Rättsfall

NJA 1994 s. 153

Citera

NJA 1994 s. 153

BibTeX

@misc{nja-1994-s-153,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1994 s. 153}},
  year         = {1994},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

5 hänvisningar i 4 artiklar · 5 stycken/fotnoter

Proportionalitetsprincipen och den så kallade straffrabatten för unga1 hänvisning

Sigrid Nikka · SvJT 2022 s. 278–292 · 1 ställe

NJA 1991 s. 444; NJA 1994 s. 153.fotnot 34 · s. 281

Två HD-domar angående beaktandet av den tilltalades ungdom1 hänvisning

Martin Borgeke, Sigurd Heuman, Staffan Levén, Lars Lindström · SvJT 2006 s. 243–256 · 1 ställe

Rent praktiskt är riktlinjerna utformade på så sätt att ett visst dagsbotsstraff för vuxna lagöverträdare (avseende ett brott) i en tabell kan översättas till det antal dagsböter som den unge bör ådömas. Tabellen återges här. I promemorian uttalas avslutningsvis följande. All straffmätning — även vid bötesbrottslighet — skall ske med respekt för omständigheterna vid den enskilda gärningen och för gärningsmannens person. De lagfästa regler som kan påverka en gärnings straffvärde måste alltid beaktas, och detsamma gäller reglerna om straffskärpning vid återfall och om s.k. billighetshänsyn. Det är mot den bakgrunden som mina (dvs. RÅ:s) synpunkter på tillämpningen av regeln om ungdomsrabatt skall ses. Möjligheterna till nyanser är dock väsentligt mindre på dagsbotsnivån än vad den är vid straff därutöver. För normala fall bör därför mina riktlinjer kunna tjäna till ledning. Rekommendationer i den juridiska litteraturen m.m. Brottsbalkskommentaren I brottsbalkskommentaren uttalas bl.a. följande under 29 kap. 7 § BrB. Som HD framhållit i NJA 1991 s. 444 och NJA 1994 s. 153 påverkar bestämmelsen inte i sig bedömningen av brottslighetens straffvärde. (Den i NJA 2003 s. 229 gjorda hänvisningen till straffvärdebedömningen är därför i viss mån missledande.) Vad bestämmelsen ger uttryck för kan i stället sägas vara att domstolarna i förhållande till ungdomar skall tillämpa en på viss sätt generellt justerad straffskala. Det torde emellertid stå klart att en grund för denna reglering är att brott av unga normalt anses ha ett lägre straffvärde än vuxnas motsvarande brott med hänsyn till att brottsligheten står i samband med bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Som framgår av 29 kap. 3 § första stycket 3 är ett sådant samband något som kan beaktas särskilt som en förmildrande omständighet vid straffvärdebedömningen. Mot bakgrund av den särskilda regleringen i förevarande bestämmelse kommer dock en särskild tillämpning av 29 kap. 3 § första stycket 3 endast att aktualiseras om det i det särskilda fallet förelegat omständigheter som klart avviker från vad som gäller ungdomar i allmänhet. Detta utesluter inte att straffvärdet även i andra fall normalt får anses lägre när ett brott har begåtts av en ungdom än när samma brott begåtts av en vuxen. SvJT 1992 s. 268 — Påföljdsbestämningens struktur I artikeln Påföljdsbestämningens struktur tar Nils Jareborg upp bl.a. frågan om påföljdsbestämning för brott begångna av ungdomar. Nils Jareborg menar att en ung brottsling i allmänhet är mindre klandervärd än en vuxen och att stöd för strafflindring på grund av omognad ges i 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB. Enligt Nils Jareborg har föreskriften i 29 kap. 7 § BrB en annan grund. Han ser den bestämmelsen som ett led i en allmän politik som går ut på att om möjligt hålla ungdomar utanför fängelserna och, om fängelse inte kan undvikas, göra vistelsen där kortvarig. Enligt Nils Jareborg är den teoretiska grunden härför långt ifrån klar. Som tänkbara förklaringar föreslår Nils Jareborg att ungdomar kanske är generellt mer sårbara än vuxna eller att de är värda att ges fler chanser, att bli föremål för ett annat mått av tolerans än vuxna.RÅ:s PM 2004:1 · p. 5 · s. 245

Påföljdskonkurrens - problem och principer1 hänvisning

Magnus Ulväng · 2005, s. 1–1986 · 1 ställe

I förarbetena utpekas en bortre gräns för när straffvärdet i sig med tillräcklig styrka talar för att påföljden måste bestämmas till fängelse, nämligen vid ungefär 1 års fängelse, se bl.a. Prop. 1987/88:120 s. 100 och SOU 1995:91 s. 103. I doktrinen har en alltför stelbent tolkning av denna gräns ifrågasatts, se Jareborg & Zila 2000 s. 142 f. Det skall för att undvika missförstånd understrykas att det inte krävs att straffvärdet är så högt för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Skälen för fängelse bestäms genom en funktion av omständigheterna straffvärde, brottslighetens art och tidigare brottslighet. Varje omstän dighet behöver - i sig - inte tala för fängelse med tillräcklig styrka för att bryta presum tionen. Det är tillräckligt att de sammantagna är tillräckliga för att presumtionen mot fängelse skall brytas. Trots den ibland utpekade gränsen vid omkring ett års fängelse, har det utvecklats en praxis som i vissa fall medger att vissa påföljdskombinationer (t.ex. skyddstillsyn i förening med föreskift om kontraktsvård eller s.k. 28:3-fängelse) används även om straffvärdet överstiger ettårsgränsen. Se t.ex. NJA 1989 s. 564, NJA 1990 s. 622 och NJA 1994 s. 153. Likaså skall det framhållas att även om de utpekade skälen för fängelse är mycket starka (varför presumtionen normalt sett inte skall kunna återställas) kan det finnas omständigheter hänförliga till gärningsmannens person som är så starka att man ändock kan avstå från att välja fängelse (se bl.a. BrB 29:5). 114fotnot 252 · s. 38

Tillämpningsområdet för samhällstjänst — en analys av lagstiftningen och de senaste rättsfallen från Högsta domstolen12 hänvisningar

Martin Borgeke, Bengt-Åke Jönsson, Anna Täcklund · SvJT 2000 s. 421–451 · 2 ställen