Rättsfall
NJA 1992 s. 6
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1992 s. 6
BibTeX
@misc{nja-1992-s-6,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1992 s. 6}},
year = {1992},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 2 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- Rättsfallet kan jämföras med NJA 1992 s. 6, där den aktuella egendomen inte utgjorde lösöre utan en bostadsrätt. Kronofogdemyndigheten hade vid en exekutiv försäljning underlåtit att på sätt som föreskrivs i UB beakta en fordran med panträtt i bostadsrätten (se 9 kap. 4 § UB). Högsta domstolen fann att köparen inte gjort något exstinktivt godtrosförvärv av bostadsrätten och att panträtten därför gällde även efter den exekutiva försäljningen. Vidare konstaterades att 14 kap. 1 § UB därmed inte kunde utgöra hinder mot att försäljningen hävdes; något godtrosförvärv hade helt enkelt inte ägt rum. På grund härav och då bostadsrätten rätteligen inte fått säljas för det pris som godtagits skulle försäljningen upphävas.
- I NJA 1992 s. 6 hade en bostadsrätt pantsatts och denuntiation skett hos bostadsrättsföreningen. Den härigenom säkrade fordringen hade emellertid inte beaktats vid en senare exekutiv försäljning av bostadsrätten för en oprioriterad borgenärs fordran. Högsta domstolen angav att en bostadsrätt inte utgör sådan egendom som kan vara föremål för ett exstinktivt godtrosförvärv. Panträtten ansågs därför gälla även efter exekutivköparens förvärv, vilket med andra ord betyder att denne inte ansågs ha genom ett godtrosförvärv utraderat den tidigare upplåtna panträtten. Motsvarande regler hade med all säkerhet ansetts gälla även om den först företagna dispositionen utgjort en äganderättsöverlåtelse.
- Mot Högsta domstolens slutsats i målet kan någon invändning inte göras. Frågan är emellertid om inte domstolen var alltför kategorisk när den uttalade att exstinktivt godtrosförvärv inte kan ske av en bostadsrätt. I andra sammanhang brukar reglerna om bostadsrätter nämligen stämma överens med reglerna om enkla fordringar. Enligt dessa regler kan exstinktivt godtrosförvärv av en enkel fordring visserligen inte ske från en person som aldrig varit rätt ägare därtill, men däremot från en person som är eller har varit rätt ägare till fordringen men genom en tidigare disposition upplåtit särskild rätt (vanligen panträtt) i fordringen eller överlåtit densamma, det vill säga vid så kallade dubbeldispositioner. De förutsättningar som uppställs för att ett sådant godtrosförvärv skall vara för handen är att gäldenären underrättats om det senare förvärvet innan han underrättats om det tidigare, och att den senare förvärvaren därvid varit i god tro, se 31 § 2 st. och 10 § lagen (1936:81) om skuldebrev (SkbrL). Kanske hade exekutivköparen i NJA 1992 s. 6 enligt grunderna för dessa regler kunnat utsläcka den först upplåtna panträtten om han haft möjlighet att före panthavaren och medan han alltjämt var i god tro om panträttsupplåtelsen underrätta bostadsrättsföreningen om sitt förvärv? I så fall kan, trots Högsta domstolens obiter dicta i detta fall, exstinktivt godtrosförvärv av en bostadsrätt äga rum i samband med en dubbeldisposition.