Rättsfall
NJA 1995 s. 693
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1995 s. 693
BibTeX
@misc{nja-1995-s-693,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1995 s. 693}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
17 hänvisningar i 5 artiklar · 17 stycken/fotnoter
Lojalitetsplikten som rättsprincip2 hänvisningar
Prospektansvaret - caveat emptor eller caveat venditor?6 hänvisningar
Banks ansvar vid placeringsrådgivning6 hänvisningar
- Se t.ex. NJA 1989 s. 428, NJA 1992 s. 16, NJA 1994 s. 598, NJA 1995 s. 693, NJA 1996 s. 3, NJA 1999 s. 52, NJA 1999 s. 304, RH 1995:136, m.fl.
- Jfr Tore Almén, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 580, samt angående begränsat köprättsligt felansvar för aktier som säljs på börsen Hultmark a.a. s. 89 ff. 1 0 Hultmark a.a. s. 143 ff. 1 1 Hultmark a.a. s. 277 ff. 1 2 Jfr NJA 1914 s.219 där värdelösa aktier i ett likviderat bolag vid försäljning på auktion betecknats som ”värdepapper”. HD ansåg dem inte vara sålda under ”felaktig beteckning”, dvs. 48 § gamla köplagens ungefärliga motsvarighet till en varas avvikelse från ”befintligt skick” enligt 19 § nuvarande köplagen. 1 3 Jfr Svea hovrätts dom 1997-06-06, T 11/96 (Cocozza ./. Ernst & Young AB). 1 4 Jfr NJA 1989 s. 428 där en invändning från gäldenären att den fordran banken åberopade till stöd för konkursansökan uppkommit därför att banken, vid bristande säkerhet, genom en felaktig tillämpning av avtalsvillkoren, underlåtit att kräva in tillräcklig säkerhet för optionspositioner ansågs sakna fog eftersom positionerna intagits på gäldenärens uppdrag. Denne måste, enligt HD, ha varit medveten om riskerna. 1 5 I fallet undgick kommissionären skadestånd på grund av hur motpartens talan var upplagd i HD. HD kom fram till att kommissionären brustit i sin informationsplikt när handeln inleddes. Kunden åberopade dock att kommissionären brustit i informationsplikten i ett senare skede, nämligen i samband med de förlustbringande affärerna. HD ansåg att kommissionären vid denna senare tidpunkt med fog kunnat utgå från att kunden var medveten om de villkor och risker som var förknippade med handeln. Vid den tidpunkten hade ju kunden redan deltagit i ett antal affärer, talat med mäklaren om affärerna och erhålla skriftlig redovisning av dessa och därigenom fått den information han behövde. 1 6 OM-avtalet, som i uppdaterad form fortfarande används, gäller handel med standardiserade derivatinstrument på OM Stockholmsbörsen. Avtalet reglerar i första hand kundens förhållande till banken men också i viss mån kundens förhållande till OM. 1 7 Jfr Ramberg och Hultmark, Allmän avtalsrätt, Stockholm 1999, s. 148 angående oklarhetsregeln, och s. 152 om principen att det som preciserats gäller framför det som är allmänt hållet. 1 8 1 kap. 7 § Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1998:21) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden. 1 9 Jfr Banks ansvar, s. 531 not 6 där författarna angående föreskrifters normstatus hänvisar till NJA 1995 s. 693 och menar att HD i fallet ”slår fast att brott mot en föreskrift inte utan vidare grundar skadeståndsskyldighet”. Detta verkar vara en missuppfattning av HD:s uttalanden i rättsfallet. HD säger på s. 705 i fallet att allmänna råd till skillnad från föreskrifter inte är bindande. Därför kunde enligt HD det förhållandet att de allmänna råden inte följts i ett visst fall inte grunda skadeståndsskyldighet. 2 0 Jfr Banks ansvar, s. 541 2 1 I promemorian föreslås att en uttrycklig definition av derivatinstrument, som skall omfatta även depåbevis, tas in i den nya lagen om brott på värdepappersmarknaden, s. 86. Man kan ifrågasätta om det är riktigt att definiera depåbevis som derivatinstrument, särskilt om definitionen på samma sätt som den nu gällande insiderlagens definition av finansiella instrument blir vägledande även på andra områden, jfr prop. 1994/95:130, Handel och tjänster på värdepappersmarknaden s. 21 och prop. 1990/91:42, Avtal om avräkning (nettning) vid handel med finansiella instrument s. 85 f. och 141 ff. 2 2 Se t.ex. Kleineman, Skatterådgivarna och skadeståndsansvaret, Svensk Skattetidning 1998 s. 101. 2 3 NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 243, NJA 1998 s. 625. 2 4 NJA 1994 s. 598. 