Rättsfall

NJA 1992 s. 108

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1992 s. 108

BibTeX

@misc{nja-1992-s-108,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1992 s. 108}},
  year         = {1992},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

4 hänvisningar i 4 artiklar · 4 stycken/fotnoter

En kriminalpolitisk nödvändighet? — Om tidigare brottslighet och dess betydelse vid straffmätning1 hänvisning

Agneta Bäcklund · SvJT 2015 s. 397–408 · 1 ställe

Jfr NJA 1992 s. 108, som avser bötesstraff.fotnot 2 · s. 397

Påföljdsbestämning i narkotikamål1 hänvisning

Martin Borgeke · SvJT 2013 s. 1–70 · 1 ställe

NJA 1992 s. 108: Innehav av dels 0,15 gram cannabisharts, dels 23 gram cannabisharts bedömdes som ringa brott och föranledde böter. Med hänsyn till att den tilltalade tidigare hade godkänt ett strafföreläggande avseende narkotikabrott sattes bötesstraffet högre än det annars hade funnits skäl för.NJA 1981 s. 1076: Avgörandet innebär att konkreta föremål som har · p. 28 · s. 21

Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott — en replik1 hänvisning

Magnus Ulväng · SvJT 2011 s. 1036–1049 · 1 ställe

Se bl.a. NJA 1971 s. 396, NJA 1985 s. 444, NJA 1986 s. 736, NJA 1992 s. 108, NJA 1997 s. 522, NJA 2006 s. 524 och NJA 2007 s. 973. Se även SOU 1986:14 s. 115, Narkotikakommissionen PM nr 8 s. 17 ff., RÅ Cirkulär 1972 C 74 och SOU 1942:20 s. 33. 1 1 Se bl.a. SOU 1983:50 s. 118, Jareborg, Straffrättens gärningslära 1995 s. 213 ff. och Ulväng 2005 s. 32 ff. 12 Se t.ex. NJA 1964 s. 268. 13 Se bl.a. SvJT 1970 rf s. 50. 14 Se främst Jareborg, Straffrättens gärningslära 1995 s. 213 ff. och Victor, Vänbok till Aspelin 1996 s. 254. Dessa uttalanden har emellertid (felaktigt) tagits till intäkt för att det finns stöd i doktrinen för att generellt skapa vidare brottsenheter, se och jfr t.ex. prop. 1997/98:55 s. 81. 1 5 Jfr Sunnqvist SvJT 2011 s. 513. 16 För att undvika missförstånd skall understrykas att domstolar alltid måste göra en bedömning av huruvida de enskilda brotten är ägnade att allvarligt skada offrets självkänsla. Det är således inte fråga om någon automatik i en omklassificering. 17 Se och jfr strax nedan. 18 Se Sunnqvist SvJT 2011 s. 514. 1 9 Parentetiskt kan sägas att inga historiska undersökningar av stöldbrottet blir begripliga om man inte uppmärksammar att brottstypen och dess indelningar i olika ”resor” innehöll en huvudregel om obligatorisk straffskärpning på grund av återfall. Denna särreglering var speciell redan på 1800-talet och närmast en anomali under 1900-talet fram till att denna reglering avskaffades gradvis fr.o.m. 1942 års reform av SL och framåt. Vad som medförde att stöldbrotten bestraffades så hårt i äldre rätt var således inte främst att man valde att se brotten som ett led i en och samma verksamhet eller att man lade samman olika stöldbrott till en gemensam enhet. Det var överhuvudtaget inte konkurrensfrågor — varken i form av brottslighetskonkurrens eller påföljdskonkurrens — som präglade bestraffningsnivåerna i dessa fall. I stället handlade det uteslutande om att återfall i stöldbrott av rent allmänpreventiva skäl ansågs behöva mötas med påtagligt högre straff. 20 Se Sunnqvist SvJT 2011 s. 512 not 56. 2 1 Se här Sunnqvist SvJT 2011 s. 510 ff. 2 2 Jfr Sunnqvist SvJT 2011 s. 510.fotnot 10 · s. 1042

Suum cuique — om påföljdsbestämning och behovet av påföljdspraxis1 hänvisning

Magnus Ulväng · SvJT 2006 s. 828–841 · 1 ställe

Frågorna kan gälla såväl om hur olika — i sig straffbara — moment i narkotikahantering förhåller sig till varandra som regler för tillskapandet av en brottsenhet. Sistnämnda problematik aktualiserades i t.ex. NJA 1986 s. 736, i vilket HD fann att innehav av narkotika ”vid en stor mängd tillfällen som legat nära varandra” skulle bedömas som ”ett antal från varandra fristående brott”. HD har upprätthållit denna princip i flera mål, se bl.a. NJA 1992 s. 108 och NJA 1997 s. 522.fotnot 15 · s. 836

NJA 1992 s. 108 — Rättskällor.se