- Jfr praxis avseende borgen när omfattningen av borgensansvaret förändras utan att borgens- mannen tillfrågas, eller när de prioriterade borgenärerna byts ut eller återbetalas: NJA 1983 s. 332, NJA 1989 s. 269, NJA 1991 s. 277, NJA 1992 s. 351, NJA 1993 s. 163, NJA 1997 s. 58, NJA 1997 s. 813 och NJA 2016 s. 1176 (SevenDay Finans) samt Annina H. Persson, Borgen, ett
- NJA 1992 s. 351 205NJA 1997 s. 660 197
Rättsfall
NJA 1992 s. 351
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1992 s. 351
BibTeX
@misc{nja-1992-s-351,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1992 s. 351}},
year = {1992},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
24 hänvisningar i 8 artiklar · 24 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning
Makten över regressrätten*2 hänvisningar
- Se bl.a. NJA 1992 s. 351, där det förhållandet att borgenären först cirka två år efter förfallodagen krävde borgensmannen utan att dessförinnan ha meddelat om den dåmera konkursförsatte huvudgäldenärens betalningsdröjsmål, medförde ett upphörande av borgensansvaret. Upphörandet motiverades med att borgensmannen bättre hade kunnat tillvarata sin regressmöjlighet om borgenären tidigare meddelat honom om huvudgäldenärens dröjsmål och ekonomiska situation En så vittgående regressbevarandeplikt lär antagligen inte komma i fråga vid vanligt solidariskt ansvar.
- Inledningsvis beskriver HD en gäldenärs solidariska betalningsansvar gentemot borgenären som dels ett ansvar för gäldenärens egen inbördes skuldandel, dels ett garantiansvar för övriga gäldenärers andelar. Garantiansvaret liknas vid ett proprieborgensansvar. HD anger vidare att det solidariska ansvar som gäldenärerna åtar sig bygger på att det finns en regressrätt. Med stöd av jämförande hänvisningar till borgensfallen NJA 1992 s. 351 och NJA 2014 s. 107 uttalar HD att borgenären har en principiell skyldighet att beakta att regressrätten inte går förlorad. En eftergift mot en gäldenär, menar HD, kan emellertid innebära just det att medgäldenärerna förlorar möjligheten att regressa mot eftergiftsgäldenären. Av förutsättningarna för det solidariska ansvaret skulle därför följa att borgenären själv får ta de negativa konsekvenserna av valet att göra en fordringseftergift mot en av gäldenärerna.
Allmänna råd och jämkning av borgensåtaganden2 hänvisningar
- Det kan vara värt att notera att inte alltför mycket bör läggas i ordet lojalitetsplikt. I NJA 1992 s. 351 skulle uttalandet stödja en skyldighet för borgenären att handla så att borgensmannens möjlighet att utöva regressrätt mot gäldenären inte gick om intet.
- Vägen att jämka ett borgensåtagande för en kommersiell kredit förefaller mot bakgrund av ovan redovisad praxis vara stängd. Varken extremt stora belopp eller små inkomster verkar ha blidkat domstolarna. En argumentationslinje som prövats flera gånger i rättspraxis är att banken vid sin kreditgivning skulle ha varit så försumlig, att den som ställt säkerheten inte skulle vara tvungen att infria sitt åtagande. Fallet NJA 1993 s. 163 är i svensk rätt helt centralt för frågans bedömning och det är några få rader i HD:s domskäl i det fallet som så ihärdigt upprepas och som tycks ha givit näring åt argumentet att borgensmannen skulle kunna komma ifrån sitt åtagande på grund av att kreditprövningen av gäldenären varit dålig. Den centrala meningen i domskälen har följande lydelse: »Har emellertid bestämmelserna åsidosatts bör likväl — åtminstone i mera kvalificerade situationer — detta kunna uppfattas så att banken därmed åsidosatt grundläggande förutsättningar för ett borgensåtagande.« Det är de inskjutna orden som tycks skapa en förväntan om att det ändå skall gå att komma ifrån ett borgenslöfte. I ett tidigare fall, NJA 1992 s. 351, betonade HD dessutom att det vid ingående av borgensförbindelsen uppkommer ett förhållande mellan borgensman och borgenär som innefattar ömsesidiga förpliktelser. Det är närliggande att tala om en form av lojalitetsplikt. När denna lojalitetsplikt läggs samman med uttalandena i NJA 1993 s. 163 tycks det som att vägen vore öppen för att åsidosätta eller åtminstone jämka borgensförbindelser eller andra garantiåtaganden när kreditprövningen av gäldenären varit dålig. Hittills har dock HD inte använt denna möjlighet. Det förefaller som om situationerna skall behöva vara så kvalificerade att det mer eller mindre skall vara fråga om aktivt illojalt beteende från kreditgivarens sida riktat mot borgensmannen för att åsidosättande skulle komma ifråga på denna grund. Istället har HD i senare avgöranden betonat den princip som föregår det nyss citerade, nämligen att reglerna i bankrörelselagen ingår som ett led i skyddet för insättarnas medel och inte i första hand tar sikte på säkerhetsgivarna. Reglerna i 8 kap. 1–4 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, LBF, som ersatt den tidigare gällande regeln i 2 kap. 13 § bankrörelselagen (1987:617), har samma syfte som tidigare gällande regler. Nämnda regler i LBF kan därför lika lite som de tidigare bestämmelserna i bankrörelselagen användas av en borgensman för att undgå ansvar i enlighet med borgensåtagandet.
