Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I detta fall hade försäkringstagaren i andras närvaro skrivit ett meddelande beträffande vem ersättningen ur en grupplivförsäkring skulle tillfalla. Meddelandet anträffades i försäkringstagarens bostad sedan denne följande dag avlidit. Enligt Högsta domstolen kunde omständigheterna i målet anses ge vid handen att försäkringstagaren avsett att överbringa meddelandet till försäkringsgivaren. Att försäkringstagaren inte vidtagit några mera ändamålsenliga och tillförlitliga åtgärder för att låta befordra meddelandet till försäkringsgivaren fick enligt domstolen godtas med hänsyn till försäkringstagarens sjukdomstillstånd och till att denne endast en dag efter att meddelandet upprättats avlidit. Med hänsyn till dessa särskilda förhållanden ansåg Högsta domstolen att meddelandet kunde anses utgöra ett giltigt förmånstagarförordnande enligt 103 § första stycket GFAL. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid en tillämpning av 14 kap. 3 § FAL. 2.8.2 Tolkning Två andra rättsfall gäller tolkning av förmånstagarförordnanden. I NJA 1996 s. 652 aktualiserades frågan om innebörden av uttrycket ”arvingar” i ett förmånstagarförordnande som upprättats av en försäkringstagare vars enda arvingar enligt den legala arvsordningen utgjordes av Allmänna arvsfonden. Enligt Högsta domstolen förelåg en stark presumtion för att uttrycket ”arvingar” i enlighet med dess ordalydelse skulle anses ta sikte på försäkringstagarens legala arvingar (det vill säga Allmänna arvsfonden) och inte universella testamentstagare. För att en försäkringstagare med uttrycket ”arvingar” skulle anses ha avsett universella testamentstagare, och inte dem som är arvingar enligt lag, fordrades sålunda klara belägg för detta. Enär de vittnesmål som avlagts visade att försäkringstagaren inte önskat att någon del av hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla Allmänna arvsfonden ansågs sådana klara belägg emellertid vara för handen, innebärande att det ifrågavarande förmånstagarförordnandet, i strid med den rådande presumtionen, skulle tolkas så att försäkringstagaren redan vid försäkringens tecknande avsett att utfallande försäkringsbelopp skulle tillfalla hennes universella testamentstagare.
- Numera återfinns regler beträffande tolkning av förmånstagarförordnanden i 14 kap. 4–6 §§ FAL. I 6 § uppställs ett antal presumtioner. En av dessa motsvarar den av Högsta domstolen uppställda presumtionen och innebär sålunda att ett förmånstagarförordnande till försäkringstagarens icke namngivna ”arvingar” skall anses avse ”de som har arvsrätt efter försäkringstagaren”. Enligt 14 kap. 4 § FAL gäller denna presumtion emellertid endast under förutsättning att ”inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet”. Av allt att döma skulle utgången i NJA 1996 s. 652 därför ha blivit densamma också vid tillämpning av de numera gällande reglerna i FAL.
- Högsta domstolen NJA 1950 s. 610 3.2 NJA 1981 s. 920 3.3.3 NJA 1981 s. 1205 1.4 NJA 1982 s. 106 3 NJA 1982 s. 390 2.8.1 NJA 1982 s. 668 3 NJA 1983 s. 496 3.5.2 NJA 1983 s. 522 I och II 3.3.1 NJA 1983 s. 725 1.4; 2.8.1 NJA 1984 s. 229 1.4 NJA 1984 s. 501 I och II 1.6.1.1 NJA 1984 s. 747 1.7.3 NJA 1984 s. 829 2.4 NJA 1985 s. 309 3 NJA 1985 s. 673 3.6.3 NJA 1985 s. 843 3 NJA 1986 s. 3 1.6.1.1 NJA 1986 s. 358 1.6.1.1 NJA 1986 s. 470 1.6.2; 1.6.3 NJA 1986 s. 659 1.2.2.1 NJA 1986 s. 758 3.6.1 NJA 1987 s. 383 2.1 NJA 1987 s. 749 3 NJA 1987 s. 835 1.2.2.1 NJA 1987 s. 982 2.2 NJA 1988 s. 221 3.1 NJA 1988 s. 408 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 1989 s. 251 3 NJA 1989 s. 346 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.4 NJA 1990 s. 93 1.6.2 NJA 1990 s. 591 1.1 NJA 1990 s. 726 3.5.2 NJA 1990 s. 734 3.5.2 NJA 1991 s. 662 3 NJA 1992 s. 113 1.6.1.2 NJA 1992 s. 303 1.7.2 NJA 1992 s. 414 1.2.2.2; 1.2.2.4; 1.2.2.5 NJA 1992 s. 428 1.2.2.3 NJA 1992 s. 642 3 NJA 1992 s. 782 1.1; 1.4; 4.2 NJA 1992 s. 845 I och II 1.7.2 NJA 1993 s. 222 2.7.1 NJA 1993 s. 764 2.5.1 NJA 1994 s. 283 2.5.2 NJA 1994 s. 449 I och II 1.6.2; 1.6.3 NJA 1994 s. 566 1.2.2.1 NJA 1994 s. 712 I och II 1.4 NJA 1995 s. 13 3 NJA 1995 s. 392 1.2.2.1 NJA 1996 s. 68 1.2.2.1 NJA 1996 s. 400 1.2.2.4; 1.3 NJA 1996 s. 652 2.8.2 NJA 1996 s. 727 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 1997 s. 27 6.1 NJA 1997 s. 97 1.7.1 NJA 1997 s. 734 1.7.2 NJA 1997 s. 832 1.2.2.1 NJA 1998 s. 118 4.1 NJA 1998 s. 375 3 NJA 1998 s. 448 1.2.2.4; 1.3 NJA 1998 s. 807 3 NJA 1999 s. 117 2.8.2 NJA 1999 s. 188 2.3.1 NJA 1999 s. 232 1.7.3 NJA 1999 s. 629 1.2.2.4; 1.3 NJA 2000 s. 48 1.2.2.4; 1.3; 1.7.2 NJA 2000 s. 150 3.3.2 NJA 2000 s. 225 1.2.2.1 NJA 2000 s. 285 1.7.1 NJA 2001 s. 93 1.7.1 NJA 2001 s. 191 I och II 1.1 NJA 2001 s. 234 2.5.1 NJA 2001 s. 255 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 2001 s. 329 6.5 NJA 2001 s. 486 1.7.3 NJA 2001 s. 627 3.2 NJA 2001 s. 657 1.6.4 NJA 2001 s. 695 I och II 1.7.1 NJA 2001 s. 750 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4;