Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Frågan om rättsföljden då ett finansbolag beviljat ett bolag lån för inköp av samtliga aktier i ett annat bolag och finansbolaget som säkerhet för lånet fick företagshypotek i det bolag vars aktier var föremål för köpet aktualiserades några år senare i NJA 1999 s. 426 (Sturetvätten). Jfr beträffande samma mål ovan under rubriken Återbäringsoch ersättningsskyldighet enligt ABL 12 kap. 5 §. Sedan det bolag som lämnat säkerheten försatts i konkurs bevakade det finansbolag som förvärvat fordran med tillhörande säkerhet — dåmera självt försatt i konkurs — sin fordran med förmånsrätt enligt företagshypoteksbrevet. Konkursförvaltaren i det aktiebolag som ställt säkerheten gjorde gällande att pantsättningen var ogiltig eftersom den stred mot låneförbudet. HD:s majoritet kom emellertid i detta fall till resultatet att det inte fanns tillräckliga skäl att med frångående av huvudregeln anse pantsättningen ogiltig eftersom det i målet var fråga om ett av ett kreditinstitut mot sedvanliga villkor lämnat lån till en köpare för vilket det erhållit säkerhet. Justitierådet Nyström ansåg dock att långivaren inte kunde anses ha haft något befogat anspråk på att få åberopa den ställda säkerheten. I ett tillägg till domskälen framhöll härtill justitieråden Victor och Pripp — vilka båda ingick i den majoritet som bestämde utgången i målet — behovet av en översyn av aktiebolagsrätten så att förutsättningar för en förutsebar och lämpligt avvägd reglering tillskapades som inte endast tillgodoser säkerheten i omsättningen utan även är ägnad att förebygga missbruk och kringgåenden av de förbud som kan anses behöva upprätthållas såvitt angår utdelning och låneförbud. — Det kan här anmärkas att i lagrådsremissen till ny aktiebolagslag frågan om de civilrättsliga verkningarna av överträdelse av låneförbudet behandlas i avsnitt 15.5 och att de sammanfattningsvis innebär, att den som har tagit emot ett olagligen lämnat lån skall vara skyldig att återbetala lånet och att, om säkerhet ställts i strid med lagens bestämmelser, rättshandlingen inte skall gälla mot bolaget om bolaget visar att mottagaren av säkerheten insett eller bort inse att den var olaglig. Däremot har man inte ansett att det inse att den var olaglig. Däremot har man inte ansett att det bör införas några regler om bristtäckningsansvar i fråga om olagliga förskott, lån och säkerheter. 1.6 Tvångsinlösen I 1975 års aktiebolagslag föreskrivs i 14 kap. 31 § att ett moderbolag under vissa i paragrafen angivna förutsättningar har rätt att lösa de aktier, som ägs av övriga aktieägare. I motiven till denna regel sägs att det värde som moderbolaget skall utge till de aktieägare som tvingas lämna ifrån sig sina aktier är aktiernas verkliga värde. Om moderbolaget har förvärvat större delen av sina aktier i dotterbolaget på grund av inbjudan till en vidare krets att till moderbolaget överlåta sådana aktier mot visst vederlag, skall dock lösenbeloppet motsvara vederlaget, om inte särskilda skäl föranleder annat. Detta brukar kallas särregeln. Frågan vad som är en akties verkliga värde kan emellertid vara föremål för olika uppfattning i de fall särregeln inte är tillämplig endera därför att fråga inte är om ett förvärv av större delen av aktierna efter en inbjudan till en vidare krets eller därför att särskilda skäl medför att särregeln inte är tillämplig. Det är framför allt två frågor som aktualiseras när en dylik värdering skall göras, den ena gäller vilken tidpunkt värderingen skall ta fasta på och den andra hur värderingen skall göras. Dessa båda frågor togs upp av Högsta domstolen i målen NJA 1992 s. 872 och 1996 s. 293. Innan jag behandlar dessa båda mål bör det dock påpekas att den skiljenämnd som har att (i första hand) besluta i de frågor som aktualiseras i inlösenärenden under särskilda förutsättningar kan bestämma, att moderbolaget skall få lösa de utestående aktierna trots att värderingsfrågan ännu inte är avgjord. Äganderätten till de aktuella aktierna övergår med andra ord till moderbolaget trots att betalning ännu inte har erlagts.
- NJA 1992 s. 872 (Balken I) gällde inlösen från Pronator AB:s sida av aktier i Balken AB. Med hänsyn till omständigheterna i fallet kom särregeln inte att tillämpas. Från Pronators sida gjordes gällande att den tidpunkt som värderingen av aktierna i Balken borde hänföra sig till borde vara den dag då begäran om tvångsinlösen gjordes. Minoritetsaktieägarna å sin sida hävdade att den rätta tidpunkten var den dag då äganderätten till minoritetsaktierna övergick på Pronator. Detta var en uppfattning som accepterades av skiljenämndens majoritet samt av tingsrätt och hovrätt. Högsta domstolen däremot fastställde att värderingen av aktierna i Balken borde grundas på aktiernas värde vid tiden för Pronators begäran om tvistens prövning av skiljemän (den s.k. påkallandedagen). Genom att välja påkallandedagen som den dag som aktievärderingen skall hänföra sig till kan man, framhålls i domskälen, hålla isär värdefluktuationer som beror på exempelvis ändringar i ränta, valutakurser och råvarupriser och sådana fluktuationer som är att hänföra till moderbolagets direkta påverkan. Från de senare kommer man på detta sätt att bortse vid aktievärderingen. Att fråga emellertid är om en huvudregel från vilken undantag i och för sig kan göras markeras genom HD:s skrivning att det inte av minoritetsaktieägarna i Balken påvisats något skäl att frångå denna principiella utgångspunkt eller att medge minoritetsaktieägarna en möjlighet att välja mellan olika värderingstidpunkter.