Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning
Rättsfall
NJA 1999 s. 561
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1999 s. 561
BibTeX
@misc{nja-1999-s-561,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1999 s. 561}},
year = {1999},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 4 artiklar · 11 stycken/fotnoter
En ny strafflindringsgrund2 hänvisningar
- I NJA 1999 s. 561 ansågs frivillig angivelse föreligga i ett fall där en tilltalad själv kontaktat polisen efter det att hon begått mened och berättat att hon och en väninna lämnat oriktiga uppgifter och därigenom föranledde att den frikännande domen överklagades. I NJA 2008 s. 359 ansågs en frivillig angivelse föreligga när en tilltalad, som gripits som misstänkt för bostadsinbrott, valde att erkänna även andra inbrott som inte omfattades av den ursprungliga misstanken. Även i NJA 2009 s. 599 ansågs en frivillig angivelse vara för handen enär den tilltalade angett sig och lämnat sådana uppgifter om brottens planering och genomförande som varit nödvändiga för att han skulle kunna åtalas och fällas till ansvar.
- Samtidigt skall det framhållas att det inte hänvisas till punkt 3 i NJA 1991 s. 255. Det är således inte säkert att rättsfallet handlar om just frivillig angivelse. Osäkerheten kring tolkningen förstärks även av det faktum att Högsta domstolen i NJA 1999 s. 561 hänvisade såväl till punkt 2 som punkt 3 i samband med prövningen av om den tilltalades handlande skulle beaktas vid påföljdsbestämningen. I NJA 2008 s. 359 diskuterar Högsta domstolen dessutom om inte det faktum att den tilltalade inte endast angett sig frivilligt utan också aktivt medverkat inte bara till utredningen av brotten utan också till att tillgripet gods kunnat lämnas tillbaka till ägarna borde omfattas av punkt 2. I vart fall, menar Högsta domstolen, måste en medverkan till utredning av den egna brottsligheten under vissa förhållanden vara en sådan omständighet som kan beaktas enligt punkt 8.
Svensk rättspraxis5 hänvisningar
- Billighetsskäl enligt punkterna 2 och 3 beaktades vid påföljdsbestämningen i NJA 1999 s. 561. I målet hade en ung flicka som begått mened själv tagit kontakt med polismyndigheten och berättat att hennes (och ett annat vittnes) uppgifter vid rättegången varit oriktiga.
- Ungdomsrabatt. 29 kap. 7 § brottsbalken har tillämpats i bl.a. NJA 1995 s. 89 I (fängelsestraff för dopningsbrott), NJA 1996 s. 63 (dagsböter för urkundsförfalskning), NJA 1996 s. 93 (fängelsestraff för bl.a. förberedelse till grov misshandel), NJA 1996 s. 509 (fängelsestraff för mord förövat av 16-åring), NJA 1997 s. 476 (dagsböter för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål; rabatten var i detta fall påfallande liten), NJA 1997 s. 538 (fängelsestraff för sexuellt utnyttjande), NJA 1999 s. 269 (villkorlig dom i förening med samhällstjänst för misshandel), NJA 1999 s. 561 (villkorlig dom respektive skyddstillsyn i förening med samhällstjänst för mened), NJA 2000 s. 278 (fängelsestraff för bl.a. misshandel förövad av 19-åring; processuella regler påverkade utgången i denna del) samt NJA 2000 s. 421 (fängelsestraff för rån och förberedelse till rån).
- Ytterligare rättsfall som kan vara av betydelse vid bedömande av om brottsligheten är av sådan art som avses i 30 kap. 4 § brottsbalken — observera att arten inte i samtliga fall ansetts tala för fängelse — är NJA 1995 s. 35 (bedrägeri och urkundsförfalskning), NJA 1995 s. 145 (allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott), NJA 1996 s. 93 (förberedelse till grov misshandel), NJA 1996 s. 244 (förberedelse till misshandel), NJA 1996 s. 478 (narkotikabrott), NJA 1996 s. 741 (misshandel), NJA 1996 s. 757 (mened), NJA 1996 s. 788 (grovt sjöfylleri), NJA 1997 s. 103 (vållande till annans död, grovt brott, vållande till kroppsskada, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik samt olovlig körning), NJA 1997 s. 278 (grovt rattfylleri), NJA 1997 s. 507 (utpressning), NJA 1997 s. 652 (grov förskingring), NJA 1997 s. 781 (grov förskingring), NJA 1998 s. 283 (skattebedrägeri), NJA 1998 s. 300 (bokföringsbrott), NJA 1999 s. 9 (grovt rattfylleri), NJA 1999 s. 102 (misshandel/grov kvinnofridskränkning), NJA 1999 s. 269 (misshandel), NJA 1999 s. 561 (mened och anstiftan till mened), NJA 1999 s. 769 (bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri), NJA 2000 s. 17 I–III (grovt rattfylleri och misshandel), NJA 2000 s. 69 (varusmuggling), NJA 2000 s. 116 (våld eller hot mot tjänsteman), NJA 2000 s. 190 (skattebrott), NJA 2000 s. 195 (bokföringsbrott), NJA 2000 s. 256 (varusmuggling) samt NJA 2000 s. 314 (olaga frihetsberövande, olaga hot m.m.).
