Rättsfall
NJA 1997 s. 72
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1997 s. 72
BibTeX
@misc{nja-1997-s-72,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1997 s. 72}},
year = {1997},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 2 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- Jämför, beträffande 4 kap. 3 § och 29 § JB, rättsfallet NJA 1997 s. 72. Här hade en givare av fem fastigheter uppställt villkor som begränsade de tre gåvotagarnas rätt att förfoga över fastigheterna. Villkoret hade emellertid inte uppställts i gåvohandlingen utan endast i ett avtal som upprättats i anslutning därtill. Högsta domstolen konstaterade att gåvobrevet och avtalet var dagtecknade samma dag och att båda handlingarna var undertecknade av såväl givaren som gåvotagarna. Vidare hade sambandet mellan de båda handlingarna markerats genom att gåvobrevet innehöll en hänvisning till ett kommande avtal om ”förvaltningen och samägandet av egendomen i övrigt”. Avtalstexten angav i sin tur att avtalet träffats i anslutning till den aktuella gåvan. Med hänsyn till dessa omständigheter fick det enligt Högsta domstolen anses föreligga en så nära anknytning mellan gåvobrev och avtal att det fanns skäl att betrakta gåvan och avtalet som en enda rättshandling, vars innebörd var att fastigheten överlåtits som gåva på vissa av givaren föreskrivna och av gåvotagarna accepterade villkor. Slutsatsen blev att var och en av gåvotagarna var bundna av den aktuella förfoganderättsinskränkningen, vilket i den föreliggande tvisten innebar att två av gåvotagarna inte haft rätt att mot den tredje gåvotagarens vilja påkalla försäljning av fastigheterna i fråga.
- Allra först kan noteras att ett avtal om förköpsrätt beträffande fast egendom i princip saknar verkan ens mellan parterna och därmed även i förhållande till förvärvarens borgenärer eller singularsuccessorer. Motiveringen härtill är att ett sådant avtal har ansetts kunna medföra ogynnsamma verkningar för bland annat fastighetsomsättning och kreditgivning. I rättsfallet NJA 1981 s. 897 kom Högsta domstolen emellertid fram till att undantag från sagda regel trots allt skulle göras för fall då förköpsrätt föreskrivits i samband med en gåva. Bakgrunden härtill var att en föreskrift om överlåtelseförbud i samband med en gåva i princip var giltig mot såväl förvärvaren som tredje man. Ett villkor om förköpsrätt fick enligt Högsta domstolen anses innebära en mindre inskränkning i förvärvarens förfoganderätt än ett generellt överlåtelseförbud och kunde inte anses medföra mer ogynnsamma verkningar än ett sådant förbud, varför ett villkor om förköpsrätt borde anses giltigt i samma utsträckning som ett överlåtelseförbud. Vidare har sagda undantag sedermera utvidgats genom NJA 1984 s. 673, där Högsta domstolen fann att ett villkor om förköpsrätt beträffande fast egendom kunde vara giltigt mellan parterna även om visst vederlag utgått, förutsatt att fråga trots allt varit om en klar gåvotransaktion. I det aktuella fallet ansågs denna förutsättning emellertid inte vara uppfylld, varför villkoret om förköpsrätt ansågs ogiltigt. Jämför även rättsfallet NJA 1990 s. 18. Här ansågs ett förbehåll om förköpsrätt avseende fast egendom som uppställts i en bodelnings- och arvskifteshandling vara giltigt mellan parterna, trots att förvärvaren i samband med skiftet inte bara avstått från annan egendom i boet utan även erlagt vissa belopp till övriga dödsbodelägare. Slutligen kan i detta sammanhang noteras att förbehållet om förköpsrätt måste ha tagits in i den ursprungliga förvärvshandlingen för att vara giltigt mellan parterna, se 4 kap. 3 och 29 §§ JB. Denna regel har illustrerats av NJA 1994 s. 69 och sedermera preciseras genom NJA 1997 s. 72, varav följer att det kan vara tillfyllest att förbehållet tagits in i ett avtal med nära anknytning till förvärvshandlingen.
- I nästa rättsfall av intresse, NJA 1997 s. 72, förelåg ostridigt ett avtal mellan delägarna till en fastighet om förbud för en enskild delägare att hos domstol begära försäljning av egendomen i dess helhet. Avtalet hade ingåtts i samband med samäganderättsförhållandets uppkomst år 1979. Den ifrågavarande fastigheten utgjorde emellertid en sådan jordbruksfastighet som numera omfattas av 1989 års lag om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter. I denna lag saknas möjlighet att avtala bort en enskild delägares rätt att påkalla försäljning av egendomen i dess helhet, se 13 § och 1 § 2 st. Det aktuella avtalet ansågs ha förfallit genom ikraftträdandet av 1989 års lag.