- Ytterligare ett avgörande som rör frågan om ett visst regelverks reglering ska anses exklusivt reglera skadeståndsskyldigheten är ”Akzo Nobel” NJA 2014 s. 425. Här hade ett tåg lastat med klorgas spårat ur, varför mottagaren av godset krävde ersättning för räddningskostnader. Eftersom det varit fråga om en internationell tågtransport reglerades ansvaret av fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik (COTIF) och då de enhetliga rättsreglerna (CIM) som utgör bihang B till konventionen, vilka gäller som lag i Sverige enligt lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. I CIM finns regler om strikt ansvar för förlust av och skada på gods med ett begränsat ersättningsansvar. Också i detta avgörande beskrev HD, med hänvisning till NJA 2013 s. 909, de utgångspunkter som gäller för flerspårighet och exklusivitet. Enligt HD syftar dessa regler, som är typiska för transporträtten, till att ge transportören ett klart, enhetligt och begränsat ansvar. HD konstaterade vidare att enligt artikel 51 i CIM får ett anspråk på ersättning, oavsett vilken grund som åberopas, göras gällande mot järnvägen endast under de förutsättningar och med de begränsningar som föreskrivs i de enhetliga rättsreglerna. Enligt HD är tanken bakom reglerna att ”de ska bilda en fullständig ordning för det kontraktuella ersättningsansvar som kan uppkomma för en transportör till följd av att godset skadas eller förloras under den tid då transportören har hand om godset för en internationell järnvägstransport”. Vidare borde reglerna tolkas och tillämpas ”under hänsynstagande till karaktären av internationellt rättsligt instrument och därmed till syftet att främja enhetlighet ansetts reglera ersättningsansvaret ”. Slutsatsen blev därför att reglerna ansågs ”uttömmande reglera transportörens ersättningsansvar med uteslutande av vad som kan framgå av transporträttsliga eller förmögenhetsrättsliga principer i nationell rätt”. 4.5.2.7 Skadeståndsberäkning vid brott mot lagen om offentlig upphandling När skadestånd ska utgå och hur skadeståndet i så fall ska beräknas vid offentlig upphandling har varit och är frågor där svaren inte i alla delar är säkra. Betydande klarhet erhölls dock redan genom rättsfallen ”Arkitekttjänst” NJA 1998 s. 873 och ”Tvättsvamparna” NJA 2000 s. 712 (se Herre, SvJT 2005 s. 753 f.). Utvecklingen har här fortsatt med ett antal avgöranden. I NJA 2013 s. 909 gjordes klart att reglerna i lagen om offentlig upphandling inte utesluter att skadestånd utgår enligt skadeståndslagens regler (se i det föregående avsnitt 4.5.2.6).
- I ”Arkitekttjänst” NJA 1998 s. 873 angavs utgångspunkten för ansvarets omfattning som att ersättning ska utgå enligt det positiva kontraktsintresset — anbudsgivaren ska ”försättas i samma läge som om anbudsförfarandet hade fullgjorts på riktigt sätt” — när upphandlaren genom att inte anta anbudsgivarens anbud brutit mot lagen. Uttalandena i rättsfallet nyanserades sedan i ”Tvättsvamparna” NJA 2000 s. 712, särskilt beträffande beviskrav och problemet med att ett lågt beviskrav skulle kunna leda till att flera samtidigt anses ha rätt till ersättning. HD:s inställning i 2000 års avgörande hindrade emellertid inte att full ersättning skulle utgå under de ”särskilda förhållanden” som rådde i 1998 års fall.
Rättsfall
NJA 1998 s. 873
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1998 s. 873
BibTeX
@misc{nja-1998-s-873,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1998 s. 873}},
year = {1998},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
15 hänvisningar i 7 artiklar · 15 stycken/fotnoter
- Se mål C-14/83, von Cohon, mål C-28/95, Leur-Bloem, och NJA 1998 s. 873 samt Falk, Lag om offentlg upphandling - en kommentar, 2009, s. 49.
- Se de förenade målen C-46/93 och 48/93, Brasserie och Factortame III, p. 84 f. Se även SOU 1999:139, s. 230 f„ samt NJA 1998 s. 873 och NJA 2007 s. 349.
- NJA 1980 s. 1 NJA 1981 s. 269 NJA 1997 s. 93 NJA 1998 s.873 NJA 2000 s. 712 NJA 2007 s. 349 270
Skadestånd vid offentlig upphandling2 hänvisningar
- Se NJA 1998 s. 873, särskilt s. 887.
- I NJA 1998 s. 873 (Arkitekttjänst) prövade HD frågan huruvida det positiva kontraktsintresset skulle utgå. I målet hade den upphandlande myndigheten inte angivit vilka kriterier som skulle ligga till grund för utvärderingen av inkomna anbud. I stället hade den aktuella kommunen angivit att de förbehöll sig ”fri prövningsrätt”. HD konstaterade att det av de i underlaget lämnade uppgifterna inte gick att utröna vilka omständigheter, utöver anbudspriset, som kommunen tillmätte betydelse för upphandlingen. Den upphandlande myndigheten hade därmed inte heller möjlighet att anta annat än det lägsta priset.