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20045 hänvisningar
- I NJA 1993 s. 163 prövades också om banken agerat försumligt rörande hantering av företagshypotek som lämnats som säkerhet för gäldenärens lån. HD konstaterade här att om borgensmannen infriar sitt åtagande, så har han rätt att ta i anspråk pant som har ställts som säkerhet för skulden (s.k. subrogationsrätt). Borgenären har därför en principiell skyldighet att beakta att borgensmannens subrogationsrätt inte går förlorad (jfr ovan nämnda NJA 1991 s. 277). Enligt HD kunde samma principer som gäller för pant (jfr NJA 1992 s. 351) anses gälla för andra säkerheter, exempelvis företagshypotek, även om det härav inte följer att vårdslöshetsbedömningen skall göras på samma sätt. Enligt HD bör som princip gälla att en ”underlåtenhet från borgenärens sida att ingripa i situationer av detta slag inte påverkar borgensansvaret, om det har funnits rimligt fog för bedömningen att rörelsen på sikt skulle kunna överleva. Det får också anses ankomma på borgensmannen att styrka ett påstående om att borgenären har gjort sig skyldig till sådan försumlighet med avseende på företagshypoteket att det bör inverka på borgensansvaret.” I det enskilda fallet ansågs borgensmännen inte ha styrkt sitt påstående i detta hänseende.
- I ett annat fall, NJA 1992 s. 351, hade en privatperson tecknat proprieborgen för ett lån beviljat till ett aktiebolag som inte ägdes eller kontrollerades av privatpersonen. Lånet, som förföll till betalning samma år som det beviljades, betalades inte på utsatt tid, varför banken en tid senare påminde bolaget om skulden. Borgensmannen underrättades nästan två år efter förfallotidpunkten i samband med att han krävdes på betalning. Bolaget hade då försatts i konkurs tidigare i samma månad och dess båda ägare hade lämnat Sverige. Här uttalade HD, med hänvisning till Walins kommentar rörande borgen och tredjemanspant och Rodhes Lärobok i obligationsrätt, att borgenären får anses ha en principiell skyldighet att beakta att inte borgensmannens regressrätt helt eller delvis går förlorad och att det härvid är av betydelse särskilt att ”borgensmannen underrättas om förhållanden av vikt för regressrättens utövande, när det inte kan förutsättas att han själv håller sig informerad härom”. Vid bedömning av denna skyldighets omfattning är det enligt HD tydligt att större anspråk kan ställas på banker och andra institutionella kreditgivare än på enskilda borgenärer. Med tillämpning av denna princip fann HD att borgensmannen borde ha underrättats om att bolaget inte betalade sin skuld på förfallodagen, något som framstod som särskilt angeläget med hänsyn till den långa tid banken dröjde med att söka indriva fordringen hos bolaget.
- HD har även i NJA 1992 s. 213 skapat viss ytterligare klarhet. Här hade dragkroken på en köpt begagnad bil varit felaktig, vilket lett till att dragkrokens infästning i bilen lossnat när personen med familj var på väg genom Sverige mot kontinenten på husvagnssemester. Att dragkroken lossnat hade medfört att husvagnen fått omfattande skador och att också bilen skadats. Köparen hade fått ägna en dag av sin semester åt att ordna en hyrbil och åt att hyra en husvagn och ytterligare två semesterdagar åt att hämta den egna bilen som under tiden efter olyckan hade varit inne på reparation. Köparen krävde ersättning av dragkroksproducenten — med vilken han inte hade något avtal — för den förlorade semestern för honom själv och frun samt för de arbeten p.g.a. olyckan som de utfört under dessa tre dagar. HD fann här att något avgörande hinder inte förelåg för att skadestånd för sakskada också skulle kunna omfatta förlust av fritid. HD anförde att frågan delvis kommit i ett nytt läge genom att motiven till bl.a. KKöpL intagit ståndpunkten att 32 § KKöpL också omfattar förlust av fritid samt liknande besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar (se prop. 1989/90:89, s. 42). Enligt HD kunde ersättning för förlust av fritid anses stämma väl överens med den allmänna tendensen att tillmäta intresset av fritid och rekreation allt större betydelse. Härtill konstaterades att det inte fanns några vägande sakliga skäl att skilja mellan ersättning i och utom kontraktsförhållanden, åtminstone inte när sakskadan träffat egendom som skulle användas i rekreationssyfte. Privatpersonen och dennes fru befanns därför ha rätt till viss ersättning för förlusten av semestern och för de olägenheter det inneburit att använda semesterdagarna för att minska sakskadans följder. Eftersom fritidsförluster var ersättningsgilla i detta utomobligatoriska förhållande och hänvisning i domen skedde till förarbetsuttalanden i förarbetena till 1990 års KKöpL, finns det all anledning att anta att fritidsförluster av motsvarande slag är ersättningsgilla också vid näringsidkarens avtalsbrott. 