Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning
Rättsfall
NJA 1990 s. 687
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1990 s. 687
BibTeX
@misc{nja-1990-s-687,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1990 s. 687}},
year = {1990},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 3 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Jfr i fråga om gränsdragningsfrågan även de ovan under Ekonomisk förenings status och nedan under Klander av föreningsbeslut och Uteslutning ur ideell förening nämnda rättsfallen. 5.2 Klander av föreningsbeslut Ett centralt rättsfall rörande en ideell förening är NJA 1987 s. 394 (Kollektiv hemförsäkring (elektrikerförbundet)). Målet har sin bakgrund i ett beslut av Svenska elektrikerförbundet att dess medlemmar skulle kollektivt hemförsäkras i Folksam, förbundet skulle med andra ord erlägga försäkringspremien för samtliga medlemmar direkt till försäkringsbolaget. Beslutet hade fattats av förbundsrådet sedan 1981 års ordinarie kongress hade beslutat att förbundsstyrelsen i samverkan med Folksam skulle verka för ett avtal om en sådan försäkring. Sedan förbundsstyrelsen efter förhandlingar med Folksam rekommenderat förbundsrådet att fatta beslutet att en kollektiv hemförsäkring skulle tecknas i Folksam i enlighet med förbundsstyrelsens rekommendation, beslutade förbundsrådet i enlighet med rekommendationen. Några av förbundets medlemmar klandrade emellertid beslutet bland annat på den grunden, att det inte ankom på ett fackförbund att träffa avtal om en försäkring som låg utanför förbundets uppgift att ta tillvara medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet. Åtskilliga frågor av intresse för ideella föreningar kom härefter att besvaras av Högsta domstolen. Den första av dessa gällde frågan i vilken utsträckning det står medlemmar i en ideell förening fritt att genom klandertalan få domstol att ompröva av ideella föreningar fattade beslut. Som känt har ju svenska domstolar — i likhet med domstolarna i åtskilliga andra länder — tvekat om de bör överpröva av ideella föreningar fattade beslut om uteslutning av medlemmar. (Jfr här de strax här nedan behandlade målen NJA 1990 s. 687 samt 1998 s. 293 och s. 717.) Någon sådan tvekan kände dock inte Högsta domstolen (samtliga dömande ledamöter) när det gällde en vanlig klandertalan — man säger sålunda att det av allmänna rättsprinciper får anses följa, att en medlem av en ideell förening skall genom klandertalan kunna få rättslig prövning av frågan om ett beslut som har fattats av föreningens högsta beslutande organ strider mot stadgarna och på den grunden är ogiltigt. Detta är den princip som återfinns i såväl aktiebolagslagens som föreningslagens stämmokapitel men det är första gången som den uttalas explicit vad gäller ideella föreningar, för vilka ju lagreglering saknas. Frågan inom vilken tid klandertalan måste föras och som besvaras i aktiebolagslagen respektive föreningslagen kom dock inte att beröras av domstolen. Men den komplikation som bestod däri, att beslutet fattats av förbundsrådet och förbundsstyrelsen efter bemyndigande av kongressen löste man från domstolens sida genom att i domskälen skriva, att de klandrade besluten av förbundsstyrelsen och förbundsrådet hade fattats efter bemyndigande av kongressen och borde därför ges samma verkan som om de fattats av kongressen. Detta är enligt min uppfattning en innovation som bör kunna ge medlemmar i såväl aktiebolag som ekonomiska föreningar en möjlighet att föra klandertalan mot styrelsebeslut som fattats efter bemyndigande av stämman i ett aktiebolag respektive en ekonomisk förening. — Högsta domstolen vände sig därefter till problemet vilka riktlinjer som borde gälla för en rättslig prövning av en klandertalan i ett fackförbund. Domstolen börjar med att uttala, att för att ett stämmobeslut i en ekonomisk förening eller aktiebolag med framgång skall kunna klandras på den grunden att det strider mot verksamhetens ändamål enligt stadgar eller bolagsordning förutsätts, att beslutet avser ändamål som uppenbarligen