Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Från förmögenhetsrättens område kan antecknas fallet AD 2000 nr 49. Där ansågs begreppet hemvist i 2 kap. 2 § 3 st. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister ha samma innebörd som i 10 kap. 1 § 1 st. RB. Vidare bekräftades den gamla sanningen att en person kan ha hemvist på en ort i Sverige, även om han inte är folkbokförd här och 10 kap. 1 § 2 st. RB därför inte kan tillämpas. I sådana fall blir det avgörande vilken faktisk anknytning som föreligger till orten i fråga. 2.3 Återförvisningsläran (renvoi) I ND 1995 s. 12 (Göteborgs TR) och 1997 s. 1 (HovRVSv) avgjordes huvudsaken i det mål som tidigare har refererats på en kvarstadsfråga i ND 1994 s. 38 (och behandlats i SvJT 1996 s. 596). Liksom i 1994 års fall ansåg domstolarna, denna gång enhälligt, att hänvisningen i 259 § 2 st. sjölagen (1891:35 s. 1) — numera 3 kap. 51 § 2 st. sjölagen (1994:1009) — till registerlandets lag i fråga om sjöpanträtt innebär en hänvisning till registerlandets materiella rätt och inte till dess internationella privaträtt. Då fartyget var registrerat i Panama, skulle panamanska regler om sjöpanträtt därför komma till användning, oavsett att det i panamansk rätt fanns en kollisionsrättslig regel som under föreliggande omständigheter hänvisade till egyptisk lag. Vidareförvisning godtogs således inte. 2.4 Ordre public Liksom tidigare har svenska domstolar regelmässigt vägrat godta framförda invändningar om att (tillämpningen av en utländsk lag eller) verkställigheten av ett utländskt avgörande skulle stå i strid med svensk ordre public. Ett fall från den här behandlade perioden som går mycket långt i denna riktning är NJA 1998 s. 817, se nedan avsnitt 5.4. För andra exempel se NJA 1998 s. 838 (HovR:s dom) och NJA 1999 s. 181 samt NJA 1996 C 10 och 21, 1998 C 45 och 69.
- Ett komplicerat fall som rör erkännande av en utländsk faderskapsdom är NJA 1999 s. 181: En domstol i Madagaskar hade fastställt att en i Sverige bosatt svensk medborgare (Lennart), som vid tiden för rättegången var avliden, var far till ett barn (Steve). Domen hade meddelats i ett mål mellan barnets mor (Christiane) och Lennarts far (Ragnar). På ansökan av en dotter (Charlotte) till Lennart som företrädare för dennes dödsbo förklarade Svea HovR att domen inte gällde i Sverige. Som ställföreträdare för Steve överklagade Christiane beslutet och yrkade att domen skulle förklaras gälla här.
- Angående tillämpning av rättshjälpslagen (1996:1619) i mål om äktenskapsskillnad som innehåller internationella inslag se NJA 1999 C 20. 5.3 Handlingar i rättegång och delgivning I NJA 1996 s. 342 hade Svea HovR på ansökan förklarat att en i Madagaskar meddelad faderskapsdom inte gällde i Sverige. Beslutet expedierades på svenska utan översättning till sökandens motpart (S), som inte var svensktalande och som var bosatt i Madagaskar. HD ansåg att HovR hade bort låta översätta handlingen till franska (jfr 33 kap. 9 § 1 st. RB), som var det språk på vilket HovR:s korrespondens med S hade skett vid handläggningen av målet, och biföll en av S gjord ansökan om återställande av försutten tid för överklagande av HovR:s beslut. Se vidare NJA 1999 s. 181, ovan avsnitt 3.4.1.