Rättsfall
NJA 1997 s. 759
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1997 s. 759
BibTeX
@misc{nja-1997-s-759,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1997 s. 759}},
year = {1997},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 3 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten2 hänvisningar
- Det är i dessa fall frysningsprincipen aktualiseras. Om även de fordringar som har intjänats efter konkursutbrottet skulle tillfalla företagshypoteket, hade det funnits en risk för att åtgärder som vore förmånliga för borgenärskollektivet skulle utebli. Förvaltaren har som bekant att tillvarata borgenärernas gemensamma rätt och bästa, samt att vidta alla de åtgärder som främjar en snabb och förmånlig avveckling av konkursboet, efter vad som föreskrivs i 7 kap 8 § konkurslagen. De åtgärder som visserligen innebär en förmånlig avveckling av boet, men som endast gynnar en borgenär (med till exempel ett företagshypotek) bör därför inte företas, om det medför kostnader som drabbar borgenärskollektivet. I bland annat NJA 1982 s 900, NJA 1997 s 759 och NJA 2005 s 11 har Högsta domstolen mot bakgrund av dessa skäl fastslagit att ett företagshypoteks 216 omfattning bestäms vid tidpunkten för konkursutbrottet. Det innebär att konkursförvaltaren inte behöver avstå från att vidta förmånliga åtgärder, eftersom nyttan av dem tillfaller borgenärskollektivet. Värdet av företagshypoteket missgynnas antagligen inte av denna ordning, i och med att förvaltaren enligt konkurslagen skulle ha behövt avstå från åtgärderna om de endast hade gynnat en borgenär. Även andra särskilda förmånsrätter och andra sakrätter (inte panträtt i fast egendom eller tomträtter dock) bestäms vid tidpunkten för konkursutbrottet. Det är denna frysning av särskilda förmånsrätter och andra sakrätter som brukar benämnas frysningsprincipen.
- 240, 256, 261389, 426, 492 NJA 1997 s 717 443NJA 2008 s 1208 455 NJA 1997 s 759 216NJA 2009 s 41 107, 243, 359, NJA 1997 s 787 75, 114360 f, 384 f 534 NJA 2009 s 291 25 ff, 30 f, 35 ff, NJA 2014 s 537 25 ff, 40, 50,
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Av NJA 1997 s. 759 kan i sin tur utläsas att försäkringsersättning enligt en så kallad nyckelpersonsförsäkring kan omfattas av ett företagshypotek. Hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, konstaterade att försäkringen hade utgjort lös egendom och att den ägts av näringsidkaren (konkursbolaget). Eftersom kravet på anknytning till den intecknade verksamheten främst syftade till att särskilja den egendom som omfattades av ett företagshypotek från sådan egendom som hörde till någon annan av samma näringsidkare utövad näringsverksamhet och från sådan egendom som var avsedd uteslutande för hans privata bruk, måste försäkringen anses ha hört till näringsidkarens verksamhet. I förevarande fall hade fordran på försäkringsersättning, genom att nyckelpersonen avlidit, emellertid uppkommit först sedan näringsidkaren försatts i konkurs. Vid konkursutbrottet ansågs försäkringen ha saknat ekonomiskt värde. Försäkringsersättningen kunde därför inte i detta fall anses omfattad av företagshypoteket.
- Jämför slutligen NJA 1997 s. 759. Här ansågs en så kallad nyckelpersonsförsäkring ingå i underlaget för ett företagshypotek. Försäkringen hade emellertid inte kunnat överlåtas till någon utomstående och inte heller kunnat återköpas av bolaget. Vidare hade fordran på försäkringsersättning uppkommit först sedan näringsidkaren försatts i konkurs. Försäkringen ansågs därför ha saknat ekonomiskt värde vid konkursutbrottet. Det konstaterades, med hänvisning till bland annat NJA 1982 s. 900, att ett företagshypotek omfattade endast företagsinteckningsbar egendom som funnits vid tiden för konkursbeslutet. Slutsatsen blev att försäkringsersättningen inte kunde anses omfattad av företagshypoteket.