- NJA 1992 s. 594. Se även NJA 2004 s. 757, där frågan i HD är huruvida hovrätten ägt pröva om den tilltalade gjort sig skyldig till förtal, då åtal väckts för sexuellt ofredande. HD fann att så var fallet, och meddelade inte prövningstillstånd i övrigt. I målet har den tilltalade satt upp lappar med pornografiska bilder av målsäganden i hennes trappuppgång samt på hennes skola. Bilderna har tagits när den tilltalade och målsäganden levde tillsammans. Enligt hovrätten krävs det för ansvar enligt bestämmelsen om sexuellt ofredande att anslåendet av lapparna ska vara ägnat att väcka anstöt hos målsäganden. Då målsäganden inte hade sett lapparna i skolan, förelåg inte fullbordat sexuellt ofredande. Framför allt, anförde hovrätten, framstod handlandet som ägnat att väcka anstöt hos de personer som kom att se lapparna, men inte hos målsäganden som hade sett bilderna förut. Hovrätten dömde för förtal. Jämför NJA 1994 s. 637, i vilket ansvarig utgivare av tidning dömdes för förtalsbrott (tryckfrihetsbrott) för ett reportage som innehöll fotomontage där kända personer förekom i sexuella situationer genom att deras ansikten fogats samman med andra personers kroppar.
- Högsta domstolen NJA 1897 s. 447 NJA 1901 s. 440 NJA 1914 s. 18 NJA 1921 s. 273 NJA 1926 s. 203 NJA 1931 s. 132 NJA 1931 s. 499 NJA 1937 s. 378 NJA 1938 s. 332 NJA 1940 s. 593 NJA 1942 s. 420 NJA 1943 s. 541 NJA 1945 s. 698 NJA 1946 s. 456 NJA 1946 s. 593 NJA 1948 s. 333 NJA 1948 s. 687 NJA 1949 s. 612 NJA 1950 s. 263 NJA 1952 s. 413 NJA 1988 s. 40 NJA 1989 s. 374 NJA 1990 s. 361 NJA 1991 s. 228 NJA 1992 s. 585 NJA 1992 s. 594 NJA 1993 s. 616 NJA 1994 s. 557 NJA 1994 s. 637
Rättsfall
NJA 1994 s. 637
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1994 s. 637
BibTeX
@misc{nja-1994-s-637,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1994 s. 637}},
year = {1994},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 4 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Kritik mot kränkningsbegreppet2 hänvisningar
- Det finns dock några författare som menar att även skadeståndsrätten har, kan ha eller bör ha även retributiva (bestraffande) funktioner. Den bästa teoretiska undersökningen av detta är Ronen Perry, The Role of Retributive Justice in the Common Law of Torts: A Descriptive Theory, 73 Tennesse Law Review, s. 177 ff. (2005–06). Perrys deskriptiva ambitioner är som titeln visar inskränkt till common law, men artikelns allmänna undersökning av förhållandet mellan retributiva rättviseideal och skadeståndsrätten är intressanta även för oss som inte är verksamma i en angloamerikansk juridisk miljö. I svenska sammanhang diskuteras ibland skadeståndets möjliga bestraffande funktioner, inte sällan under svepande hänvisningar till ”punitive damages” i den amerikansk skadeståndsrätt. Punitive damages, som kan översättas med bestraffande skadestånd, anses ibland även i en amerikansk kontext ligga på sätt och vis mellan skadeståndsrätten och straffrätten, se David G. Owen, The Moral Foundations of Punitive Damages, 40 Alaska Law Review (1988–1989), s. 705 ff. Bestraffningen som det bestraffande skadeståndet skall åsta dkomma brukar i sin tur ibland, men inte alltid, legitimeras genom preventionsargument. (För intressanta reflektioner om förhållandet mellan prevention och retribution, se t.ex. Ripstein, i föregående not a.a.s. 142 ff.) Den federala Högsta domstolen beskrev således punitive damages på följande sätt. ”They are not compensation for injury. Instead, they are private fines levied by civil juries to punish reprehensible conduct and to deter its future occurrence.” (Gertz v. Robert Welch, Inc., 418 US 323, 350 (1974)). Det är i hög grad punitive damages som gett upphov till olika amerikanska domslut som från svensk horisont betraktas som överdrivna, dock i allmänhet utan att de som beskyller den amerikanska skadeståndsrätten för att vara överdriven faktiskt läst rättsfallen. Rättssociologiska och andra empiriska