Rättsfall
NJA 1998 s. 838
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1998 s. 838
BibTeX
@misc{nja-1998-s-838,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1998 s. 838}},
year = {1998},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 6 artiklar · 9 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Till detta kan fogas, såsom underströks av Högsta domstolen i NJA 1998 s. 838, Mein Kampf, att riksdagen har tagit ställning till förhållandet mellan upphovsrätt och tryckfrihet. Lagutskottet har sålunda uttalat att upphovsrättslagen i sin gällande utformning fick anses innefatta en lämplig avvägning mellan upphovsmännens intressen och intresset av en fri opinionsbildning. Utskottet avstyrkte därför vissa motioner som i anslutning till domstolarnas beslut i Manifestmålet ville snäva in upphovsrätten till förmån för ett förment yttrandefrihetsintresse, varpå riksdagen avslog motionerna. Emellertid påpekade domstolen att rättsläget i viss mån kunde ha ändrats genom inkorporeringen i svensk rätt av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I konventionens artikel 10 tillerkänns envar rätt till yttrandefrihet, som emellertid får underkastas sådana inskränkningar eller straffpåföljder som är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn bl.a. till annans rättigheter. Lagstöd kan härigenom finnas för att i vissa situationer tillerkänna yttrandefrihetsintresset försteg framför skyddet för upphovsrätten och då fria från ansvar för upphovsrättsintrång. Men inte ens ett något ökat utrymme för yttrandefrihetsintressen kunde motivera att utgivningen av Mein Kampf fick ske utan rättsinnehavarnas medgivande, om än svårigheter förelåg att få tag i exemplar av detta verk av historiskt intresse. 1.3.U(cid:0)(cid:0)pphovsrätten och konkurrensrätten Organisationen SAMI, de utövande konstnärernas företrädare i Sverige, krävde på grundval av 47 § URL ersättning för offentliga framföranden på hotell med tillämpning av vissa tariffer. Härvid erbjöds viss rabatt för hotell som var medlemmar av Sveriges Hotell- och restaurangföretagare, SHR. Ett hotell som ej var medlem av SHR hävdade att SAMI missbrukade sin dominerande ställning genom att utkräva en oskälig ersättning av utanförstående hotell. Svea hovrätt fann i dom 2002-03-11, Mål nr B 1184-00, Hotel du Nord, att SAMI visserligen intog en dominerande ställning, men att prissättningen inte innefattade missbruk av sådan ställning enligt 19 § 1 p konkurrenslagen. Den lägre tariffen för SHR-anslutna hotell var i och för sig skälig och dessutom motiverad av att SAMI blev kompenserad för de lägre intäkterna genom bl.a. minskade hanteringskostnader. Den av SAMI begärda tariffen för utanförstående hotell skulle i ljuset härav också anses som skälig. Högsta domstolen meddelade dom 2003-10-28.