Tillämpningsområdet för samhällstjänst — en analys av lagstiftningen och de senaste rättsfallen från Högsta domstolen13 hänvisningar
- Det kan alltså vara så att varken brottslighetens straffvärde, dess art eller den tilltalades tidigare brottslighet i sig räcker för att fängelse skall få ådömas men att dessa skäl sammantagna väger så tungt att fängelse är rätt påföljd. Detta ligger helt i linje med vad man tidigare kunnat anta om att faktorn brottets art kan tala olika starkt för fängelse vid olika brott och som blivit bekräftat av HD i NJA 1999 s. 561 (menedsfallet, se mera härom i det följande). Brottets art kan alltså vara sådan att det inte finns skäl för att döma till fängelse om exempelvis straffvärdet är lågt och det rör sig om en person som inte tidigare lagförts medan å andra sidan fängelse blir följden om den tilltalade någon gång tidigare har gjort sig skyldig till samma typ av brott eller om straffvärdet är förhållandevis högt utan att för den skull motsvara fängelse i ett år eller däröver, som ju utgör en informell gräns för när straffvärdet i sig normalt leder till att fängelse bör ådömas.
- Tanken bakom införandet av möjligheten att ålägga den tilltalade att utföra samhällstjänst var och är att man därmed skall minska antalet korta fängelsestraff. Detta innebär att samhällstjänst får åläggas endast i de fall en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB leder till att fängelse bör ådömas och det inte finns andra skäl som, utan att samhällstjänst behöver tillgripas, innebär att fängelse trots allt inte är nödvändigt. Sådana andra skäl kan vara ungdom, se 30 kap. 5 § BrB, och de tidigare nämnda särskilda skälen för skyddstillsyn i 30 kap. 9 § 2 st. 1 och 2 p. BrB. (Från kontraktsvård bortses i det följande — för kontraktsvård gäller i mångt och mycket samma som för samhällstjänst.) Vad det blir frågan om är alltså att först bedöma om påföljden, om samhällstjänstmöjligheten inte funnes, hade måst bli fängelse och sedan om den, om den tilltalade samtycker till samhällstjänst och en föreskrift om samhällstjänst är lämplig, kan bli villkorlig dom med samhällstjänst eller skyddstillsyn med samhällstjänst i stället.
- stark presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Av utredningen framgår att Michael I förövat gärningen i samband med att han på grund av berusning blev avförd från en tunnelbanevagn under omständigheter som för honom kan ha framstått som överraskande och skrämmande. Hotet har uttalats i ett upprört tillstånd. Våldet har inte varit av alltför allvarlig beskaffenhet och skadan har blivit förhållandevis måttlig. Omständigheterna får därför anses ha varit sådana att förutsättningar för villkorlig dom med samhällstjänst i och för sig föreligger. Påföljden bestäms till villkorlig dom med femtio timmars samhällstjänst med alternativstraffet en månads fängelse. HD:s dom 2000-04-19 i mål B 5400-99: Lars S, född 1971, hade gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott. HD: Presumtionen för att påföljden skall bestämmas till fängelse är inte lika stark vid alla slags brott som har karaktär av artbrott. I rättsfallet NJA 1998 s. 300 uttalade HD att bokföringsbrott skall anses vara av sådan art att fängelse ”i många fall” bör följa på dessa brott. Den valda formuleringen tyder på att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid bokföringsbrott som vid vissa andra artbrott, t.ex. mened (jfr NJA 1999 s. 561). Vid artbrott som har ett straffvärde om fängelse sex månader, vilket är fallet här, måste det krävas alldeles särskilda skäl för att gå ifrån presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst (jfr NJA 1999 s. 769). Några sådana skäl finns inte i detta fall. Påföljden bestäms till fängelse sex månader. (JustR Nyström var skiljaktig och ville inte bedöma bokföringsbrottet som grovt samt ville bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.) HD:s dom 2000-04-19 i mål 93-00: Lars J, född 1948, hade gjort sig skyldig till skattebedrägeri och skattebrott. HD: Skattebrott är artbrott, dvs. sådan brottslighet som av allmänpreventiva skäl normalt förskyller fängelse. Vid val av påföljd för artbrott krävs det särskilda skäl för att välja en icke frihetsberövande påföljd. I bedömningen av om särskilda skäl föreligger bör då vägas in, utöver straffvärdet och gärningsmannens personliga förhållanden, den brottsliga gärningens grovhet och särskilda art samt mot vilket intresse den varit riktad. Även möjligheten till samhällstjänst kan beaktas som särskilda skäl. Straffvärdet, fängelse tre månader, är inte så högt att det krävs alldeles särskilda skäl för att välja villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd. Lars J har inte tidigare dömts för brott och lever under ordnade förhållanden. Frivården har bedömt honom som personligt lämpad för samhällstjänst och han har själv samtyckt till att ådömas sådan tjänst. Samhällstjänst kan utnyttjas som alternativ till fängelsestraff också för äldre lagöverträdare. Lars J skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till tre månader. Tiden för samhällstjänsten bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än samhällstjänst, bestämmas till 100 timmar. Den villkorliga domen bör, bl.a. eftersom Lars J påförts skattetillägg, inte förenas med böter. Påföljden bestäms till villkorlig dom med 100 timmars samhällstjänst med alternativstraffet tre månaders fängelse.