Rättsfall

NJA 1993 s. 341

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1993 s. 341

BibTeX

@misc{nja-1993-s-341,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1993 s. 341}},
  year         = {1993},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 2 artiklar · 3 stycken/fotnoter

Tolkning av testamente2 hänvisningar

Viola Boström · 2003, s. 1–335 · 2 ställen

prövade HD om formkravet kunde anses uppfyllt när det ena vittnet undertecknat testamentet först efter testators död och lång tid – fyra år – efter att förordnandet upprättades. Så ansågs inte vara fallet, eftersom formkravets syfte inte kunde anses uppfyllt om inte bevittningen gjorts i nära anslutning till testators undertecknande eller vidkännande av sin underskrift. I ett rättsfall, NJA 1993 s 341, prövades om ett holografiskt förordnande kunde anses vara undertecknat. Testator hade i ett skrivblock skrivit först en handling med anteckningar rörande sin kvarlåtenskap, och därefter brev till sin man och två väninnor. Det första dokumentet var inte undertecknat, men väl de tre breven. Majoriteten, tre justitieråd, ansåg att den handlingen om kvarlåtenskapen var fristående från de undertecknade breven och underkände därför förordnandet. Minoriteten, två justitieråd, kom till motsatt slut.fotnot 101 · s. 3
NJA 1992 s 758 ..... 94, 124, 207, 283 Publicerade avgöranden NJA 1993 s 341 ............................. 54 RH 1981:103 ............................... 137 NJA 1994 s 61 ............................. 242 RH 1983:11 ........................... 78, 202 NJA 1994 s 145 ............................. 54 RH 1992:42 ......................... 118, 290 NJA 1994 s 256 ........................... 242 RH 1994:67 .......................... 149,157 NJA 1995 s 303 ................... 183, 263 RH 1999:16 ......................... 165, 167 NJA 1997 s 645 ........................... 109 RH 1997:98 ................................. 243 NJA 1999 s 117 ...... 28, 73, 119, 234, 237, 239 Opublicerade avgöranden NJA 2001 s 685 ..................... 14, 292 Svea HovR T 1391/93 ................. 246 NJA 2001 s 865 ..................... 34, 290 Svea HovR T 14236/91 ............... 161 Svea HovR T 1510/90 ....... 8, 28, 237 Svea HovR T 593/94 ................... 240NJA 1992 s 753 ........................... 227 Hovrätterna · p. 1 · s. 47