- NJA 1996 s. 79, BBS. Fråga var om ansvar i brottmål för en person som i egenskap av ägare och systemoperatör för en BBS drivit en datornätverksamhet, vilken möjliggjort för andra att bl.a. överföra datorprogram från BBS:n till en ansluten dator. Kunde den tilltalade anses ha gjort programmen tillgängliga för allmänheten enligt 2 § URL? Paragrafen åsyftade enligt Högsta domstolen ett aktivt handlande. Med beaktande av den s.k. legalitetsprincipen blev slutsatsen att det inte kunde anses förenligt med lagtexten att ett aktivt handlande som inte gick utöver enbart ett tillhandahållande av BBS:n skulle vara tillräckligt för att fälla systemoperatören till ansvar. Domstolen påpekar härtill att detta innebär en ”påtaglig lucka i det upphovsrättsliga skyddet”. Emellertid skulle en stel distinktion mellan aktivitet och passivitet bl.a. kunna leda till att ”den som gör något, om än för litet, skulle anses mer klandervärd än den som i motsvarande fall bara ’sitter med armarna i kors’. Från rättpolitisk synpunkt skulle en sådan ordning knappast anses godtagbar.” Förutsättningarna för ansvar såsom medverkande kunde inte prövas i målet såsom ansvarspåståendena anlagts. I ett civilmål kunde bedömningen om ansvar för förfoganden över skyddade verk möjligen blivit en annan. Inte heller gällde dåmera lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. 3.3A(cid:0)(cid:0)ngiven rättsinnehavare som förutsättning för allmänt åtal I det ovan under avsnitt 1.1 presenterade fallet NJA 1998 s. 838, Mein Kampf, noterade Högsta domstolen att angivelse från upphovsmannen eller hans rättsinnehavare inte var en nödvändig förutsättning för allmänt åtal. En annan sak var om en ståndpunkt i målet, att det inte var visat att Fristaten Bayern innehade upphovsrätten till Mein Kampf, skulle innebära att åtalet inte kunde bifallas. Emellertid fann Högsta domstolen att åtal enligt 53 § URL skall kunna bifallas även om det inte är klarlagt vem som innehar upphovsrätten. Det får anses tillräckligt att det i gärningsbeskrivningen anges att någon kränkt en annans upphovsrätt utan att det finns uppgift om vem denne andre är. Detta var just ett av skälen till införandet av möjligheten till allmänt åtal utan angivelse. 3.4P(cid:0)(cid:0)resumtion mot rättsinnehavarens medgivande
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Från förmögenhetsrättens område kan antecknas fallet AD 2000 nr 49. Där ansågs begreppet hemvist i 2 kap. 2 § 3 st. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister ha samma innebörd som i 10 kap. 1 § 1 st. RB. Vidare bekräftades den gamla sanningen att en person kan ha hemvist på en ort i Sverige, även om han inte är folkbokförd här och 10 kap. 1 § 2 st. RB därför inte kan tillämpas. I sådana fall blir det avgörande vilken faktisk anknytning som föreligger till orten i fråga. 2.3 Återförvisningsläran (renvoi) I ND 1995 s. 12 (Göteborgs TR) och 1997 s. 1 (HovRVSv) avgjordes huvudsaken i det mål som tidigare har refererats på en kvarstadsfråga i ND 1994 s. 38 (och behandlats i SvJT 1996 s. 596). Liksom i 1994 års fall ansåg domstolarna, denna gång enhälligt, att hänvisningen i 259 § 2 st. sjölagen (1891:35 s. 1) — numera 3 kap. 51 § 2 st. sjölagen (1994:1009) — till registerlandets lag i fråga om sjöpanträtt innebär en hänvisning till registerlandets materiella rätt och inte till dess internationella privaträtt. Då fartyget var registrerat i Panama, skulle panamanska regler om sjöpanträtt därför komma till användning, oavsett att det i panamansk rätt fanns en kollisionsrättslig regel som under föreliggande omständigheter hänvisade till egyptisk lag. Vidareförvisning godtogs således inte. 2.4 Ordre public Liksom tidigare har svenska domstolar regelmässigt vägrat godta framförda invändningar om att (tillämpningen av en utländsk lag eller) verkställigheten av ett utländskt avgörande skulle stå i strid med svensk ordre public. Ett fall från den här behandlade perioden som går mycket långt i denna riktning är NJA 1998 s. 817, se nedan avsnitt 5.4. För andra exempel se NJA 1998 s. 838 (HovR:s dom) och NJA 1999 s. 181 samt NJA 1996 C 10 och 21, 1998 C 45 och 69.
- Denna ståndpunkt är i överensstämmelse med den rådande huvudprincipen i svensk rätt att sakrättsliga konflikter i fråga om fartyg skall avgöras enligt registreringslandets lag. Jfr från tidigare rättspraxis ND 1991 s. 52 samt ur litteraturen Christer Rune, Rätt till skepp (2 uppl. 1991) s. 90. 4.4 Verkan av utländsk konfiskation I brottmålet NJA 1998 s. 838 hade en svensk bokförläggare år 1992 gett ut en svensk översättning av Adolf Hitlers verk ”Mein Kampf”. Han åtalades för brott mot lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, eftersom utgivningen hade skett utan medgivande av innehavaren av upphovsrätten till verket. Denne innehavare var enligt åtalet Fristaten Bayern, som genom en efter andra världskriget genomförd konfiskation och en sedermera verkställd överlåtelse hade förvärvat Adolf Hitlers i Bayern befintliga kvarlåtenskap i dess helhet, inklusive upphovs- och förlagsrätten till ”Mein Kampf”. Fristaten, som biträdde åtalet, framställde yrkanden om förstörande av exemplar av boken samt om vitesförbud för bokförläggaren att fortsätta utgivningen.
