1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Carl Hemström · SvJT 2005 s. 18–81 · 1 ställe
- Även NJA 1998 s. 734 (Nordbanken (Gota Bank)/revisorn Jörgen R) (jfr NJA 1992 s. 227 där Högsta domstolen fastställde storleken av viss skada som den i 1998 års mål berörda kreditgivningen medfört) gällde en externrevisors — Jörgens — ansvar mot en bank för åsidosättande av den i ABL föreskrivna skyldigheten att dels i den omfattning god revisionssed bjuder granska några av bolagets årsredovisningar jämte räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning dels i revisionsberättelserna för samma år anmärka på de felaktigheter som faktiskt förekommit. Högsta domstolen — liksom hovrätten — fann att Jörgen inte haft tillräckligt underlag för att som revisor godta de värderingar som under de aktuella åren gjorts av varulagret, och HD ansåg därtill att det inte fanns anledning att utgå från annat än att banken vid kreditgivningen utgått från att de värden som varulagret upptagits till i årsredovisningarna samt de ”rena” revisionsberättelser som Jörgen avgivit. En central fråga återstod emellertid, nämligen om banken varit så oaktsam i sin kreditprövning att Jörgen borde befrias från skadeståndsskyldighet. Generellt bör, säger HD, var och en ha rätt att utgå från att uppgifter i ett aktiebolags balansräkning är riktiga om det uppges att den upprättats enligt enligt tillämplig lag om årsredovisning och därtill har godkänts av en revisor. Inte desto mindre kunde banken anses ha brustit i sin kreditprövning eftersom det aktuella bolaget var verksamt i en relativt riskfylld bransch där stora prisförändringar kan förekomma på kort tid vartill kommer att företagets dominerande tillgång uppgivits vara ett varulager bestående av metaller och banken underlåtit att ställa frågor angående varulagret och eventuellt kräva att inventeringslistor skulle företes. Den oaktsamhet som banken visat bedömdes dock av HD vara av väsentligt lägre grad än den försummelse som Jörgen visat. Eftersom banken av processuella skäl begränsat sin talan till att avse ett belopp som var väsentligt lägre än den reella skadan som den lidit fann HD anledning inte föreligga att på grund av bankens medvållande jämka Jörgens ansvar. Skadeståndet fastställdes därmed till yrkat belopp. 1.5.2.3 Skadestånd enligt grunderna för ABL 15 kap. 1 § Ett mycket speciellt mål är det för vilket redogörelse lämnas i RH 28: 84 (Kema Nobel), jfr NJA 1982 s. 330. Fråga var i detta mål om ett moderbolag som åtagit sig att ombesörja bland annat att anmodan att uppge skiljeman utsändes till minoritetsaktieägarna i det bolag, vars aktier var föremål för inlösen. En av minoritetsaktieägarna fick emellertid ingen anmodan. Skälet till underlåtenheten var att aktieägaren av okänd anledning strukits från den lista som låg till grund för utsändningen. På fråga av aktieägaren uppgav moderbolaget att anmodan sänts till alla kända aktieägare och att den enda tänkbara anledningen till att han inte fått någon anmodan var, att han inte fanns med på listan över aktieägare. Först efter upprepade kontakter med moderbolaget och vissa andra undersökningar fick aktieägaren klarlagt att någon anmodan inte sänts till honom. Han yrkade därför att moderbolaget skulle förpliktas utge ersättning för det arbete och de kostnader som han haft i anledning av det felaktiga beskedet att anmodan sänts till honom. Svea hovrätt konstaterade att 15 kap. 1 § ABL föreskrev att stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadade bolaget skulle ersätta skadan samt att detsamma gällde när skadan vållades aktieägare eller annan genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Genom att anmodan att uppge skiljeman i detta fall inte sändes till den aktuelle aktieägaren hade en regel i aktiebolagslagen överträtts. Moderbolaget har åtagit sig att fullgöra en uppgift som enligt lag ålåg styrelsen i det bolag vars aktier var föremål för inlösen. Härav måste anses följa att moderbolaget kommit att bära skadeståndsansvar gentemot aktieägare i dotterbolaget. Genom att lämna aktieägaren ett besked som varit felaktigt fick moderbolaget anses ha förfarit oaktsamt. Bolaget förpliktades därför enligt grunderna för 15 kap. 1 § ABL att ersätta den berörde aktieägaren för det arbete och den kostnad som det felaktiga beskedet föranlett. 1.5.2.4 Skadestånd enligt skadeståndsrättens regler Men vid sidan av det ansvar som kan aktualiseras med stöd av skadeståndsreglerna i aktiebolagslagen kan skadeståndsansvar för revisor även aktualiseras med stöd av allmänna skadeståndsregler — om nämligen revisorn har uppträtt som rådgivare till ägarna av de aktiebolag som han/hon är utsedd att revidera. Tre fall som avgjordes under 1992 gällde frågan om revisors ansvar för felaktig skatterådgivning, nämligen NJA 1992 s. 58, s. 243 och s. 502. Av målen framgår, att en första förutsättning för att ansvar skall uppkomma är att ett uppdrag över huvud kan anses ha uppkommit. Så ansågs inte vara fallet i NJA 1992 s. 502 (Reveko). Av 1992 s. 58 och s. 243 framgår emellertid att om väl ett uppdrag kan anses föreligga revisorn kan ådra sig skadeståndsansvar vid misslyckad rådgivning. Vissa faktorer var gemensamma i de båda målen. Det är sålunda i dem båda fråga om yrkesmässig rådgivning, men i NJA s. 243-fallet utan att för