4.7.2.11 Särskilt om förlust av rätt att göra gällande ett borgensåtagande Av en relativt omfattande rättspraxis framgår att borgenären efter det att någon tecknat borgen för en skuld har skyldigheter gentemot borgensmannen. Konsekvenserna rörande rätten att göra gällande borgensåtagandet vid brott mot någon eller några av dessa förpliktelser har behandlats i bl.a. NJA 1991 s. 277 och NJA 1992 s. 351. I NJA 1991 s. 277 hade kreditgivare beviljat lån till två privatpersoner som hade lämnat pantbrev i en fastighet som säkerhet för lånet. Enligt reversen gällde panten också som säkerhet för en persons borgensåtagande för lånet. Kreditgivaren lämnade pantbrevet till annan kreditgivare och vitsordade i tvisten att man därmed gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande kontraktsbrott. Kreditgivaren hade emellertid bestridit att skadestånd skulle utgå eftersom man menade att panten saknade allt värde och borgensmannen därför inte lidit någon skada. HD konstaterade dock att borgensmannen genom kreditgivarens kontraktsbrott ”betagits möjligheten att på grund av panträtten få betalning ur fastigheten för det fall att hans regressfordran inte blev till fullo betald och att ”bolaget har bevisbördan för sitt påstående att panten inte skulle ha gett full täckning för borgensåtagandet”. Den i målet förebragda utredningen ansågs inte vara tillräcklig för att visa kreditgivarens påstående. Borgensmannens skadeståndskrav bifölls därför. I NJA 1992 s. 351 hade banken försummat att underrätta borgensmannen om att gäldenären, ett bolag, inte betalat på förfallodagen. Enligt HD hade borgensmannen vid underrättelse i rätt tid kunnat försöka förmå bolaget genom dess företrädare att betala eller självt erlägga beloppet och därefter söka driva in sin regressfordran hos bolaget. Försummelsen skulle enligt HD medföra att banken förlorade ”sin rätt enligt borgensåtagandet i den mån försummelsen inverkat på hans regressrätt”. Enligt bolagets revisor var det uteslutet att bolaget vid förfallotidpunkten skulle ha kunnat betala skulden. HD beaktade emellertid att bolaget drev verksamhet vid denna tidpunkt och att utredning rörande denna verksamhet och dess resultat inte förebragts, varför banken inte med tillräcklig tydlighet kunde anses ha visat att borgensmannen inte lidit skada med ett belopp motsvarande borgensförbindelsens omfattning. 4.8 Utbytesersättning 4.8.1 Avkastningsränta I 2 § 2 st. RänteL regleras parts rätt till s.k. avkastningsränta. Bestämmelsen innehöll fram till en lagändring 1990 en regel som tog sikte på situationer där betalning skulle återgå till följd av att avtal hävts på grund av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på annan liknande grund. I dessa situationer skulle ränta utgå för tiden från den dag betalning skedde till och med den dag då återbetalning skett eller, om återbetalning inte skett i rätt tid, den dag från vilken dröjsmålsränta skulle utgå. Genom lagändringen 1990 föreskrivs inte längre att avkastningsränta skall utgå enbart vid betalningsmottagarens kontraktsbrott. Bestämmelsen gäller numera oavsett vem av parterna som har gjort sig skyldig till ett kontraktsbrott som medfört att betalning skall återgå. Det huvudsakliga skälet till förändringen är enligt förarbetena att det "inte kan anses motiverat att en säljare i vissa fall skall få inneha köpeskillingen räntefritt" (se prop. 1988/89:76, s. 219). Köparen måste enligt 65 § 1 st. KöpL utge ersättning för avkastning och nytta oavsett vem av parterna som har hävt avtalet. Enligt specialmotiveringen är det för dessa fall "rimligt att ränta på köpeskillingen får kvittas mot sådana ersättningskrav". Det finns mot denna bakgrund anledning att betrakta avkastningsräntan som del av vad som kan kallas utbytesersättning och parallellställa denna ersättning med ersättning för avkastning och nytta, som också skall utgå oavsett vem av parterna som gjort sig skyldig till avtalsbrott.
- NJA 1992 s. 351, vilket bl.a. kommenteras i Bergström & Lennander, 47 ff samt Kleineman, Lender Liability, särskilt s. 298 ff. Rättsfallet återkommer nedan, se i text vid noterna 170, 497 samt 1225.
- Se NJA 1992 s. 351 särskilt s. 356.
- Se Kleineman, LenderLiability, s. 298-303; Lindskog (2001), s. 80 not 131 samt s. 574 not 79; Nicander, s. 34, särskilt not 8 samt s. 38. Se även Zimmermann & Whittaker, s. 57 not 296 där det hänvisas till ”a duty to act loyally”, vilken anses framgå av NJA 1992 s. 351 (jfr ovan i text vid noterna 14 samt 170). Jfr även Krüger, s.