- Se NJA 1987 s. 105, NJA 1989 s. 705 I och NJA 1996 s. 624. NJA 1990 s. 562 gällde återvinning, och surrogation behandlades där som ett led i avgörande av frågan om övriga borgenärer hade drabbats av nackdel. I målet hade gäldenären precis före konkursutbrottet betalat en skuld på checkräkningskredit med medel som stått på gäldenärens postgirokonto efter kundbetalning- ar. Den kreditgivande banken hade som innehavare av företagshypotek förmånsrätt i kund- fordringar. HD konstaterade att pengarna från kundfordringarna genom att de hade samman- blandats med gäldenärens övriga medel (HD nämner också gäldenärens rådighet i domskälen) inte kunde utgöra surrogat för kundfordringarna. Banken hade därmed inte haft förmånsrätt i kontomedlen, och avbetalning på checkkrediten hade varit till nackdel för övriga borgenärer. Jfr också NJA 1991 s. 550, där det faktum att gäldenären inte hade avskurits från rådighet över ett konto, innebar att pengar från försäljning av egendom som hade omfattats av företagshypo- tek inte ansågs kunna utgöra substitut för den intecknade egendomen. Jfr NJA 1956 s. 562 och NJA 1959 s. 128. Surrogation och sambandet med obehörig vinst, se Oulis s. 301 ff. Lindskog, Betalning s. 844 beskriver det som sker som ett slags kompensationspantsättning.
- Prop. 1986/87:90 (Ny konkurslag) s. 119, SOU 1983:60 (Återvinning i konkurs) s. 35, NJA 1996 s. 624 och NJA 1997 s. 408.
- uppl. (1997) s. 19: ”Det har förklarats ligga i sakens natur, att regler som ej angår de egentliga kontrahenternas intressen, utan deras borgenärer eller tredje mans, ej avtalsvis kan sättas ur tillämpning, se t.ex. 22 och 31 §§. Det är dock knappast möjligt att upprätthålla denna tes i alla sammanhang.” Walin kan här möjligen tyckas ta sikte på rättshandlingar som påverkar tredje man även i neutral riktning. 1000 SOU 1970:75 (Utsökningsrätt X) s. 134, prop. 1975:6 (Ändring i konkurslagen) s. 142, Palmér och Savin, Konkurslagen vid 4 kap. 15 §, Svea hovrätts dom den 21 jan 2010 i mål T 9904–08 samt Gösta Walin, Betalning till förmånsberättigade (särskilt företagsinteckningshavare) och återvinning, SvJT 1970 s. 325. I NJA 1996 s. 624 tog HD hänsyn till effekterna av 14 kap. 18 § konkurslagen om fördelning av konkurskostnader.
Rättsfall
NJA 1996 s. 624
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1996 s. 624
BibTeX
@misc{nja-1996-s-624,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1996 s. 624}},
year = {1996},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 4 artiklar · 8 stycken/fotnoter
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten1 hänvisning
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt3 hänvisningar
- Till skillnad från termerna ”verklig innebörd” och ”genomsyn” förekommer termen ”kopplade avtal” i flera civilrättsliga rättskällor. I 12:6 3 st. JB anges att om ett avtal om hyra av bostadslägenhet upphör att gälla så ska också andra avtal mellan hyresvärden och hyresgästen upphöra om dessa avtal avser en nyttighet som har omedelbart samband med, samt är av mindre betydelse i förhållande till användningen av lägenheten.[^1454] I förarbetena benämns detta som ”kopplade avtal”. Som exempel anförs avtal om garageplats, biluppställningsplats, restaurangservice eller nyttjande av möbler då lägenheten hyrs ut i andra hand. Dessa nyttigheter påstås normalt sett endast ha värde för hyresgästen så länge denne bor kvar.[^1455] För att två avtal ska anses som kopplade enligt denna regel verkar alltså krävas att de har ”omedelbart samband” med varandra. Det är inte helt klart vad detta innebär. Förarbetena antyder emellertid att ett omedelbart samband föreligger om ett avtal endast har värde för ena parten så länge ett annat avtal består. Detta ger viss ledning för när två avtal ska anses vara kopplade enligt denna regel. Emellertid följer inte av detta att avtalen ska ses som kopplade i alla civilrättsliga avseenden. Förarbetena till 12:46 8-9 p. JB talar också om ”kopplade avtal” då en upplåtelse av bostadslokal är beroende av en anställning.