Rättsfall
NJA 1992 s. 823
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1992 s. 823
BibTeX
@misc{nja-1992-s-823,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1992 s. 823}},
year = {1992},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 4 artiklar · 7 stycken/fotnoter
- Tingsrätten, som grundade sitt beslut bland annat på viss muntlig bevisning, ansåg det inte styrkt att parterna hade träffat avtal om tilllämpning av tysk rätt och fann sig vara behörig. I hovrätten begärde J att muntlig förhandling angående behörighetsfrågan skulle hållas. Hovrätten avgjorde emellertid målet på handlingarna. Härvid fann hovrätten, lika med tingsrätten, att det inte var visat att parterna träffat det av J påstådda avtalet. Lagvalet skulle alltså avgöras på objektiv grund. Av handlingarna framgick att T hade haft såväl sitt affärsställe som sin huvudsakliga verksamhet i Sverige. Mot bakgrund härav fann hovrätten, med stöd av HD:s avgörande i NJA 1992 s. 823, att svensk rätt var tillämplig på parternas rättsförhållande. Det var då ostridigt att betalning skulle ske inom Varbergs tingsrätts jurisdiktionsområde och att denna tingsrätt därför var behörig att pröva tvisten.
- Vid valet av tillämplig lag enligt svensk internationell privaträtt tog hovrätten tydligen fasta på den autonoma och oskrivna regel som har formulerats främst i rättsfallet NJA 1992 s. 823, inte på Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Häremot finns det in casu ingenting att invända, eftersom agenturavtalet hade ingåtts före den 1 juli 1998, den dag då Romkonventionen trädde i kraft för Sveriges del, se övergångsbestämmelserna till lagen (1998:167) om tilllämplig lag för avtalsförpliktelser. För avtal som har ingåtts från och med nämnda datum måste Romkonventionens lagvalsregler däremot beaktas vid bestämningen av uppfyllelseorten inom ramen för art. 5.1 i Bryssel- och Luganokonventionerna. Som det här kommenterade fallet låg till skulle svensk rätt sannnolikt ha blivit tillämplig även enligt Romkonventionen (om någon partshänvisning till tysk rätt inte kunde påvisas). Skälet är att T, som var den part som skulle utföra den för avtalet karakteristiska prestationen, hade sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Sverige.
- Se NJA 1992 s. 823, även det tidigare nämnda NJA 1990 s. 734. 66© Författaren och Studentlitteratur
- NJA 1937 s. 1 NJA 1940 s. 354 NJA 1941 s. 350 NJA 1942 s. 389 NJA 1968 s. 78 NJA 1969 s. 163 NJA 1973 s. 628 NJA 1975 C 285 NJA 1983 s. 573 NJA 1985 s. 832 NJA 1986 s. 119 NJA 1986 s. 729 NJA 1990 s. 734 NJA 1992 s. 823 NJA 1994 s. 81 NJA 1994 C 48 NJA 1995 s. 495 NJA 1997 s. 415 NJA 1998 s. 817 NJA 1999 s. 660 NJA 1999 s. 673 NJA 2000 s. 3 NJA 2000 s. 273 NJA 2001 s. 386 NJA 2002 s. 300
Domsrätt och lagval vid elektronisk handel2 hänvisningar
- Se NJA 1992 s. 823, s. 828.
- 160 IV. Lagval och elektronisk handel knytning till ett annat land”. Ovan har berörts den osäkerhet som följer av att det inte på förhand är möjligt att uttala sig om vilken styrka de ”samlade omständigheterna” måste uppvisa för att presumtionen skall brytas. Osäkerheten gäller oavsett vad för rättsförhållande det är fråga om och således även elektroniska avtal. Därför är det inte möjligt att uttala sig särskilt om vad som gäller för åsidosättandet av presumtioner vid sådana. Den rättspraxis som föreligger i olika konventionsstater kan hårdraget sägas representera en av två skolor. Den första tar fasta på bestämmelsens ordalydelse, vilket innebär att det är tillräckligt att de samlade omständigheterna visar en närmare anknytning till ett annat land än den anknytning som framgår av presumtionen. Den andra skolan menar att en presumtionsregel bör ges en viss tyngd – om inte de samlade omständigheterna uppvisar en klart starkare anknytning till ett annat land, har presumtionsregeln inget egentligt värde. Den förra skolan synes främst företrädas av engelska domstolar, den senare av holländska. I avsaknad av svenska avgöranden på området är det inte möjligt att uttala sig om vilken av de båda skolorna en svensk domstol kan sägas tillhöra. Möjligen kan vissa antaganden göras från ett rättsfall från tiden innan Sverige tillträdde Romkonventionen. I NJA 1992 s. 823 menade HD att den i fallet gällande presumtionsregeln bör ”kunna frångås om rättsförhållandet har en klart starkare (min kurs.) anknytning till ett annat land”. Den faktiska konsekvensen av art. 4.5 är att det vid varje enskilt fall är nödvändigt att genomföra en sådan helhetsbedömning som följer av principen om den närmaste anknytningen i art. 4.1. Även vid elektronisk handel är det således nödvändigt att identifiera de moment som på ett eller annat sätt talar för att avtalet skall antas ha närmast anknytning till ett visst land. Några av de moment som vid webbaserad e-handel torde vara av störst intresse utgörs av webbplatsens språk, parternas hemvist vid avtalsingåendet, vilken valuta betalning skall erläggas i, parternas eventuella följdprestationer samt, vid indirekt elektronisk handel, avtalad plats för leverans av vara respektive utförande av tjänst.