Internationell familjerätt1 hänvisning

Maarit Jänterä-Jareborg · SvJT 2000 s. 281–298 · 1 ställe

Det viktigaste undantaget var lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Lagen, som med några mindre ändringar gäller än i dag, grundar sig på svensk-finskt lagsamarbete. Emedan samarbetet inte ledde till några lagregler i Finland, kan 1937 års lag betraktas som ”nationell” svensk lag. 1 0 Se närmare, M. Jänterä-Jareborg, ”The Influence of the Hague Conventions on the Development of Swedish Family Conflicts Law”, Netherlands International Law Review 1993, s. 50–51. Se även M. Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 98–99. 1 1 De viktigaste internordiska instrumenten inom området består av konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (1931) och konventionen mellan samma länder om arv, testamente och boutredning (1934). Dessa två konventioner gäller än i dag och har genomgått förvånansvärt få ändringar under årens lopp. Som exempel på en ensartad internordisk lag kan anges (den svenska) lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. De internordiska reglerna gäller bara i relationerna mellan de nordiska länderna och är anpassade till ländernas materiella familje- eller arvsrätt. 1 2 Fråga var om konventionen för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga om äktenskapsskillnad och hemskillnad m.m. (1902). För att ett äktenskap skulle kunna upplösas genom skilsmässa förutsatte konventionen att det förelåg en grund för skilsmässa enligt båda makarnas nationella lagar. Det ansågs ohållbart att i Sverige vägra en svensk medborgare skilsmässa bara därför att grund saknades enligt den andra makens nationella lag, och Sverige uppsade konventionen. Se NJA II 1933 s. 712–715 och NJA 1934 s. 423–429. 1 3 Nyare lagvalskonventioner bygger sällan på ömsesidighet. Detta innebär dels att en konventionsstat är skyldig att tillämpa konventionsbestämmelser i förhållande till alla stater, dels att staten inte vinner några omedelbara fördelar genom konventionsanslutningen. Dess egen lag kommer inte att tillämpas i större utsträckning i de övriga konventionsstaterna än om den hade stannat utanför konventionen. 1 4 Undantaget är en Haagkonvention från år 1961 angående lagkonflikter i fråga om testamentariska förordnanden, som har till syfte att säkra giltigheten till formen av testamentariska förordnanden. Några av lagvalskonventionerna har dock tjänat som modell vid utarbetande av motsvarande svensk lagstiftning, t.ex. 1978 års Haagkonvention om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden i fråga om makars frihet att välja tillämplig lag (partsautonomi). 1 5 Det handlar om (1) konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn (1958), (2) konventionen om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader (1970), (3) konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet (1973), (4) konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980) samt (5) konventionen om skydd av barn samt samarbete vid internationella adoptioner (1993). 1 6 Familjerättskommittén tillkallades år 1956 för att verkställa en översyn av äktenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. Tre år senare utvidgades uppdraget genom tilläggsdirektiv att omfatta även den internationella familjerätten, se dir. Ju 1960 I:31. Familjerättskommitténs uppdrag fortsattes sedan av en ny kommitté, familjelagssakkunniga, både inom den materiella familjerätten och den internationella familjerätten. 1 7 Se prop. 1973:158, s. 86. Finland genomförde en motsvarande lagreform år 1988. 1 8 Utanför uppdraget föll frågor om faderskap, adoption, vårdnad och förmynderskap. Som familjelagssakkunniga såg det skulle reglerna på dessa områden senare inlemmas i den föreslagna lagen om internationella familjerättsfrågor. Se SOU 1987:18, s. 37. 1 9 I sitt betänkande ”Barnets bästa i främsta rummet, FN:s konvention om barnets rättigheter förverkligas i Sverige” (SOU 1997:116) föreslår barnkommittén att Sverige snarast ratificerar 1996 års Haagkonvention, s. 250. Konventionen utövade ett stort inflytande vid arbetet med Bryssel II-konventionen. 2 0 Se t.ex. ”Internationella faderskapsfrågor”, SOU 1983:25, s. 77–78 och regeringens proposition om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden, prop. 1989/90:87, s. 28. 2 1 Se SOU 1987:18, s. 39. 2 2 Enligt lagens tidigare lydelse gällde som huvudregel att äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan utländska makar kunde beviljas endast om sådan skillnad som talan gäller fick äga rum enligt lagen i den stat makarna tillhörde och orsak förelåg såväl enligt sagda lag som enligt svensk lag. Om talan väcktes av svensk medborgare som sedan minst ett år hade hemvist i Sverige, skulle rätten till hemskillnad eller äktenskapsskillnad prövas endast enligt svensk lag. Beträffande tillämplig lag i mål om återgång av äktenskap gällde som huvudregel, att äktenskap som i behörig form slutits mellan utländska medborgare kunde dömas att återgå om orsak till återgång förelåg såväl enligt lagen i den stat makarna tillhörde vid äktenskapets ingående eller, om de tillhörde olika stater, enligt någondera statens lag, som också enligt svensk lag. Se Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, m.m. (prop. 1973:158), s. 50–51 och s. 53–54. 