[^1456] I nämnda regel framhålls att besittningsskyddet inte gäller till en sådan lokal om det är nödvändigt att arbetsgivaren använder den för upplåtelse till anställda (8 p.). Besittningsskyddet gäller inte heller om det inte är oskäligt mot hyresgästen att denne får avflytta samt, om hyresförhållandet varat längre än tre år, hyresvärden har synnerliga skäl för uppsägning (9 p.). I för 385 arbetena uttrycks att en avvägning ska ske mellan arbetsgivarens intresse av att disponera lokalen och arbetstagarens behov av trygghet.[^1457] En diskussion kring kopplade avtal förekommer också i utredningen till 36 § AvtL. Vid prövningen av om ett avtal kan jämkas enligt denna regel ska det enligt utredningen tas hänsyn till om avtalet är kopplat till något annat avtal. Som exempel på avtal som kan vara kopplade till varandra anförs att en försäljning av mark kan vara kombinerad med ett avtal om att säljaren ska uppföra en byggnad på marken. I utredningen framhålls också att avtal mellan flera olika parter kan vara kopplade, liksom det framhålls att verkningarna av ett avtal kan vara beroende av ett annat avtal utan att någon direkt sammankoppling föreligger. Som exempel nämns att en detaljhandlare som på grund av tvingande konsumentlagstiftning tvingas godta en hävning från en konsument kan åberopa detta som en grund för jämkning av mer restriktiva hävningsvillkor i ett avtal med en tillverkare. Däremot kan jämkning inte grundas på att avtalet medför oönskade verkningar för tredje man.[^1458] Av utredningen framgår alltså att även avtal mellan olika parter kan vara kopplade vid tillämpningen av denna regel. Någon större ledning för i vilka specifika fall avtal ska anses som kopplade lämnas dock inte. Det bör särskilt noteras att relevansen av att avgöra huruvida två avtal är att anse som kopplade enligt dessa regler består i huruvida uppsägningen av det ena också leder till uppsägningen av det andra, eller i huruvida något av dem kan jämkas. Kopplingen har däremot inte relevans för att avgöra avtalens kvalificering, vilket det ofta handlar om i skatterätten (exempelvis var frågan i RÅ 1998 ref. 19 huruvida utdelningen och indragningen av aktier skulle ses som en avyttring). Att två avtal anses som kopplade i ett visst civilrättsligt avseende innebär inte heller att de anses vara kopplade i alla civilrättsliga avseenden. Detta visar NJA 2007 s. 1018.[^1459] Målet handlade om ett samarbete mellan ett bensinbolag och en återförsäljare. Samarbetet var reglerat genom fyra avtal, varav ett övergripande avtal och ett hyresavtal avseende lokaler. 386 Enligt villkoren i parternas avtal skulle samtliga avtal upphöra att gälla om något av avtalen upphörde att gälla. Bensinbolaget hade sedermera sagt upp samtliga avtal för att driva verksamheten vidare i egen regi. För detta hade bensinbolaget lämnat viss ersättning till återförsäljaren. Denne krävde emellertid ersättning för ett högre belopp, beräknat på en förlust av att avtalen hade sagts upp i sin helhet. Enligt bensinbolaget var samarbetet emellertid reglerat genom fyra olika avtal, varför återförsäljarens rätt till ersättning på grund av uppsägningen begränsade sig till skadan som uppstått till följd av att just hyresavtalet sagts upp. I målet påstod sig HD göra en intresseavvägning. Vid denna bedömning framhöll HD att bensinbolaget rimligen måste ha kunnat frigöra sig från samarbetet. Att återförsäljaren skulle tillerkännas skadestånd för hela det positiva kontraktsintresset på grund av att bensinbolaget även upplåtit en lokal ansågs inte motiverat. HD påpekade att något så långtgående skadeståndsansvar inte heller gäller vid liknande uppdragsformer, såsom vid handelsagentur eller kommission, trots att uppdragsgivaren upplåter en lokal till uppdragstagaren. HD underkände