Svensk rättspraxis1 hänvisning
- Den första situationen som behandlas rör förhållandet mellan upphovsrätten och tryckfriheten ur ett mediaperspektiv. Här har upphovsrätten en mycket stark ställning på bekostnad av tryckfriheten, vilket illustreras av de nedan behandlade HD-avgörandena NJA 1985 s. 893 (Manifestfallet) och NJA 1998 s. 838 (Mein Kampf-fallet). Den andra situationen avser fall där en upphovsrättsligt skyddad handling inkommer eller upprättas hos en myndighet. Här är förhållandet det motsatta och upphovsrätten har en mycket svag position gentemot offentlighetsprincipen, vilket tydliggjorts genom det redan nämnda fallet om Scientologikyrkans skrift. Det är intressant att ställa dessa två situationer emot varandra, eftersom de utgör varandras motsatser och helt olika intressen och principer beaktas. I det första fallet tar upphovsrätten över och inget utrymme ges att ta hänsyn till yttrandefrihetsaspekter, medan den motsatta ordningen gäller om offentlighetsprincipen är tillämplig — då finns ingen öppning för beaktande av ens de tyngst vägande upphovsrättsintressena.
- I upphovsrättslagens andra kapitel, med rubriken Inskränkningar i upphovsrätten, finns en samling bestämmelser uppräknade, varigenom undantag kan göras från ensamrätten till ett verk. I dessa situationer får upphovsmannens ensamrätt stå tillbaka för andra intressen, främst samhälleliga. Som exempel på legitima inskränkningar i upphovsrätten kan nämnas kopiering för enskilt bruk (12 §) samt rätten att göra citat ur offentliggjorda verk (22 §). Bland inskränkningarna i andra kapitlet nämns dock inte yttrandefrihetshänsyn, varigenom undantag skulle kunna göras för kritiserande och granskande verksamhet inom t.ex. media. Bestämmelserna om begränsningar i upphovsrättsinnehavares ensamrätt bygger på principen att inskränkningarna skall vara noga preciserade i lag. Detta innebär att uppräkningen i 2 kap. URL är uttömmande. Strukturen i URL, varigenom huvudregeln om ensamrätt slås fast i lagens första kapitel, medan undantagen regleras i andra kapitlet, medför att undantagen skall tolkas restriktivt. Det saknas följaktligen möjlighet för domstolarna att tolka undantagen i 2 kap. extensivt i fall det skulle uppkomma situationer som inte förutsetts av lagstiftaren. Denna ordning samt det förhållandet att yttrandefrihetsintressen ej finns med i uppräkningen kan leda till otillfredsställande resultat i praktiken, något som illustreras av rättsfallen NJA 1985 s. 893 (Manifestfallet) och NJA 1998 s. 838 (Mein Kampffallet). 2.2 NJA 1985 s. 893, Manifestfallet I fallet stod kulturredaktören vid Göteborgs-Posten Karl Beijbom och tidningens chefredaktör Lars Hjörne åtalade för brott mot upphovsrättslagen för att de i en kulturpolitisk artikel den 18 april 1981 hade publicerat ett förslag till en, för de anställda vid Göteborgs stadsteater, gemensam överenskommelse om en konstnärlig målsättning för teatern, det så kallade ”manifestet”. Manifestet hade publicerats utan medgivande från dess upphovsman, Peter Oscarsson. Oscarsson yrkade skadestånd, Beijbom och Hjörne bestred ansvar.