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20045 hänvisningar
- I NJA 1998 s. 873 prövades bl.a. om upphandlande enhet brutit mot 6 kap. 12 § genom att inte anta visst anbud. HD konstaterade här att upphandlande enhet redan i upphandlingsunderlaget eller annons måste ange att man har för avsikt att anta det mest ekonomiskt fördelaktiga anbudet och därvid även ange vilka omständigheter som tillmäts betydelse. Upphandlande enhet hade emellertid angivit ”den uppenbart lagstridiga uppgiften” att man förbehöll sig fri prövningsrätt. Enligt HD gick det inte att av upphandlingsunderlaget utröna vilka omständigheter utöver priset som tillmättes betydelse. Härav följde att upphandlande enhet endast hade möjlighet att anta anbud med lägst pris och det ansågs t.o.m. sakna betydelse att upphandlingsenheten angivit att lägsta pris inte var avgörande. Eftersom enheten inte iakttagit det formkrav som ställts upp för förkastande av ett orimligt lågt anbud befanns enheten ha brutit mot lagen genom att inte anta ett visst anbud och skulle därför anses vara skadeståndsskyldig enligt 7 kap. 6 § LOU.
- I NJA 1998 s. 873 var det lätt att fastställa att just en viss anbudsgivare skulle ha fått avtalet om enheten hade iakttagit reglerna i LOU och det var därför lätt att fastslå att anbudsgivaren var berättigad till skadestånd (om skadeståndets beräkning, se nedan avsnitt 4.7.2.7). Vilket beviskrav som skall ställas upp för att en leverantör (anbudsgivare eller annan) skall anses berättigad till ersättning diskuterades ingående i NJA 2000 s. 712, där upphandlande enhet gjort sig skyldig till olaglig direktupphandling och där en leverantör som därför gått miste om möjligheten att lämna anbud krävde ersättning. Skada i den mening som avses i 7 kap. 6 § kräver enligt HD ”i princip att leverantören förlorat kontraktet till följd av överträdelsen”. Ett generellt krav för rätt till ersättning får därför anses vara att en leverantör kan visa att det ”är sannolikt att [leverantören] skulle ha fått kontraktet”. Detta krav ställdes upp för rätt till ersättning för leverantören som inte lämnat anbud därför att upphandlingsenheten genomfört en otillåten direktupphandling. HD anförde emellertid att ”beviskraven för att en leverantör förlorat kontraktet till följd av överträdelsen kan dock inte ställas lägre i sådana fall [d.v.s. när direktupphandling skett] än i fall då ett anbudsförfarande ägt rum”. Skälet till det relativt låga beviskravet var enligt HD att ett krav på att leverantören skulle styrka att just han förlorat kontraktet inte skulle stå i ”god samklang med det preventiva syfte som direktivets bestämmelser om rätt till skadestånd har”. I målet fann HD emellertid att leverantören inte ens förmått göra sannolikt att denne förlorat kontraktet till följd av den olagliga direktupphandlingen.
- Ett område där det länge var osäkert hur ersättningen vid avbeställning skulle beräknas var när en konsument avbeställt en kurs innan kursen slutförts. Frågan om ersättningsberäkningen i sådana fall prövades i NJA 2002 s. 644. HD konstaterade där att det inte finns lagstiftning som är direkt tillämplig på denna typ av tjänst men att ledning kan hämtas från lagstiftning inom närliggande områden, varvid konsumenttjänstlagen ansågs vara av särskilt intresse. I det aktuella fallet hade konsumenten, utan att någon befriande omständighet förelegat, avbeställt kursen när en del av den redan genomförts. Kursen var individualiserad och hade vid kursstart varit fulltecknad. Enligt HD, som bekräftade uttalandet i prop. 1984/85:110, s. 314 f. om att det för rätt till ersättning för utebliven vinst bör räcka med att näringsidkaren gör sannolikt att han gått miste om en inkomstkälla genom att inrätta sig efter uppdraget, fick av det förhållandet att kursen varit fulltecknad anses följa att näringsidkaren kunnat ta emot annan elev om konsumenten inte hade anmält sig och därför inrättat sig efter konsumentens beställning. Den uteblivna vinsten skulle i det enskilda fallet enligt HD bestå av den kursavgift en alternativ kursdeltagare skulle ha betalat utöver vad konsumenten redan betalat för det som genomförts minus de kostnader näringsidkaren sparat genom att platsen stod tom under del av kursen. Enligt HD är en ytterligare förutsättning för ersättning för utebliven vinst att näringsidkaren inte kunnat rekrytera annan deltagare sedan konsumenten avbrutit kursen (jfr dock i sistnämnda hänseende Herre, Ersättningar i köprätten, s. 523 ff. och Iversen, Erstatningsberegning i kontraktsforhold, s. 371 ff.). 4.7.2.7 Skadeståndsberäkning vid brott mot lagen om offentlig upphandling Hur skadeståndet skall beräknas vid offentlig upphandling har prövats i NJA 1998 s. 873 och NJA 2000 s. 712. I det förstnämnda avgörandet hade upphandlaren genom att inte anta anbudsgivarens anbud brutit mot lagen och skulle därför utge ersättning enligt 7 kap. 6 § LOU. HD uttalade här att ”med den uppbyggnad LOU har fått ligger det nära till hands att se saken så att ett kvasikontraktsrättsligt förhållande uppkommer mellan den upphandlande och presumtiva anbudsgivaren i och med att upphandlingen inleds”. Härtill kom att det i den rättsliga doktrinen och i förarbetena till lagen (prop. 1992/93:88, s. 46 och 102 f.) anförts att ersättning skulle utgå enligt det positiva kontraktsintresset, varför ”en anbudsgivare som har rätt till skadestånd skall … försättas i samma läge som om anbudsförfarandet hade fullgjorts på ett riktigt sätt”. Beträffande beräkningen fann HD att det som förekommit i HD inte föranledde till annan bedömning än den som gjordes av TR, där ersättningen beräknades enligt subtraktionsmetoden som skillnaden mellan de intäkter som anbudsgivaren hade kunnat påräkna i anledning av uppdraget och de kostnader som denne sparat in genom att inte behöva lägga ned arbete på uppdraget.
Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning