Nödvärn mot flera (angripare)2 hänvisningar
Rättsfall
NJA 1992 s. 474
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1992 s. 474
BibTeX
@misc{nja-1992-s-474,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1992 s. 474}},
year = {1992},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 4 artiklar · 9 stycken/fotnoter
Katedralen - tre texter om straffrätt5 hänvisningar
- Brasklappar sålunda levererade är min uppfattning att den aktuella gruppen fall, generellt sett, kan användas för att träffande illustrera (om än kanske inte konstituera) de rörelser i fråga om tankegods som jag menar vara möjliga att iaktta. Samtal med aktörer på gräsrotsnivå (främst försvarsadvokater, men även åklagare och domare) bekräftar i stor utsträckning bilden. I det följande berörs tre avgöranden: NJA 1992 s. 474 (”stolfallet”), diskoteksbranden i Göteborg och NJA 1996 s. 35 (”Sturecompagniet”). Andra avgöranden som ofta har diskuterats i liknande sammanhang, såsom dödsskjutningarna i Malexander, mordet på syndikalisten Björn Söderberg, NJA 2002 s. 489 (”sambandscentralen” vid göteborgskravallerna), berörs inte. Det behövs inte för syftet med föreliggande framställning: avgörandena är i här relevanta delar i mycket variationer på likartade teman, och de har behandlats ingående på annat håll. I min diskussion läggs störst fokus på vad som bör (få) betraktas som gärningsmannaskap, men även gränsdragningar mot det straffria berörs. (cid:21)(cid:15)(cid:19)(cid:1)(cid:53)(cid:83)(cid:70)(cid:1)(cid:83)(cid:106)(cid:85)(cid:85)(cid:84)(cid:71)(cid:66)(cid:77)(cid:77)(cid:1)(cid:80)(cid:68)(cid:73)(cid:1)(cid:69)(cid:74)(cid:84)(cid:76)(cid:86)(cid:84)(cid:84)(cid:74)(cid:80)(cid:79) (cid:21)(cid:15)(cid:19)(cid:15)(cid:18)(cid:1)(cid:47)(cid:43)(cid:34)(cid:1)(cid:18)(cid:26)(cid:26)(cid:19)(cid:1)(cid:84)(cid:15)(cid:1)(cid:21)(cid:24)(cid:21) Det avgörande som kanske kunde karaktäriseras som ett startskott på utvecklingen, och som också brukar refereras till som en första reaktion på Lindome – men som nog i så fall snarare är ett slags reaktion på allmänhetens reaktion på Lindome – är NJA 1992 s. 474, ”stolfallet”. C hade bragts om livet med knivhugg, A och B åtalades. För A var styrkt att han huggit mot C med kniv ett antal gånger, dock inte det direkt dödande knivhugget. För B var styrkt endast att han deltagit i angreppet mot C med en stol. Tingsrätten dömde A för grov misshandel till tre års fängelse, medan B friades – något märkligt – då det enligt tingsrätten inte visats att B avsiktligt tillfogat C några skador med stolen. Hovrätten dömde A för försök till dråp till fyra års fängelse, B för medhjälp till försök till dråp till tre års fängelse (varav
- Skall NJA 1992 s. 474 ses som en (”rättslig”) reaktion på Lindome bör nog reaktionen mer än något annat karaktäriseras som en uppluckring av medverkansläran, en större frimodighet, inom ramen för vilken flera av dagens tendenser initierades eller förstärktes:
- NJA 1992 s. 474, och diskoteksbranden i Göteborg) bör givetvis und-
Straffansvar vid brottsprovokation1 hänvisning