- Enligt HD var det avgörande för bedömningen om en blandad gåva kan anses falla under gåvobegreppet i 7 kap. 2 § ÄktB. Sedan noterade HD att man i andra sammanhang inom civilrätten, exekutionsrätten och skatterätten har ansett det naturligt att låta en blandad gåva omfattas av samma regler som en ren gåva, under förutsättning att den som helhet har gåvokaraktär. (Jfr t.ex. NJA 1991 s. 376 och NJA 1984 s. 673.) Samma synsätt skulle enligt HD anläggas i det aktuella fallet. Vid bedömningen av rättshandlingens karaktär var enligt HD samtliga omständigheter vid denna av betydelse, inte minst vederlagets storlek och art samt vad som kan utrönas angående gåvoavsikt. I det konkreta fallet anförde HD att det av utredningen framgick att fadern avsett att fastigheten skulle utgöra en gåva till sonen och att föreskriften om enskild egendom skulle omfatta hela fastigheten för att den, som hade förvärvats av farfadern, skulle kvarbli i släktens ägo. Gåvoavsikten var sålunda klarlagd. Vederlagets storlek och karaktär utgjorde enligt HD inte något hinder för att överlåtelsen skall anses vara benefik. Förbehållet att fastigheten skall utgöra enskilda egendom var därför gällande.
- I NJA 1986 s. 16 uttalade HD att ”föreskrift vid gåva att den bortgivna egendomen ej skall få överlåtas av mottagaren är i allmänhet giltig och utgör hinder för kvarstad”. I det aktuella fallet hade föreskrivits att ”den överlåtna egendomen skall utgöra [gåvotagarens] enskilda egendom och får icke överlåtas eller intecknas utan medgivande av [givarna] så länge de är i livet”. Handlingen ansågs innehålla ett överlåtelseförbud. Eftersom ett medgivande inte hade lämnats fick fastighetsandelen inte kvarstadsbeläggas. Av NJA 1991 s. 376 framgår att ett utmätningshinder enligt 5 kap. 5 § UB innefattar också ett hinder mot utmätning av ett obelånat pantbrev i fastigheten.
- Vad som ska anses utgöra gåva eller testamentariskt förordnande av betydelse för verkan av ett överlåtelseförbud behandlades i NJA 1991 s. 376. HD anförde här att prövningen ska göras på samma sätt som beträffande avtal om förköpsrätt (jfr NJA 1984 s. 673, se avsnitt 5.6.2 i det föregående). För att det ska anses föreligga en gåva krävs att egendomens verkliga värde uppgår till ”ett belopp som så påtagligt överstiger vederlaget att fastighetsöverlåtelsen totalt sett framstår som en klar gåvotransaktion.” Så ansågs inte vara fallet vid en samlad bedömning. Frågan prövades också i NJA 1998 s. 135, där dödsbodelägarna kommit överens om att fastigheten inte fick säljas eller belånas om inte samtliga dödsbodelägare var ense härom. Eftersom varje delägare tillskiftades förmögenhetsvärden som i huvudsak svarade mot deras andelar i dödsboet framstod inte förvärvet som ett klart benefikt förvärv och kunde därför inte jämställas med gåva eller testamentariskt förordnande. Hinder mot utmätning förelåg därför inte. Här kan också jämföras med NJA 2010 s. 390, som närmare utvecklar om en överlåtelse ska betraktas som en gåva eller inte (se avsnitt 5.6.2 strax ovan).
Rättsfall
NJA 1991 s. 376
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1991 s. 376
BibTeX
@misc{nja-1991-s-376,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1991 s. 376}},
year = {1991},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
10 hänvisningar i 3 artiklar · 10 stycken/fotnoter
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt5 hänvisningar
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Nästa fråga blir om ett överlåtelseförbud som tillkommit i samband med en onerös överlåtelse av aktuell egendom också kan ha verkan mot förvärvarens borgenärer. I rättsfallet NJA 1991 s. 376 blev svaret på denna fråga nekande. Tvisten gällde huruvida ett obelånat pantbrev i en fastighet kunde utmätas trots att överlåtelseförbud gällde beträffande själva fastigheten. Fastighetsägaren hade anfört besvär mot företagen utmätning.
- Sagda fråga aktualiserades för första gången i strax ovan omnämnda NJA 1991 s. 376, där utmätning skett av ett obelånat pantbrev i en fastighet som enligt överlåtelsehandlingen inte fick överlåtas vidare. Högsta domstolen uttalade allmänt att den omständigheten att en fastighetsförvärvare utgivit visst vederlag inte uteslöt att överlåtelsen skulle behandlas som en gåva vid tillämpningen av utmätningsförbudet i 5 kap. 5 § 1 st. UB. För att en gåva skulle anses föreligga måste emellertid krävas att egendomens verkliga värde kunde fastställas till ett belopp som så påtagligt översteg vederlaget att fastighetsöverlåtelsen totalt sett framstod som en klar gåvotransaktion. I det aktuella fallet inskränkte sig utredningen angående värdet av den överlåtna fastigheten till uppgifter om dels den köpeskilling för vilken fastigheten inropats på auktion år 1986, dels de taxeringsvärden som gällt för åren 1989 (då transaktionen ägt rum) och 1990. En samlad bedömning av den åberopade utredningen ansågs inte ge vid handen att överlåtelsen kunde betraktas som en klar gåvotransaktion.