därför återförsäljarens talan. Att avtalen var kopplade till varandra i det avseendet att samtliga avtal sades upp om något av dem sades upp innebar alltså inte att HD såg avtalen som kopplade i skadeståndshänseende. När det gäller den ovannämnda regeln i 12:6 JB kan kopplingen mellan två avtal framstå som en förutsättning för regelns tillämplighet. Om det emellertid är så att bedömningen av sammankopplingen varierar beroende på den regel som ska tillämpas rör det sig inte om en bedömning som helt och hållet föregår regelns tillämpning. Kopplingen mellan två avtal är alltså inte bara ett sakförhållande som enligt 12:6 JB leder till att en uppsägning av det ena också innebär en uppsägning av det andra. Att uppsägningen av det ena bör leda till en uppsägning av det andra är istället ett förhållande som delvis ingår i begreppet kopplade avtal. HD har i vissa mål diskuterat huruvida flera rättshandlingar är att se såsom en ”sammanhängande transaktion”. Frågan har uppkommit när en gäldenär har sålt egendom som omfattas av ett företagshypotek. Medel som inflyter från denna försäljning ingår inte i hypoteksunderlaget,[^1460] varför en sådan försäljning försämrar hypoteksinnehavarens säkerhet. I 387 NJA 1990 s. 562 hade medel från en försäljning av hypoteksegendom influtit på ett postgirokonto. Banken som administrerade detta konto hade omedelbart fört över det inbetalade beloppet till kundens checkräkningskonto, varefter banken kvittade detta belopp mot kundens checkräkningsskuld. Detta gjordes samma dag som kunden hade försatts i konkurs, varför konkursboet väckte talan om återvinning. Enligt HD användes postgirokontot för in- och utbetalningar av varierande slag varför tillgodohavandet på detta konto ansågs ha införlivats med gäldenärens allmänna tillgångar. Vidare anförde HD att inbetalningen av de aktuella medlen på postgirokontot jämte överföringen till checkkontot inte heller kunde betraktas som en sammanhängande transaktion jämförlig med en betalning från kunden direkt till banken. Återvinning kunde därför ske. Det ska noteras att inte heller i detta fall handlade frågan om kvalificeringen av rättshandlingar, utan HD tog hänsyn till sammansattheten för att bedöma om bankens överföring var till nackdel för andra borgenärer. I ett liknande mål, NJA 1996 s. 624, betraktades en inbetalning av medel till gäldenären samt dennes vidareöverföring av medlen till en hypotekshavare såsom en sammanhängande transaktion, jämställd med en betalning direkt till hypotekshavaren. Enligt HD kan detta synsätt anläggas när försäljningen av hypoteksegendom företas i syfte att bereda hypotekshavaren betalning och gäldenären i direkt anslutning till erhållandet av betalningen för över motsvarande belopp till hypotekshavaren. Ett mål där HD uttryckligen tog avstånd från att lösa frågan med ledning av huruvida det rörde sig om en sammansatt transaktion eller inte är NJA 1986 s. 623 I. En bank hade i detta mål beviljat kredit mot en företagsinteckning, men ansökningen om företagsinteckning hade ingivits till inskrivningsmyndigheten först en månad efter skuldens tillkomst. I målet stod det klart att säkerheten kunde återvinnas. Frågan var om skyldigheten att återställa säkerheten kunde jämkas. HD framhöll att om krediten och ansökningen om företagsinteckning ses som en sammanhängande transaktion har kreditgivaren inte åtnjutit någon fördel på övriga borgenärers bekostnad. Enligt HD leder det dock till något av ett cirkelresonemang att fråga sig om en kreditgivare vunnit något eller inte genom att för sent skaffa sig säkerhet. För att avgöra frågan ansåg HD att det istället var nödvändigt att beakta de motiv som anfördes för återvinnings 388 reglerna då de tillkom. Detta ger uttryck för ett funktionalistiskt angreppssätt. Det finns vissa civilrättsliga mål där ett avtals koppling till ett annat avtal har ansetts vara betydelsefullt för dess kvalificering