Rättsfall
NJA 1995 s. 727
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1995 s. 727
BibTeX
@misc{nja-1995-s-727,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1995 s. 727}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 4 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Barn- och föräldrarätt2 hänvisningar
Nyare rättspraxis — vårdnad, boende och umgänge3 hänvisningar
- Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet (6 kap. 15 a § FB). Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas (6 kap. 2 a § FB). NJA 2003 s. 372: Fadern yrkade i tingsrätten visst umgänge med sin dotter, född år 2000. Modern bestred yrkandet och gjorde gällande att fadern var olämplig som umgängesförälder. Den kontaktperson som varit närvarande vid umgänge under våren 2002 uppgav i tingsrätten att fadern uppvisat två olika sidor; ibland hade han varit samlad och möjlig att föra en dialog med, ibland hade han uppträtt forcerat och aggressivt. Kontaktpersonen uppgav vidare att fadern haft svårt att fokusera på dottern under ett helt umgängestillfälle (vid den tiden tre timmar varannan vecka). Också de familjerättssekreterare som gjort umgängesutredningen hade anmärkningar på faderns beteende. Enligt dem hade fadern vid flera tillfällen uppträtt oerhört forcerat och gett ett allmänt förvirrat intryck. Vid dessa tillfällen hade det, enligt familjerättssekreterarna, varit omöjligt att nå honom och han hade varit mycket osammanhängande i sitt sätt att uttrycka sig samtidigt som han uppträtt aggressivt. Utredarnas slutsats var att det var ytterst tveksamt om ett umgänge kunde anses vara till barnets bästa. Tingsrätten lämnade umgängesyrkandet utan bifall. Hovrätten, som ansåg att några allvarligare anmärkningar inte kunde riktas mot fadern och som noterade att han var mycket fäst vid dottern och ville hennes bästa, förordnade om umgänge tre timmar varannan lördag i närvaro av kontaktperson. Modern överklagade. HD slog inledningsvis fast att det krav på att det måste föreligga en mera konkret fara för riskens förverkligande för att den skall påverka bedömningen av umgängesfrågan som ställts upp i rättsfallet NJA 1995 s. 727 (som avsåg risken för att barnet skulle bli olovligt bortfört) gäller även när prövningen avser frågan om umgänge skall vägras med hänsyn till risken för att barnet far illa. Utredningen gav enligt HD vid handen att modern kände en stark oro vid tanken på att behöva lämna dottern i faderns vård ens för en så kort tid som tre timmar i närvaro av en kontaktperson. Det ansågs också utrett att fadern under utredningstiden och i anslutning till denna uppvisat hastigt uppträdande personlighetsförändringar och svängningar i humöret samt att han vid en del samtal med utredarna haft svårt att koncentrera sig. Det ingav också, påpekade HD, betänkligheter att den kontaktperson som anlitats våren 2002 avsagt sig uppdraget med omedelbar verkan på grund av faderns uppträdande. De koncentrationssvårigheter och den bristande stresstolerans fadern uppvisat torde dock, menade HD, till en del kunna förklaras av hans ovana vid situationen. Detsamma kunde enligt HD sägas om hans svårigheter att uppträda behärskat när han haft hand om dottern i närvaro av en — som han uppfattat det — kritisk kontaktperson. HD noterade också att faderns umgänge med dottern under perioden juni–december 2001 syntes ha fungerat utan anmärkning och att dottern vid några tillfällen sovit över hos honom utan att någon kontaktperson varit närvarande. Det som kommit fram om faderns personlighet ansågs visserligen tala för att det fanns en konkret risk för att dottern skulle kunna fara illa psykiskt vid ett gängse umgänge. Risken kunde dock, enligt HD, motverkas genom att umgänget skedde i begränsad omfattning och under medverkan av en kontaktperson. Med hänsyn till dotterns intresse av kontakt med fadern ansågs det därför vara till hennes bästa att umgås med fadern på det sätt hovrätten bestämt. Kommentar En utgångspunkt för reglerna om umgänge är att barn har behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna även om dessa bor isär. Vid en rättegång om umgänge skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Vid sin bedömning skall rätten beakta bl.a. risken för att barnet i samband med umgänget far illa. En sådan risk kan leda till att umgängesbeslutet förenas med föreskrifter av olika slag eller till beslut om att umgänge tills vidare inte skall förekomma. En särskild fråga är hur stor risken för att barnet skall fara illa skall vara för att den skall påverka bedömningen av frågan om umgänge.
- I rättsfallet NJA 1995 s. 727 har HD, när det gäller risken för att barnet olovligen förs bort, slagit fast att det måste finnas en mera konkret fara för bortförande för att risken skall inverka på bedömningen av umgängesfrågan. I det nu aktuella avgörandet klargörs att kravet på att det skall finnas en mera konkret fara gäller också vid prövningen av om umgänge skall vägras med hänsyn till risken för att barnet annars far illa.
- Att domstolarna i de fall ett oövervakat umgänge inte bedöms vara till barnets bästa går in på en prövning av om umgänge i närvaro av en kontaktperson är till barnets bästa ligger väl i linje med den konvention om umgänge som utarbetats inom Europarådet och som öppnades för undertecknande den 15 maj 2003. I artikel 4 punkt 3 i konventionen sägs följande. ”Where it is not in the best interests of a child to maintain unsupervised contact with one of his or her parents the possibility of supervised personal contact or other forms of contact with this parent shall be considered.” Av domen framgår inte hur HD bedömt den oro som modern gav uttryck för. I rättsfallet NJA 1995 s. 727 förordnades om umgänge under närvaro av kontaktperson bl.a. med hänsyn till risken för att den oro som modern kände för ett umgänge utan kontaktperson kunde påverka henne och i sin tur sonen på ett sätt som var ogynnsamt för denne. I 2003 års fall gav utredningen vid handen att modern kände stark oro även för umgänge i närvaro av en kontaktperson. Kan det utredas att en förälder känner oro — befogad eller obefogad — för barnets umgänge med den andra föräldern och kan oron skada barnet bör den givetvis beaktas vid bedömningen. Att den oro modern kände inte behandlas närmare i domen kan tyda på att HD ansåg att den inte var så stark att det fanns anledning att befara att den skulle kunna skada barnet.
Notiser1 hänvisning