Rättsfall

NJA 1998 s. 24

Citera

NJA 1998 s. 24

BibTeX

@misc{nja-1998-s-24,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1998 s. 24}},
  year         = {1998},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

6 hänvisningar i 5 artiklar · 6 stycken/fotnoter

Plenum och skiljaktigheter — vad ska det vara bra för?1 hänvisning

Kerstin Calissendorff · SvJT 2017 s. 795–804 · 1 ställe

Men det gäller inte helt utan undantag. Ett sådant är NJA 2003 s. 555. Högsta domstolen ändrade då vad som slagits fast i en varumärkesrättslig fråga i NJA 1990 s. 469 med hänvisning till att Sverige efter inträdet i EU hade att beakta ett EU-direktiv på varumärkesområdet samt till EU-domstolens praxis — som gick i en annan riktning än Högsta domstolens tidigare avgörande. Det hade då varit en överloppsgärning att hänskjuta målet till plenum. Ett annat exempel är NJA 2009 s. 586, som rörde värdegränsen mellan stöld och snatteri, dvs. en lagtolkning, där domstolen använde samma utgångspunkt som i det tidigare fallet NJA 1990 s. 743 när domstolen höjde värdegränsen med hänvisning till penningvärdeförändringen. Formellt kan man se det senare fallet som en ändrad lagtolkning, men i realiteten var det inte fråga om något ändrat synsätt. På motsvarande sätt förhöll det sig i rättsfallet NJA 2003 s. 339. Fallet gällde Rohypnol och frågan var om det förelåg sådan ny kunskap om farligheten av den aktiva substansen att det motiverade att gränsen, vid ett rent mängdresonemang, mellan narkotikabrott och grovt narkotikabrott (fallet rörde varusmuggling av narkotika) ändrades. Högsta domstolen ansåg det visat att Rohypnol var betydligt farligare än vad som funnits anledning att anta vid tiden för domstolens avgörande i NJA 1998 s. 24.När ska eller kan det vara plenum? · p. 5 · s. 801

Påföljdsbestämning i narkotikamål2 hänvisningar

Martin Borgeke · SvJT 2013 s. 1–70 · 2 ställen

Förändringar i narkotikapraxis1 hänvisning

Bob Nilsson Hjorth · SvJT 2012 s. 845–863 · 1 ställe

Rohypnol har tidigare, vid ett givet antal tabletter, bedömts ha ett straffvärde som var högre än straffvärdet för det som benämnts ”andra tabletter” (se t.ex. Borgeke-Sterzel, a.a., s. 659 f.). Det berodde i sin tur på HD:s avgörande NJA 2003 s. 339 där domstolen skärpte synen på rohypnol. ”Andra tabletter” har utifrån ett ännu äldre avgörande, NJA 1998 s. 24, bedömts lindrigare.Preparatens farlighet · p. 15 · s. 856

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 1 ställe

I NJA 2003 s. 339 bedömdes farlighetsgraden avseende Rohypnol i samband med frågan om smuggling av närmare 9000 tabletter skulle anses utgöra grovt brott. HD hade tidigare i NJA 1998 s. 24 funnit att en utgångspunkt vid bedömningen av om ett brott är grovt kunde vara att gränser går vid 20 000 tabletter à 1 mg. I det nu aktuella målet fann HD det visat att ”Rohypnol är betydligt farligare än vad det fanns anledning att anta vid tiden för HD:s avgörande 1998” och att preparatet i farlighetshänseende numer bör jämställas med GHB och ecstasy (se NJA 2002 s. 365). I linje med vad som gäller för ecstasy ansågs att gränsen för grovt brott som utgångspunkt bör dras vid 150–200 missbruksdoser. Eftersom en missbruksdos är ca 5 tabletter à 1 mg skulle gränsen gå vid ca 1000 tabletter. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att man vid bedömningen måste beakta att Rohypnol är ett godkänt läkemedel och att det därför borde ”hållas en viss marginal till vad som gäller beträffande GHB och ecstasy” varvid en gräns ansågs kunna gå vid 5000 tabletter à 1 mg.Straffrättens speciella del · p. 91 · s. 953

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2001 s. 894–942 · 1 ställe

Transport av en större mängd Rohypnoltabletter (21 000) från Slovakien till Sverige ansågs av i NJA 1998 s. 24 utgöra grovt narkotikabrott och grovt varusmugglingsbrott. I linje med tidigare underrättspraxis menade domstolen att gränsen mellan normalbrott och grovt brott som utgångspunkt bör ligga på ca 20 000 tabletter à 1 mg.Straffrättens speciella del · p. 43 · s. 919