och i sin tur för vilka regler som blir tillämpliga. I NJA 1971 s. 129 hade ett travsällskap upplåtit samtliga restaurangbyggnader och fyra kiosker på sin travbana, men senare sagt upp hyrestagaren för avflyttning. Hyrestagaren gjorde gällande att det rörde sig om ett hyresavtal på vilket då gällande hyreslagstiftning var tillämplig. Travsällskapet hävdade att det inte rörde sig om något hyresavtal utan om en utarrendering av restaurations-, serveringsoch försäljningsrörelse på travbanans område och att lokalupplåtelsen bara ingick som ett underordnat moment i detta. Det var alltså kvalificeringen av avtalet såsom ett hyresavtal eller inte som var relevant. HD anförde att avtalet innefattade sådan upplåtelse av hus eller del av hus mot vederlag som i och för sig omfattas av hyreslagstiftningen, men att upplåtelsen skulle kunna vara att hänföra till annat än hyra om den ingår som ett underordnat moment i ett annat avtal eller om omständigheterna kring avtalet i tillräcklig grad avviker från vad som normalt förekommer vid hyra. Att det med nyttjanderätten följde ett kundunderlag, att kundunderlaget var beroende av upplåtarens verksamhet och att hyrestagaren i praktiken var ensam om kundunderlaget ansågs dock inte vara något som avvek från normala nyttjanderättsupplåtelser. Vidare framhöll HD att nyttjanderätten tog sikte på stora och kapitalkrävande lokaler och därför inte heller kunde betraktas som ett underordnat led i avtalet. HD uttryckte också att travsällskapets och hyrestagarens verksamheter förvisso var ömsesidigt beroende av varandras välgång och att detta föranledde ett behov av att smidigt kunna påkalla förändringar i parternas rättsförhållande. Enligt HD tillät emellertid hyreslagstiftningen att sådana hänsyn kunde beaktas vid dess tillämpning. Sammantaget betraktades därför avtalet som ett hyresavtal. HD uttrycker här två omständigheter till ledning för kvalificeringen av ett avtal: huruvida det ingår som ett underordnat moment i ett annat avtal eller om omständigheterna kring avtalet i tillräcklig grad avviker från vad som normalt förekommer vid hyra. HD hade att ta ställning till en liknande fråga i NJA 2001 s. 10. Målet handlade om huruvida ett uppsagt avtal var att se som ett hyresavtal eller 389 inte. Enligt avtalet ifråga hade Stockholms lokaltrafik givit rätt åt en person att på vissa anvisade platser inom tunnelbaneområdet sälja bröd och eventuellt också andra produkter. HD framhöll uttryckligen att det avgörande för bedömningen av det aktuella avtalets rättsliga karaktär inte är den terminologi som används utan avtalets materiella innehåll. I avtalet specificerades det inte var försäljningsplatserna skulle vara belägna, utan detta skulle bestämmas genom en senare överenskommelse. Denna senare överenskommelse var inte heller definitiv utan vardera part kunde löpande kräva en justering av var försäljningsställena skulle vara belägna. Enligt HD talade detta, samt det förhållandet att avtalet väsentligen handlade om en rätt att bedriva försäljning, för att hyresmomentet var av underordnad betydelse. Avtalet ansågs därför inte vara något hyresavtal. Både NJA 1971 s. 129 och NJA 2001 s. 10 handlade om huruvida något var att kvalificera såsom ett hyresavtal. HD har även i andra sammanhang tagit ställning till kvalificeringen av ett avtal genom att se dess förhållande till andra avtal. I NJA 1955 s. 449 angavs att en fastighetsägare hade arrenderat ut en fastighet, samt ensidigt bundit upp sig mot arrendatorn att sälja fastigheten till denne. HD påstod att avtalen utformats på detta sätt för att undkomma skyldigheten att söka jordförvärvstillstånd. Enligt HD hade avtalen emellertid sådant samband med varandra att de skulle ses som en enda transaktion och därmed som ett förvärv av fastigheten. Eftersom ansökan om jordförvärvstillstånd inte hade lämnats in inom 3 månader från det att nämnda avtal ingicks ansågs förvärvet vara ogiltigt. I NJA 1966 s. 66 handlade frågan om en överlåtelse av en arvslott i ett dödsbo, vars enda kvarvarande tillgångar bestod i vissa byggnader och en fastighet (övriga tillgångar hade utskiftats). Med hänvisning till detta, samt till att överlåtelsen av arvslotten och utskiftningen av dödsboets tillgångar hade genomförts under samma dag och i ett sammanhang ansåg HD att överlåtelsen inte avsåg en andel i ett dödsbo utan en andel i nämnda fastighet och byggnader.