studier visar på en annan bild av den ”amerikanska” skadeståndsrätten, se t.ex. William Haltom och Michael McCann, DisTorting the Law: Politics, Media, and the Litigation Crisis, Chicago 2004. (Faktum är att de understundom alarmistiska diskussioner som förs om skadeståndsrättens amerikanisering i mina öron låter som juridisk orientalism — uttryck för fördomsfulla och klent underbyggda föreställningar om ett främmande rättssystem. Se vidare Mårten Schultz, Berättelsen om Stella och andra myter om amerikansk skadeståndsrätt, Nordisk Försäkringstidskrift 4/2007, under utgivning) Redan uttrycket ”amerikansk skadeståndsrätt” riskerar f.ö. att bli missvisande eftersom det finns betydande skillnader mellan olika delstater. Haltom och McCann visar att de stora punitive damages-skadestånden i realiteten är ovanliga i amerikanska domstolar och det förekommer att domstolar intar en helt avvisande hållning till tanken på det bestraffande skadeståndet över huvud taget. En tidig och berömd kritik mot doktrinen kom från Högsta domstolen i New Hampshire som inte skrädde orden: ”The idea is wrong. It is a monstrous heresy. It is an unsightly and unhealthy excrescence, deforming the symmetry of the body of law”, Fay v. Parker, 53 N.H. 342, 382 (1873). I svensk rätt har tanken om skadeståndets bestraffande funktioner sällan aktualiserats. I viss mån kan kanske skadeståndet i förtalsmål ibland antas fylla sådana funktioner, i vart fall om bestraffningsaspekten kopplas samman med skadeståndets preventiva funktion, se t.ex. domskälen i NJA 1994 s. 637 (det pornografiska montaget) och kommentarerna i Hans-Gunnar Axberger, Ära och integritet, Juridisk tidskrift 1994–95, s. 716 ff. Å andra sidan ser man inte mycket av sådana argument i de förtalsavgöranden som kommit från HD efter 1994 år fall. (Se t.ex. NJA 2003 s. 567, Schyman-målet.) Vidare kan vissa sådana tendenser kanske skönjas bakom diskrimineringsskadestånden, men i NJA 2006 s. 170 — det första fallet enligt de nya diskrimineringsskadeståndsreglerna — kan Högsta domstolen knappast ha sägas beaktat sådana aspekter (skadeståndets funktioner nämns inte i HD:s domskäl). Punitive damages-tanken har således knappast så mycket till stöd i den allmänna, svenska skadeståndsrätten och det finns således inte mycket som talar för att vi kan hitta några bryggor mellan skadeståndsrätten och straffrätten i sådana funktionsargument. Se vidare för några angränsande synpunkter Jan Kleineman, Jan Kleineman, Skadeståndsrättens tillväxt — ett samhällsproblem eller en rättvisefråga, SvJT 2003, s. 319 ff., på s. 331.
- Se för ett tydligt fall av utvidgning av ansvaret NJA 2005 s. 738 (ofredande — bespottad polis). Se vidare för några kränkningsbedömningar i senare HD-praxis rörande olika brottstyper NJA 1990 s. 186 (våld mot tjänsteman), NJA 1991 s. 766 (försök till mord), NJA 1994 s. 637 (förtal), NJA 1997 s. 315 (vållande till kroppsskada), NJA 1998 s. 315 (allmänfarlig ödeläggelse), NJA 1999 s. 334 (framkallande av fara för annan), plenifallet och NJA 2006 s. 79 (sexualbrott).
- I rättsfallet NJA 1994 s. 637 yrkade ett antal kända svenskar betecknade som bl.a. Ingvar C, Birgitta D, Mona S och Carola S skadestånd i anledning av talan om ansvar för förtalsbrott.
- Vid fastställandet av skadeståndet uttalade HD bl.a. följande: ”Att med hänsyn till brottens karaktär och de ekonomiska överväganden som kan antas ha legat bakom publiceringen finns skäl att bestämma skadeståndet på en så hög nivå att det också kan förväntas verka preventivt och sålunda bidra till att förebygga fortsatt publicering av samma art i framtiden.” Trots att det svenska skadeståndsskyddet vid ärekränkning är ovanligt svagt utvecklat, där som bekant juridiska personer inte anses kunna erhålla skadestånd därför att ärekränkning inte kan begås mot annat än fysiska personer, visar NJA 1994 s. 637 att när väl ärekränkning föreligger skadeståndet kan tillerkännas samma syfte som enligt straffrättens principer.