Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- I NJA 1997 s. 507 bedömdes en man som anstiftat en annan person att utöva utpressning mot en tredje person såsom gärningsman till utpressningsbrottet (se nedan i avsnitt 4.1.6 Bedrägeri och annan oredlighet). 3.2 Osjälvständiga brottsformer Frågan om försökspunktens placering behandlades av HD i NJA 1995 s. 405. I målet var fråga om tre män som vid flera tillfällen och i olika konstellationer förberett och möjligen påbörjat utförandet av bankrån. De inblandade hade beväpnade tagit sig till bankens närhet i en stulen bil från en plats där den stulna bilen stått väntande (utgångsläget). Vid något eller några tillfällen hade de också väntat i bilen intill bankinrättningen. Däremot hade de inte vid något tillfälle gått ur bilen eller öppnat någon bildörr innan de återvände till utgångsläget. Underrätterna fann att försökspunkten uppnåddes när männen lämnat utgångsläget och därifrån, med vapnet och övrig utrustning, färdats mot den ifrågavarande banken.
- Beträffande gränsdragningen mellan rån och utpressning, se NJA 1997 s. 507 (under nästkommande avsnitt). 4.1.6 Bedrägeri och annan oredlighet (9 kap.) Gränsdragningen mellan rån och utpressning kan vara vansklig att göra. I NJA 1997 s. 507 hade R, mot bakgrund av att G sålt en glassmaskin till R och att R inte var nöjd med maskinen, uppdragit åt S att förmå G att betala 35 000 kr till R. S hade därefter maskerad och beväpnad trängt in G:s hem, och hotat denne med en pistol och en kökskniv och lovat att ”återkomma”. Efter ett par dagar betalade G 17 500 kr till R. På grund av att det hot som utövades inte var omedelbart överhängande i förhållande till den handling som hotet kom att tvinga fram kunde det enligt HD inte anses innebära trängande fara i den mening som avses i 8 kap. 5 § brottsbalken. (Riktigare är förmodligen att säga att hotet i och för sig inneburit eller framstått som trängande fara, men att det inte var ”med sådant … hot” som handlingen framtvingades.) Gärningen bedömdes istället utgöra utpressning. Värt att notera är också att HD dömde R som gärningsman till utpressningen (och inte, såsom underrätterna, som anstiftare).
- Ytterligare rättsfall som kan vara av visst intresse vad gäller bedömningen av straffvärde är bl.a. NJA 1995 s. 405, NJA 1995 s. 448, NJA 1996 s. 27, NJA 1996 s. 63, NJA 1997 s. 507, NJA 1997 s. 622, NJA 1997 s. 652, NJA 1997 s. 781, NJA 1998 s. 283, NJA 1998 s. 713, NJA 1999 s. 25, NJA 2000 s. 190, NJA 2000 s. 278, NJA 2000 s. 302, NJA 2000 s. 314 (särskilt utförligt och instruktivt) samt NJA 2000 s. 421.