[^1461] Förvärvaren borde därför ha ansökt om jordförvärvstillstånd.[^1462] 390 Sammanfattningsvis förekommer diskussioner om ”kopplade avtal” i flera civilrättsliga rättskällor. Enligt 12:6 JB anförs att avtalen ska ha ett ”omedelbart samband” med varandra. I förarbetena till 36 § AvtL uttrycks bland annat att även avtal mellan olika parter kan vara kopplade. Att avtalen anses kopplade i ett visst civilrättsligt avseende innebär dock inte att de anses kopplade i samtliga civilrättsliga avseenden (NJA 2007 s. 1018). HD har i vissa fall också diskuterat huruvida två eller flera rättshandlingar kan vara att se som en sammansatt transaktion. Relevansen av att göra en sådan bedömning i civilrätten består inte alltid i hur olika rättshandlingar ska kvalificeras. I vissa mål har frågan emellertid ansetts ha betydelse för att avgöra om ett avtal ska kvalificeras som ett hyresavtal eller om ett avtal ska kvalificeras som ett fastighetsförvärv i jordförvärvslagens mening. Vid bedömningen av om det förelegat ett hyresavtal har HD framhållit att det ska bedömas om ett avtal ingår såsom ett underordnat moment i ett annat avtal eller om omständigheterna i tillräcklig grad avviker från vad som normalt förekommer vid hyra. Detta ger viss ledning för när två avtal är att se som en sammansatt transaktion vid en tillämpning av hyresreglerna i JB. Vad som utgör ett ”underordnat led” eller ”vad som normalt förekommer” kan emellertid vara svårt att avgöra i andra sammanhang. Att avtal kan anses som kopplade i civilrätten utsäger inte när eller i vilka avseenden två specifika avtal är att se som kopplade. Dessutom bör det noteras att avtal eller rättshandlingar kan vara kopplade till varandra i olika bemärkelser. Två eller flera rättshandlingar kan anses vara sammankopplade i den meningen att en domstol hänvisar till slutresultatet av dem istället för att beakta rättshandlingarna som olika steg. Så var exempelvis fallet i Omstruktureringsmålet då HFD såg till slutresultatet av en utdelning och indragning av aktier, med påföljd att det bedömdes som en avyttring. Det är en annan sak att två rättshandlingar bedöms som kopplade i den meningen att den ena anses vara underordnad den andra. HD:s praxis kring huruvida kopplingen mellan olika rättshandlingar skulle medföra att det rörde sig om ett förvärv i jordförvärvslagens mening (NJA 1955 s. 449 och NJA 1966 s. 66) ligger närmare den typen av koppling som det var fråga om Omstruktureringsmålet. 391
- I Avverkningsmålet hade som bekant en fysisk person upplåtit avverkningsrätter till två aktiebolag (AB A och AB B) som ägdes av den fysiska personens make. Dessa bolag hade för ett klart högre belopp under dagen efter respektive upplåtelse upplåtit avverkningsrätterna vidare till AB C. SKV hävdade att den fysiske personen skulle anses ha upplåtit avverkningsrätterna direkt till AB C. Enligt HFD gav utredningen i målet emellertid inte stöd för att detta var rättshandlingarnas egentliga innebörd. Den fysiske personen beskattades därför endast för det lägre belopp som hade inbetalats från makens bolag, medan dessa bolag i sin tur kunde kvitta intäkterna från upplåtelsen till AB C mot tidigare uppkomna kostnader. Frågan är då vad den verkliga innebörden är i civilrätten av den fysiska personens upplåtelser av avverkningsrätter till AB A och AB B, samt av AB A:s och AB B:s vidareupplåtelser till AB C. För att fastställa detta bör det till att