Påföljdsbestämning i narkotikamål1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1995 s. 106
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1995 s. 106
BibTeX
@misc{nja-1995-s-106,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1995 s. 106}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 3 artiklar · 5 stycken/fotnoter
- tid på uppdrag av en annan person ha överlämnat omkring 4–5 kg cannabisharts till en tredje person. Den åtalade hade etablerat kontakten mellan de två andra personerna, vid fyra olika tillfällen levererat sammanlagt den angivna mängden och erhållit 4 000 kr för varje levererat kg. Enligt tingsrätten var brottet, med hänsyn till den betydande mängden narkotika, att bedöma som grovt. Överinstanserna gjorde ingen ändring i denna bedömning, och endast påföljdsfrågan var uppe till prövning där. I NJA 1995 s. 106 åtalades en person för att under ett år och tre månader olovligen ha överlåtit omkring 3 000 tabletter av ett narkotiskt preparat och omkring 3 000 ml av ett annat narkotiskt preparat. Överlåtelserna hade skett till ett stort antal personer och vid flera olika tillfällen. Enligt åklagaren var brottet att anse som grovt med hänsyn till omfattningen av verksamheten, mängden narkotika som överlåtits samt att narkotikan varit av farlig art. Enligt tingsrättens bedömning motsvarade mängden narkotika drygt 40 g rent heroin och mer ändå i fråga om så kallat gatuheroin, och redan mängderna innebar att den tilltalades narkotikabrott skulle bedömas som grovt. Endast påföljdsfrågan var uppe till prövning i överinstanserna, som inte ändrade rubriceringen. I fallen finns inga resonemang som tyder på att den nu aktuella frågan varit uppe till särskilt övervägande, och avgörandena har kritiserats såsom ”missvisande däri att man talar om ’brottet’ eller ’gärningen’ trots att ett flertal brott har begåtts”. Ett annat synsätt än det som tillämpats av domstolarna skulle emellertid inte vara problemfritt. Om man utgår från uppgifterna i referatet av 1989 års fall var den sammanlagda mängden narkotika känd liksom antalet överlämnandetillfällen men inte mängden vid vart och ett av tillfällena. Och i 1995 års fall var mängden narkotika och tidsperioden kända men inte antalet överlåtelser och mängden vid varje överlåtelse. Det stod med andra ord klart att omfattande brottslighet hade begåtts utan att de egentliga gärningarna kunde preciseras.
- Den tredje märkliga konsekvensen är att brottsligheten formellt ser allvarligare ut än den reellt är. 20 bedrägerier som är grova på grund av systematiken ser på papperet lika allvarliga ut som 20 bedrägerier som i sig är grova, t.ex. för att de vart och ett för sig avsett stora belopp, trots att systematiken fördelar sig jämnt över de olika brotten och är ett element i varje gärning. 5.2 Flera brott sammanlagda till ett enda grövre brott Det andra sättet att hantera problemet är att lägga samman flera brottsenheter, som utgör delar av en brottslig verksamhet, till ett grovt brott. Visserligen tog lagstiftaren avstånd från denna modell år 1942, men när det gäller brottet grov (kvinno)fridskränkning har lagstiftaren återgått till den. Eftersom modellen har stöd i ett synsätt som finns väl förankrat i svensk rätt i tiden före år 1942 bör dess återinförande för fridskränkningsbrottet enligt min uppfattning inte uppfatttas som ett rent undantag, som måste tolkas e contrario. Det är snarare fråga om att lagstiftaren har bekräftat att modellen existerar och är användbar. När det gäller grovt narkotikabrott talar brottsbeskrivningen för att det bara är varje brott som kan uppgraderas för sig, men övriga beskrivningar av grova brott lämnar öppet huruvida flera gärningar skall bedömas som ett eller flera grova brott. Denna typ av bedömning har också förekommit i de, visserligen kritiserade, rättsfallen NJA 1989 s. 564 och NJA 1995 s. 106 och antytts som en reell möjlighet i det ganska nya NJA 2007 s. 973. Visserligen kan inget av dessa fall anses utgöra ett stöd för att bedömningen skall ske på detta sätt, men de utesluter inte möjligheten.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Det förhållandet att de begångna brotten stod i samband med brister i den tilltalades mognad vid tidpunkten för brotten (29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken) tillmättes en inte oväsentlig betydelse vid straffvärdebedömningen i NJA 2000 s. 314. Sistnämnda punkt tillämpades även i NJA 1995 s. 106.
- Den tilltalades hälsa (allvarligt och invalidiserande sjukdomstillstånd) — i kombination med att hans handlande stått i samband med en uppenbart bristande omdömesförmåga — föranledde i NJA 1995 s. 106 HD att reducera det av HovR utdömda straffet till hälften (varvid möjligheten att gå under den för brottet föreskrivna straffskalan utnyttjades). Se även NJA 1997 s. 781.