2 5 NJA 1994 s. 598. I fallet undgick skatterådgivaren betalningsansvar eftersom banken på grund av särskilda omständigheter i fallet med fog hade kunnat utgå från att kunden ändå varit medveten om riskerna. Jfr Göta hovrätts dom 1996-0110, DT 2002, Magnusson ./. Handelsbanken, avseende en likartad situation men där det inte förelåg några sådana särskilda omständigheter som avlastade rådgivaren informationsplikten varför rådgivaren i det fallet blev skadeståndsskyldig. 2 6 För en utförlig analys av rättsfallet se Kleineman, Tekniska konsulters skadeståndsansvar för vilseledande information, JT 1994–95 s. 702. 2 7 Vid bedömningen av vilken betydelse rättsfallet avseende försäkringsmäklaren, NJA 1992 s. 782, har för andra rådgivares ansvar bör man beakta att försäkringsmäklarens omsorgsplikt är lagreglerad. Enligt 13 § lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall försäkringsmäklaren utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed och i den utsträckning som omständigheterna kräver det klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och, i förekommande fall tjänster i samband med sparande samt föreslå lämpliga lösningar. 2 8 Banks ansvar, s. 547. 2 9 Jfr Banks ansvar, s. 547. 3 0 Jfr 1 kap. 7 § 2 stycket FFFS 1998:21. 3 1 (www.fondbolagen.se/html/frame_rekommendation.html). 3 2 Se t.ex. Dagens nyheter 2000-03-03 ”Riskfond går bäst just nu”. I artikeln publiceras en lista över de tio ”bästa och sämsta” fonderna. DN skriver vidare att ”gemensamt för de mest framgångsrika fonderna är den höga risken”. I sammanhanget kan även SEB:s lansering av Internetfonden sommaren 1999 nämnas. Information om att fonden skulle startas tillhandahölls enbart på Internet och i broschyrer på bankkontoren. I all information poängterades att fonden var en högriskinvestering och kunder råddes att bara placera en mindre del av sitt kapital i fonden. Följden blev en masstillströmning till fonden — 14 000 sparare köpte andelar för 165 miljoner kr under de första veckorna. Detta kan jämföras med KPA Fonder som under samma period genomförde en omfattande affischkampanj för sina etiska fonder som resulterade i 1 400 nya andelsägare. 3 3 Kleineman, Rådgivares informationsansvar, s. 190. 3 4 Jfr NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 243 och NJA 1998 s. 625. 3 5 Jfr NJA 1997 s. 65 som avsåg en av fastighetsköpare anlitad besiktningsmans ansvar för underlåtenhet att lämna tydlig information om en väsentlig omständighet. 3 6 Jfr Kleineman, Lender Liability — ett skadeståndsrättsligt perspektiv på 1990-talets finansiella kris, JT 1992–93 s. 289, se not 15 s. 297. 3 7 Banks ansvar, s. 560. 3 8 Jfr Banks ansvar, s. 548. 3 9 Beträffande faran med ett alltför långtgående rådgivaransvar se Kleineman, Rådgivares informationsansvar, s. 211.
- I NJA 1995 s. 693 prövades kommissionärens ansvar för kundens förlustbringande placeringar i optioner. I fallet hänvisade HD till dåvarande Bankinspektionens allmänna råd BFFS 1988:7 och menade att av reglerna i de allmänna råden får ”särskilt den tillmätas betydelse som anger att en fondkommissionär måste förvissa sig om att en kund har fått fullt klart för sig vilka risker som är förenade med att ställa ut optioner”. Detta borde enligt HD ses som ett krav vid handel med sådana derivata instrument för att fondkommissionären skall anses fullgöra sitt uppdrag med tillräcklig omsorg. Det bör observeras att kraven på information i 1988 års allmänna råd skiljer sig från kraven i nu gällande föreskrifter. Punkten 6.2 i BFFS 1988:7, som HD hänvisade till, tog uttryckligen sikte på informationsskyldigheten inför utfärdande av optioner och stadgade att ”innan en fondkommissionär tillåter en kund att i vart fall ställa ut optioner eller ingå terminsavtal måste kommissionären förvissa sig om att kunden fått fullt klart för sig vilka risker som är förenade med marknaden och de särskilda förhållanden som råder. T.ex. bör klargöras vad som gäller om kunden inte längre kan ställa säkerhet för sin position. Ingen tveksamhet mellan kund och kommissionär om vad som gäller får accepteras av fondkommissionären”. I bestämmelsens nuvarande motsvarighet, 1 kap. 7 § FFFS 1998:21, stadgas att kunden skall ”erhålla tydlig skriftlig information om de särskilda risker som handeln med derivatinstrument kan innebära”. Något uttryckligt krav på information om de villkor som gäller eller att komissionären skall förvissa sig om att kunden har fått fullt klart för sig villkor och risker finns således inte längre.