börja med frågas i vilket sammanhang det över huvud taget är relevant att ta ställning till denna fråga i civilrätten. Jag kan emellertid inte se att denna fråga är särskilt civilrättsligt relevant. En fråga som skulle kunna ställas i civilrätten är huruvida något av avtalen skulle kunna jämkas eller huruvida den fysiske personen skulle kunna kräva AB C på betalning. Såsom dessa frågeställningar ser ut handlar de om vilka olika anspråk som olika subjekt kan göra gällande gentemot varandra, snarare än vad transaktionernas korrekta etiketter är. Frågan 393 om vad nämnda transaktioners korrekta etiketter är framstår alltså inte som en civilrättslig fråga, men behandlas ändå i skatterätten såsom civilrättslig. Detta ger uttryck för en av de faktorer som producerar det civilrättsliga i skatterätten.[^1463] Talet om verklig innebörd ger intryck att handla om vad innebörden är av rättshandling x och rättshandling z som om dessa rättshandlingar har en innebörd i sig. Den fysiska personens upplåtelser av avverkningsrätter till AB A och AB B, samt AB A:s och AB B:s vidareupplåtelser till AB C kan emellertid inte ha någon annan innebörd i sig än just att den fysiska personen har upplåtit avverkningsrätter till AB A och AB B, samt att AB A och AB B har upplåtit dem vidare till AB C. Frågan kring vad den verkliga innebörden är i sig kan alltså inte uppställas utan att samtidigt besvaras. Frågan är tautologisk. Anta då att talet om verklig innebörd inte ska förstås som en kvalificering av transaktionerna, utan enbart som det förhållandet att förekommande transaktioner ska betraktas separat i skatte- och civilrätten. Ur civilrättslig synvinkel är det emellertid inte någon självklarhet att upplåtelserna ska ses var och en för sig. Enligt förarbetena till 36 § AvtL framgår som sagt att avtal mellan flera olika parter kan vara kopplade.[^1464] Bara för att avverkningsrätterna uppläts av olika parter i flera led innebär inte det att avtalen inte skulle kunna anses som kopplade enligt denna regel. En omständighet som det hade kunnat fästas vikt vid för att komma till slutsatsen att avtalen ska ses som kopplade består i att vidareupplåtelsen från AB A och AB B till AB C skedde dagen efter upplåtelsen från den fysiska personen till AB A och AB B. I NJA 1996 s. 624 och NJA 1966 s. 66 ansågs det förhållandet att två avtal tillkommit i direkt anslutning till varandra eller i ett sammanhang tala för att de skulle betraktas gemensamt. Ytterligare en omständighet som det hade kunnat läggas vikt vid i Avverkningsmålet är att parterna genom sitt handlade hade uppnått samma effekter (med bortseende från skattefrågan) som om den fysiske personen hade lämnat ett aktieägartillskott till AB A och AB B. Detta kan 394 jämföras med ett argument som HD lade vikt vid i NJA 1981 s. 562. Till stöd för att vissa rättshandlingar skulle vara återvinningsbara anförde HD att det faktiska och ekonomiska resultat som hade uppnåtts genom transaktionerna lika gärna hade kunnat uppnås genom transaktioner som hade varit klart återvinningsbara. I Avverkningsmålet noterade HFD förvisso att parterna hade uppnått samma effekter som om ett aktieägartillskott hade lämnats till AB A och AB B, men enligt HFD hänförde sig detta till parternas motiv för att upplåtelserna hade skett på det sätt som uttrycktes i avtalet och dess skatterättsliga konsekvenser. Detta var något som enligt HFD saknade betydelse för bedömningen av deras verkliga innebörd. Det skulle alltså vara möjligt att finna stöd i civilrättsliga normer för att betrakta upplåtelserna i Avverkningsmålet såsom kopplade. Som framgår ovan visar emellertid NJA 2007 s. 1018 att en sammankoppling i ett visst civilrättsligt avseende inte behöver innebära att avtalen ses som sammankopplade i alla civilrättsliga avseenden. I NJA 1996 s. 624 hade en betalning för såld hypoteksegendom, samt säljarens omedelbara vidareöverföring av medlen