt för ena parten att i framtiden förvärva fast egendom inte bindande ens gentemot motparten. Detta bekräftades i flera avgöranden av HD under åren närmast efter JB:s ikraftträdande (se exempelvis NJA 1974 s. 314 och NJA 1977 s. 509, se härom föregående översikt, SvJT 1979 s. 584 ff.).
- I NJA 1999 s. 793 hade en bank A överfört ett belopp från ett företags, D, konto i en annan bank B till ett annat företags, C, konto i A. Härefter hade B vägrat godta överföringen, varför A dels debiterade C:s konto och vägrade utbetala beloppet. Som grund för att A skulle anses ha haft rätt att agera på så sätt åberopades bl.a. att A inte blivit betalningsskyldig gentemot C eftersom bankens förutsättning att den skulle erhålla valuta brustit och C med hänsyn till omständigheterna är närmast att bära risken för detta. HD konstaterade att det stod klart att A:s åtgärder ägt rum under den bestämmande förutsättningen att B skulle acceptera överföringen och att C insett detta. Utgångspunkten måste emellertid enligt domstolen vara att det var A:s sak att hos B kontrollera att B godtog överföringen. Eftersom A underlåtit att utföra denna kontroll krävdes enligt HD starka skäl för att risken skulle anses falla på C och inte på A. Ett sådant skäl kunde enligt domstolen vara att C känt till att företaget D inte disponerade över medel som räckte till betalningen, något som emellertid inte kunde styrkas. Ett annat skäl skulle enligt HD ha kunnat vara att C eller D lämnat uppgifter till den ansvarige tjänstemannen på A som föranlett denne att underlåta den kontroll som bort ske innan kontot krediterades. Att så skett hade emellertid inte ens påståtts.
- I NJA 1995 s. 25 avgjordes en delvis annan fråga, nämligen hur länge betalningen kan återkallas av gäldenären när betalning sker via postgiro (läs PlusGiro) eller bankgiro. Här anfördes av HD att det allmänt sett får anses gälla att en ”betalning kan återkallas så länge beloppet står under betalarens rådighet. När en gäldenär betalar ett belopp över ett betalningssystem påverkas möjligheten att återkalla betalningen av de villkor som gäller för betalningsförmedlingen i systemet”. På grund av då gällande rutiner hos post- och bankgiro samt hos bankerna bedömdes återkallelsen ha skett för sent. Ytterligare en annan, men närbesläktad, fråga besvarades i NJA 1999 s. 793. Här gällde målet vid vilken tidpunkt en bank åtagit sig betalningsskyldighet gentemot en kontohavare. Enligt HD saknades det ”anledning till annat synsätt än att detta åtagande skall anses vara en omedelbar följd av krediteringen, om denna skett utan förbehåll, och således utan att exempelvis bankdagens slut behöver avvaktas”.