rådgivningen synes ha debiterats bolaget (sic) annat än ett mycket litet belopp. I det förra fallet hänvisade hovrätten därtill till att rådgivningen skett i ett bestående kundförhållande, men det bestående uppdraget var nog företagets och inte de bakomvarande ägarnas — även om det i denna typ av fall kan vara oklart var gränsen går. Men i båda fallen gällde det rådgivning till personer som saknade närmare insikt i de frågeställningar som var av betydelse för deras beslutsfattande medan å andra sidan den som lämnade rådet av dess mottagare uppfattades som expert, vilket denne också insett, sägs det i det första fallet. Detta förhållande ledde till att HD fann uppdraget i det första fallet ha utförts utan att de aktuella ägarnas intressen tagits till vara med tillbörlig omsorg och i det andra fallet till att det ålegat revisorn att belysa affärens skattekonsekvenser och ge korrekt information om gällande regler, vilket han inte gjort. — Dessa tre fall finns behandlade i min uppsats Något om revisorers uppdrag, oberoende och ansvar i Festskrift till Tore Sigeman, 1993, s 157 ff. 1.5.3 Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust är en fråga som har varit ganska aktuell under de senaste både decennierna. ABL 13 kap. 2 § stadgade i början av den nu aktuella perioden att det ålåg styrelsen att ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning — ofta kallad kontrollbalansräkning — så snart det fanns skäl att anta att bolagets kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet och som därefter kom att bestämmas till hälften av det registrerade aktiekapitalet. I den lydelse paragrafens fjärde stycke hade 1982 svarade styrelseledamöterna i ett aktiebolag solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser om styrelsen underlät att fullgöra vad som ålåg den enligt samma paragrafs första stycke. Där föreskrevs att styrelsen skulle, så snart det fanns skäl anta att bolagets eget kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet (den kritiska gränsen), ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning (kontrollbalansräkning) och, om denna visade att bolagets eget kapital underskred den kritiska gränsen, snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta fråga om bolaget skulle träda i likvidation. I NJA 1988 s. 620 (Heléns Rör) uppkom åtskilliga frågor med koppling till detta stadgande. Den första var om bestämmelserna skulle tolkas så att en tillräcklig förutsättning för skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning var att det finns skäl att anta att aktiekapitalet underskridit den kritiska gränsen — bolagets faktiska ställning skulle om detta var korrekt sakna betydelse för uppkomsten av betalningsansvaret. HD delade emellertid inte sistnämnda åsikt — för att ansvar över huvud skulle kunna uppkomma måste bolagets eget kapital faktiskt anses ha underskridit den kritiska gränsen vid den tidpunkt då kontrollbalansräkning skulle ha upprättats. Sedan detta klargjorts återstod åtskilliga andra frågor att besvara, av vilka den första gällde om tillskott eller en utfästelse om tillskott kunde lämnas även av andra än bolagets aktieägare. I denna fråga uttalade HD att medel som villkorslöst tillförts ett aktiebolag måste anses öka bolagets kapital oavsett om tillskottet skett från aktieägare eller annan. Om ett tillskott var förenat med villkor om återbetalning måste å andra sidan ställning tas till vem som var ansvarig för återbetalningen. Är detta bolaget förbättrar tillskottet inte dess ställning — visserligen får bolaget ökade tillgångar men det får även ökade skulder. Är däremot villkoret om återbetalning uppställt inte i förhållande till bolaget utan till dess aktieägare blir en återbetalning beroende av framtida beslut av bolagsstämma. I detta fall uppkommer en återbetalningsförpliktelse för bolaget först då bolagsstämman beslutat om återbetalning eller skuldföring. När därför för ett tillskott uppställts villkoret att återbetalning skall ske ur bolagets disponibla vinstmedel torde det normalt, säger HD, få antas att avsikten är att återbetalning skall ske i enlighet med de regler i aktiebolagslagen som gäller för vinstutdelning. Av detta följer att ett dylikt villkor inte är på förhand bindande för bolaget. Till försvårande av kringgående av reglerna i ABL 13 kap. 2 § måste dock, framhåller HD, höga krav ställas på den bevisning som förebringas till stöd för att uppställt villkor inte binder bolaget på sådant sätt att tillskottet bör behandlas som en försträckning. Härefter uttalas i domen att en bindande utfästelse från den som är betalningsduglig för beloppet bör jämställas med tillskott som faktiskt betalats till bolaget. I domen tas så avslutningsvis upp frågan om möjligheten att vid upprättandet av kontrollbalansräkning justera tidigare gjord avskrivningsprocent på maskiner, inventarier och goodwill samt om justering av lagervärdet. Av domen framgår att HD accepterar justeringar av gjorda avskrivningar som står i överensstämmelse med god redovisningssed. Lagervärdet slutligen kunde skrivas upp med tillämpning av reglerna i ABL 13 kap. 2 § tredje stycket, vilka hade till syfte att förhindra att livskraftiga aktiebolag s.a.s. i onödan tvingades i likvidation.Av NJA 1981 s. 1117 framgår att styrelsekapitlets jävsregel i 1944 års · p. 22 · s. 34