till hypoteksinnehavaren ansetts som en sammanhängande transaktion. Däremot sågs det inte som en sammanhängande transaktion i NJA 1990 s. 562 då hypoteksinnehavaren med stöd av fullmakt flyttade över de inbetalda medlen till ett annat konto för att ge sig själv kvittningsrätt. Vad är då bestämmande för om två rättshandlingar ska ses som en sammanhängande transaktion? Enligt nyssnämnda avgöranden verkar det ankomma på huruvida försäljningen av hypoteksegendom sker i syfte att bereda hypoteksinnehavaren betalning samt huruvida gäldenären omedelbart för över medlen till denne. Huruvida det i Avverkningsmålet förelegat ett syfte att bereda en hypoteksinnehavare betalning kan inte prövas eftersom det inte alls var vad frågan handlade om i detta mål. Frågan om två avtal är att se som kopplade ankommer alltså på den kontext som påkallar frågeställningen. Det talar för att två eller flera avtal inte är kopplade i sig, utan att kopplingen betingas av hänsyn till de effekter som uppstår av att de anses som kopplade i ett visst sammanhang. Beroende på vilken del av civilrätten man ser till är det därför möjligt att nå olika slutsatser avseende huruvida transaktionerna ses som sammantagna eller fristående i civilrättslig mening. Till följd av denna 395 faktor kan diametralt olika förståelser av det civilrättsliga produceras i en skatterättslig kontext.[^1465] Till stöd för att inte se upplåtelserna som sammankopplade skulle det kunna anföras att den fysiske personen inte med framgång hade kunnat kräva AB C på den ersättning som enligt avtalet mellan AB C och makens bolag skulle erläggas för avverkningsrätten. Antagligen var den fysiske personen emellertid inte heller intresserad av att föra någon sådan talan (denne hade som sagt själv uppgivit i målet att avsikten med upplägget var att göra ett tillskott till AB A och AB B med obeskattade medel). Denna fråga var därför aldrig särskilt civilrättsligt relevant. Vidare är det inte helt omöjligt att AB C hade kunnat rikta vissa anspråk mot den fysiske personen. Av vissa HD-fall framgår att det vid så kallade kontraktskedjor kan vara möjligt för ett subjekt att även på inomobligatorisk grund rikta anspråk mot inte bara sin avtalspart utan också mot avtalspartens avtalspart.[^1466] Det kan konstateras att det i Avverkningsmålet förekommer flera omständigheter som hade kunnat läggas till grund för att anse den fysiske personen såsom upplåtare i förhållande AB C: att AB A och AB B var helägt av maken till den fysiske personen, att vidareupplåtelserna skedde dagen efter de ursprungliga upplåtelserna samt till ett klart högre pris, att den fysiske personen endast erhållit 80 000 kr av den ursprungliga fordringen utan att invända och att parterna själva uppgivit att syftet varit att tillföra obeskattade medel till aktiebolaget. Det är svårt att se varför dessa omständigheter skulle vara mindre verkliga än den omständigheten att det förekom handlingar enligt vilka den fysiske personen upplät avverkningsrätter till AB A och AB B, samt att AB A och AB B upplät dem vidare till AB C. Uttrycket ”verklig innebörd” har alltså bara använts av HFD för att språkligt legitimera prioriteringen av vissa omständigheter framför andra. Begreppet har använts som ett avgränsningskriterium utan att det av nödvändighet var tvunget att leda till den avgränsning som HFD företog. 396 Sammanfattningsvis anger inte civilrätten entydigt att den fysiske personen inte hade kunnat ses som upplåtare direkt till AB C. Tvärtom hade civilrättsliga normer kunnat åberopas för att komma till just denna slutsats. Det är svårt att se att de omständigheter i målet som talar för ett sådant ställningstagande skulle vara mindre verkliga än de omständigheter som HFD grundade sitt avgörande på. Termen ”verklig innebörd” har i domskälen därför bara tjänat funktionen att språkligt legitimera en viss prioritering av omständigheter och intressen.