2 3 Särskilt HD:s avgörande i NJA 1993 s. 341 får anses bekräfta detta, men det finns även en rad andra avgöranden från HD som tyder på det. Se närmare M. JänteräJareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 161–162 och L. Pålsson, Romkonventionen, Tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 1998, s. 131–132. 2 4 Angående verkan av äldre internationella avtal, se art. 307 i Romfördraget. 2 5 Se närmare M. Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk lag, 1997, s. 211–213. 2 6 Mycket invecklade lagvalsregler som förutsätter att flera länders lagar tillämpas kumulativt, kan dessutom aktualiseras i fråga om äktenskaps återgång eller ogiltigförklaring. 2 7 Se ovan avsnitt 3 och not 12. 2 8 Se SOU 1987:18, s. 240. 2 9 Det viktigaste för de berörda parterna är att avgörandet gäller inom hela EU. Det är ingen tillfällighet att den första rättsliga grunden för internationellt privaträttsligt samarbete inom EG/EU, art. 293 i Romfördraget (f.d. art. 220), uttryckligen avser just ömsesidigt erkännande och verkställighet av avgöranden. Gemensamma behörighetsregler och lagvalsregler har sedan ”följt med”, som ett naturligt komplement till erkännande- och verkställighetsregler. 3 0 Det rör sig om 1978 års Haagkonvention om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden och 1989 års Haagkonvention om tillämplig lag för rätten till avlidna personers egendom. 3 1 Här är det fråga om de ovan i not 30 nämnda konventionernas inflytande. 3 2 Härutöver måste man nog räkna med visst utrymme för tillämpning av nationalitetsprincipen i vart fall på äktenskapsrättsliga frågor, när båda makarna är medborgare i samma stat. I sådana situationer bestäms lagvalet i många av EU:s medlemsstater enligt lagen i medborgarskapsstaten. Det är inte osannolikt att de ifrågavarande staterna vill hålla fast vid denna lagvalsgrund. 3 3 Se närmare M. Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 194–199. Se även L. Pålsson, Romkonventionen, Tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 1998, s. 132. 3 4 Av relevans i sammanhanget är förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet. Se art. 12 i Romfördraget. 3 5 Frågan kompliceras något av att Storbritannien, Irland och Danmark står utanför det civilrättsliga samarbetet inom första pelaren. Dessa länder har dock möjlighet, enligt särskilda protokoll, att ansluta sig till samarbetet. Storbritannien och Irland har förklarat sig vilja delta i samarbetet angående Bryssel II-förordningen. 3 6 Samma utgångspunkt gäller enligt Bryssel II-konventionen. 3 7 Denna konvention — konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap — har införlivats med svensk rätt genom förordningen (1931: 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. 3 8 Eftersom Danmark inte omfattas av det civilrättsliga samarbetet inom den första pelaren, talas det i förslaget till förordningen endast om Finland och Sverige. 3 9 Se ovan, avsnitt 6. 4 0 Frågan kompliceras dock av att framöver kommer det inte längre att handla om konventioner som senare omvandlas till förordningar, utan förhandlingarna avser från början antagande av gemenskapsrättsakter. Utsikterna torde vara sämre att få igenom internordiska undantag än när det gällde mellanstatliga konventioner. 4 1 Den aktuella konventionen är i själva verket bara en s.k. ramkonvention som medfört ensartade lagar om verkställighet av nordiska avgöranden i Danmark, Finland, Norge och Sverige. 4 2 Fråga är om en s.k. parallellkonvention till Brysselkonventionen. Luganokonventionen är från år 1988 och den gäller i förbindelserna mellan en EU-stat och en EES-stat samt i de inbördes förbindelserna mellan EES-stater. Samma prioritetsordning, som gäller mellan konventionerna enligt Luganokonventionen, gäller även enligt Brysselkonventionen. 4 3 Detta innebär att länderna inte längre får tillämpa artikel 7.2 i 1931 års konvention, enligt vilken ett äktenskapsmål mellan makar som är nordiska medborgare subsidiärt får prövas i en stat där endast ena maken är medborgare. 4 4 Se M. Droege & G. Lysén, Introduktion till EU och EG-rätten, 1997, s. 124–125. 4 5 Frågan är för närvarande föremål för diskussioner i olika arbetsgrupper i Bryssel och utreds även av rådets rättstjänst. Enligt uppgift av Justitiedepartementet har det i dessa diskussioner bl.a. gjorts gällande att gemenskapens traktatkompetens inte kan bli lika omfattande i fråga om ”de nya områden”, som genom Amsterdamfördraget förts in under första pelaren, t.ex. det internationellt privaträttsliga samarbetet. 4 6 Romkonventionens lagvalsregler gäller i alla EU-staterna, oavsett om de medför tillämpning av en annan medlemsstats lag eller en tredje stats lag. Reglerna är m.a.o. allmänt (universellt) tillämpliga. 4 7 Denna inskränkning kom till i nära anslutning till 1996 års Haagkonvention till skydd för barn över gränserna, art. 52.2 (Convention on jurisdiction, applicable law, recognition, enforcement and co-operation in respect of parental responsibility and measures for the protection of children). Enligt denna får konventionsstaterna ingå nya överenskommelser inom konventionens område i fråga om barn med hemvist i dessa stater.fotnot 9 · s. 284