- kap. 17 § UB, se Millqvist, Sakrätt s. 136. Bevisbördan avseende redovisningsskyldighet, se prop. 1944:81 (Lag om redovisningsmedel) s. 32. 1017 Detta blir en fråga om faktiska omständigheter. Se prop. 1944:81 (Lag om redovisningsmedel) s. 7, NJA 2009 s. 500 (Saras pengar). Millqvist, Sakrätt s. 103. Se även NJA 1994 s. 506 om sam- manblandning med egna och andra borgenärers egendom. 1018 Se avsnitt 12.9.4 (Återvinning av avtalsstridig betalning eller upphävande av efterställning) om återvinning och avsnitt 12.7 (Intercreditoravtal och företagsrekonstruktion) om intercreditor- avtal i företagsrekonstruktion.
- NJA 1994 s. 506 295NJA 1999 s. 325 166
Rättsfall
NJA 1994 s. 506
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1994 s. 506
BibTeX
@misc{nja-1994-s-506,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1994 s. 506}},
year = {1994},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 4 artiklar · 11 stycken/fotnoter
Återpantsättning - om pantsättning av pant och panträtt6 hänvisningar
- Jfr t.ex. 3 st. RedovL, NJA II 1944 s. 406 f. och 417 f., NJA 1994 s. 506 (jfr även NJA 1959 s. 590 och NJA 1995 s. 367 II), Undén, Sakrätt s. 172, Walin, Separationsrätt s. 88 och Walin s. 117, Håstad s. 177 och Rodhe s. 197.
- NJA 1994 s. 506 (beträffande ett depositionsfall). Se även NJA II 1944 s. 411, Walin, Separationsrätt s. 89 f., Walin s. 117, Håstad s. 173 ff. (jämfört med s. 348) och Rodhe s.
- - I sådana fall anses samäganderätt uppkomma mellan pantsättaren och panthava ren, jfr t.ex. det nyssnämnda rättsfallet och Walin, Separationsrätt a.st. - Vad som när mare skall avses med en »tydligt särskiljbar egendomsmassa» förefaller dock knappast klart. Om det skulle vara godtagbart med sammanblandning med all panthavarens egen dom av samma slag, skulle i praktiken en möjlighet till sammanblandning gälla fullt ut; dennes olika slag av egendom (liksom individuellt bestämda egendom) måste ju kunna särskiljas från varandra. Möjligen skall man i stället företa något slags helhetsbedömning och därvid även jämföra den volym som de respektive parterna bidragit med (t.ex. genom att fråga sig om sammanblandningen närmast kan beskrivas som att panthavarens egendom har blandats in i pantsättarens (eller pantsättarnas) egendom eller om det förhåller sig på det motsatta sättet) och/eller även beakta i vilken mån det skett ett aktivt avskiljande (t.ex. genom förvaring i ett särskilt utrymme) snarare än att se till möjligheten att särskilja den sammanblandade massan från annan egendom.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- I NJA 1994 s. 506 hade Swedcorn AB bedrivit kvarnrörelse fram till sin konkurs i juni 1990. Förutom att bolaget sysslat med inköp av spannmål för malning och vidareförsäljning hade jordbrukare kunnat få sin spannmål lagrad hos bolaget. Vid konkursutbrottet hade CarlGustav R haft 16 734 kg korn och 1 311 kg havre lagrat hos bolaget. Frågan i målet var om Carl-Gustav R hade separationsrätt till samma mängd spannmål av vardera sädesslaget, trots att sammanblandning skett dels med spannmål tillhörig andra deponenter, dels med Swedcorns egen spannmål.
- Vid diskussionen av anförda rekvisit är till att börja med rättsfallet NJA 1994 s. 506 av intresse. Omständigheterna i detta mål innebar att Carl-Gustav R lämnat viss kvantitet spannmål hos Swedcorn AB för inlagring, att sammanblandning skett med bland annat Swedcorns egen spannmål och att Swedcorn därefter försatts i konkurs. Frågan om Carl-Gustav R:s separationsrätt gått förlorad till följd av sagda sammanblandning diskuterades relativt ingående och besvarades av Högsta domstolen nekande, med motiveringen att den spannmål Carl-Gustav R inlagrat trots allt kommit att ingå i en tydligt särskiljbar egendomsmassa. Vid sidan härav hade Swedcorns konkursbo mot separationsrätten invänt att Swedcorn inte förbundit sig att vid varje tidpunkt inneha samma mängd spannmål i lager som enligt lagringsnotorna lämnats till inlagring, och att Swedcorn AB därmed varit oförhindrat att förfoga över den inlagrade spannmålen genom att överlåta eller bedriva handel med den. Carl-Gustav R hade i sin tur hävdat att det vid varje tillfälle skolat finnas samma mängd spannmål i lager som angivits i lagringsnotorna. I samband därmed hade CarlGustav R även framhållit att meningen varit att den som lämnat in spannmål för lagring skulle behålla äganderätten till den. Detta hade i och för sig vitsordats av Swedcorns konkursbo.