- NJA 1907 s. 42 NJA 1939 s. 159 NJA 1939 s. 346 NJA 1912 s. 156 NJA 1913 s. 462 NJA 1945 s. 177 NJA 1913 s. 494 NJA 1949 s. 757 NJA 1920 s. 231 NJA 1951 s. 6 I-II NJA 1922 s. 122 NJA 1952 s. 256 NJA 1925 s. 488 NJA 1952 s. 407 NJA 1925 s. 535 NJA 1954 s. 455 NJA 1928 s. 80 NJA 1955 s. 449 NJA 1955 s. 473 NJA 1930 s. 306 NJA 1957 s. 733 NJA 1934 s. 193 NJA 1937 s. 330 NJA 1962 s. 129 532 NJA 1962 s. 461 NJA 1989 s. 519 NJA 1966 s. 66 NJA 1966 s. 475 NJA 1990 s. 343 NJA 1990 s. 562 NJA 1970 s. 469 NJA 1991 s. 253 NJA 1971 s. 129 NJA 1991 s. 376 NJA 1971 s. 516 NJA 1991 s. 465 NJA 1973 s. 42 NJA 1991 s. 748 NJA 1973 s. 341 NJA 1992 s. 375 NJA 1974 s. 314 NJA 1992 s. 618 NJA 1974 s. 376 NJA 1993 s. 324 NJA 1975 s. 45 NJA 1993 s. 468 NJA 1976 s. 134 NJA 1993 s. 641 NJA 1975 s. 638 NJA 1994 s. 236 NJA 1976 s. 230 NJA 1995 s. 197 NJA 1976 s. 235 NJA 1995 s. 235 NJA 1978 s. 317 NJA 1995 s. 367 NJA 1979 s. 427 NJA 1995 s. 492 NJA 1995 s. 742 NJA 1980 s. 311 NJA 1996 s. 46 NJA 1980 s. 740 NJA 1996 s. 400 NJA 1980 s. 743 NJA 1996 s. 624 NJA 1981 s. 562 NJA 1997 s. 418 NJA 1981 s. 897 NJA 1998 s. 610 NJA 1981 s. 1117 NJA 1998 s. 620 NJA 1983 s. 229 NJA 1984 s. 113 NJA 2000 s. 48 NJA 1984 s. 205 NJA 2000 s. 639 NJA 1984 s. 595 NJA 2000 s. 667 NJA 1984 s. 673 NJA 2000 s. 685 NJA 1986 s. 16 NJA 2001 s. 10 NJA 1986 s. 205 NJA 2001 s. 872 NJA 1986 s. 513 NJA 2002 s. 244 NJA 1986 s. 623 I NJA 2002 s. 668 NJA 1987 s. 394 NJA 2004 s. 777 NJA 1988 s. 620 NJA 2005 s. 44 533 NJA 2007 s. 237 NJA 2010 s. 617 NJA 2007 s. 1018 NJA 2011 s. 306 NJA 2008 s. 457 NJA 2013 s. 117 NJA 2008 s. 668 NJA 2013 s. 304 NJA 2008 s. 805 NJA 2013 s. 886 NJA 2008 s. 1129 NJA 2013 s. 1174 NJA 2009 s. 79 NJA 2014 s. 760 NJA 2014 s. 877 NJA 2010 s. 227 NJA 2017 s. 569 NJA 2010 s. 390 NJA 2017 s. 622 NJA 2010 s. 467