Återpantsättning - om pantsättning av pant och panträtt2 hänvisningar
- Genom SkbrL och dess förarbeten bringades till stor del klarhet be träffande pantsättning av muntliga fordringar och andra rättigheter. I motiven till SkbrL anges att dess bestämmelser i 3 kap. om enkla skul debrev torde komma att få analogisk tillämpning vid pantsättningar av andra typer av fordringar, även muntliga, än sådana som kommit till uttryck i enkla skuldebrev.1011 Denna förutsägelse har kommit att besan nas. I praxis har reglerna i 3 kap. SkbrL, särskilt 31 § avseende borgenärsskydd, i stor omfattning tillämpats analogt. Detta gäller inte endast fordringar utan även olika typer av andra rättigheter.1012 En panträtt är ett slags rättighet och kan även karaktäriseras som, eller anses innefatta, ett slags (icke personlig) fordran (panten ger rätt till betalning genom dess realisation).1013 Man bör med anledning av det ovanstående enligt min mening kunna resonera på följande sätt. Hasselrot ansåg före tillkomsten av SkbrL att en panträtt i t.ex. en muntlig fordran inte var möjlig, eftersom en pant rätt i en muntlig fordran aldrig kunde vara mer värd än det belopp som fordran vid var tid uppgick till, och om gäldenären betalade till borgenären/pantsättaren, så var därmed panträtten plötsligt värdelös eftersom fordran då hade upphört. Det förefaller troligt att Lennander resonerat på liknande sätt när hon menade att en »återpantsättning» är en ofull komlig rätt: C:s pant består av B:s panträtt och om A betalar till B så minskar automatiskt värdet av B:s panträtt, och därmed även C:s pant. Genom SkbrL:s ikraftträdande klarlades dock genom bestämmelsen i 29 § (och 10 §) och dess förarbeten att en gäldenär som var i ond tro om att pantsättning skett inte längre utan vidare kunde betala till borgenären/pantsättaren. Därigenom kunde, genom analog tillämpning i praxis, konstateras att en pantsättning av en muntlig fordran nu var möjlig och genom underrättelse till gäldenären gavs ett fullgott skydd. Enligt min uppfattning skulle - på de grunder som angivits ovan - motsvarande resonemang kunna tillämpas avseende pantsättning av panträtt. I vart fall genom SkbrL:s ikraftträdande skulle i så fall en pantsättning av panträt ten, med iakttagande av bestämmelserna i 29 och 31 §§ SkbrL - inte längre vara en ofullkomlig rätt. Det finns som sagt flera exempel på fall där SkbrL:s bestämmelser om enkla skuldebrev har tillämpats på rättigheter. I NJA 1971 s. 66 fastslogs att det för borgenärsskydd vid överlåtelse av bostads rätt krävs att bostadsrättsföreningen underrättas om överlåtelsen. HD hänvisade i domslutet inte till 31 § 1 st. SkbrL, där krav på underrättelse till gäldenären är uppställt för borgenärsskydd. Det råder dock inte någon tvekan om att domslu 284 12. A:s betalning till B; B:s »betalningslegitimation» tet var baserat på ett analogislut av den nämnda bestämmelsen (eller på den princip som är uttryckt i bestämmelsen).1014 Motsvarande princip har fastslagits även beträffande gåva (NJA 1993 s. 560) och pantsättning (NJA 1994 s. 668) av bostadsrätt.
- Mot en sådan lösning talar att HD tidigare har ändrat förut gällande sakrättsliga principer (till en strängare lösning). Exempelvis kom HD i NJA 1941 s. 680 (dvs. efter SkbrL:s tillkomst) fram till att borgenärs skydd uppkom redan genom givarens muntliga förklaring till mottaga ren vid gåva av bostadsrätt. I NJA 1993 s. 560 ändrade HD sin egen princip under åberopande bl.a. av »den rättsutveckling som [...] ägt rum» mellan de båda fallen och angav i stället att bostadsrättsföreningen skulle underrättas.1262 Beträffande sådana »återpantsättningar» som sker inom ramen för re gleringen i 3 kap. 3 § LHFI - vilket torde vara flertalet - har A, enligt vad som föreskrivs i nämnda lagbestämmelse, givit sitt medgivande till »återpantsättningen». Ett sådant medgivande torde ibland kunna tolkas som en underrättelse.1263 Skadan av att det skulle visa sig att tradition (eller motsvarande) inte ger borgenärsskydd skulle därför rimligen vara mindre än eljest. De praktiska åtgärderna i samband med »återpantsätt ning» torde även i viss mån ha påverkats av att Håstad i sina senaste upplagor av Sakrätt påtalat möjligheten att det förutom tradition även kan krävas denuntiation hos A och att en denuntiation hos A torde av skära B:s »betalningslegitimation».1264 Det skulle - även oberoende av borgenärsskyddet - vara lämpligt om Finansinspektionen i föreskrifter avseende avtal om »återpantsättning» till banker och värdepappersbolag (se 3 kap. 4 § LHFI) krävde att en denuntiation hos A skall ske.126S Med tanke på att flertalet »återpant sättningar» torde ske med bank och/eller värdepappersbolag som part, skulle det därmed förhållandevis snabbt ske en anpassning till en denuntiationsprincip. Med hänsyn till det hävdvunna förordandet av tradition (eller mot svarande) bland praktiker och den osäkerhet som gäller (i vart fall enligt vad som antas här) synes en lösning med alternativa rekvisit likväl inte alldeles kunna uteslutas (särskilt inte så länge föreskrifter från Finans inspektionen enligt föregående stycke saknas).1266 Allt sammantaget måste rättsläget - som framgått ovan samt i kapitel 14.2 - betraktas som oklart. Det mesta talar enligt min mening för att C får sakrättsligt skydd gentemot B:s borgenärer genom att A denuntieras om »återpantsättningen».1267 Det är dock tänkbart att det, trots de svaga ändamålsskälen, i stället krävs tradition (eller motsvarande). Det är inte heller helt uteslutet att det räcker med endera denuntiation hos A eller tradition (eller motsvarande), dvs. alternativa rekvisit. Däremot torde en kumulering av rekvisiten kunna uteslutas.