är främmande för associationens syfte. Man fortsätter härefter med att säga att det i fråga om ideella föreningar, som kan vara av mycket skiftande art, inte är säkert att motsvarande uppenbarhetskrav kan uppställas generellt. Men i varje fall vad gäller fackförbunden bör ett uppenbarhetskrav gälla vid prövningen av frågan, om ett kongressbeslut strider mot ändamålet med förbundets verksamhet. Från denna utgångspunkt kom man så in på frågan om beslutet om kollektiv hemförsäkring kunde föras in under stadgarnas ändamålsbeskrivning. Här delade sig HD:s ledamöter i två grupper, majoriteten (fyra ledamöter) accepterade förbundets linje att detta sedan lång tid tillbaka hade gjort insatser på områden som låg utanför den ursprungliga fackliga verksamheten. Med utgångspunkt i synsättet att ideella föreningar bör ha förhållandevis stor frihet att utan ingripande utifrån själva ordna sina angelägenheter måste förbundets bedömning av omfattningen av dess ändamål enligt stadgarna tillmätas stor betydelse — förutsatt dock att fråga var om insatser som kunde bedömas ligga i linje med den fackliga verksamheten. Majoriteten fann det visserligen vara tveksamt om en sakförsäkring kunde rymmas inom den fackliga verksamheten, men mot bakgrund av att endast beslut som är uppenbart främmande för förbundets uppgift skulle underkännas kom majoriteten sammanfattningsvis till resultatet, att förbundsbesluten om hemförsäkring inte skulle underkännas. Justitierådet Nyström kom emellertid i frågan om beslutet var tillåtligt till motsatt resultat; hon fann sålunda att hemförsäkringen saknade ett naturligt samband med och inte heller låg i linje med den uppgift som enligt stadgarna ålagts förbundet. Till detta kom att beslutet om obligatorisk hemförsäkring försatte den enskilde medlemmen i en tvångssituation, som inte kunde anses motiverad av hans ställning som arbetstagare. — För majoriteten återstod emellertid två frågor att besvara. Den första gällde spörsmålet om inte förbundet genom avtalet med Folksam i verkligheten drev ekonomisk verksamhet till följd varav föreningen i verkligheten var en oregistrerad ekonomisk förening. Detta påstående bemötte HD med att förklara att verksamheten inte kunde anses vara sådan att den påverkade förbundets egenskap av ideell förening. Den andra frågan hängde samman med ett yrkande av en av de klandrande medlemmarna att han skulle erhålla en nedsättning av sina avgifter till förbundet med vad som svarade mot avgiften till Folksam (dvs. med 0,1 % lägre avgift än eljest). Här hade förbundet invänt att medlemmarna genom utträde kunde befria sig från skyldigheten att erlägga avgifter. Denna invändning förklarade HD dock vara verklighetsfrämmande mot bakgrund av behovet för den enskilde arbetstagaren av att tillhöra ett fackförbund. Emellertid ansåg HD inte att olägenheterna för den berörde medlemmen kunde anses vara av sådan omfattning att han med tillämpning av vare sig 36 § avtalslagen eller annan grund inte skulle anses vara bunden av besluten. 5.3 Rätt att lämna ideell förening RH 105:83 gäller frågan om rätten för en medlem i en ideell förening att lämna föreningen. Genom arrendeavtal hade markägare för fritidsbebyggelse upplåtit ett antal markområden. I avtalen stadgades att arrendatorerna var skyldiga att vara medlemmar i stugägarförening inom området. För sådant ändamål bildades en trivselförening. Medlemsavgift uttogs årligen. Föreningens stadgar saknade uppgifter om utträde. En av stugägarna sade upp sig till utträde. Hovrätten för Västra Sverige uttalade att den berörde stugägaren fick anses ha rätt att lämna föreningen så snart han klargjort sin avsikt för föreningen. För de medlemsavgifter som bestämdes och därmed förföll efter denna tidpunkt förelåg ingen betalningsskyldighet. Föreskriften i arrendekontraktet om medlemskap saknade enligt hovrätten betydelse.
- NJA 1982 s. 853 (Kommunalarbetareförbundet) gäller frågan i vad mån en skiljeklausul i stadgarna för Svenska kommunalarbetareförbundet innebar att det förelåg rättegångshinder för prövning av talan som några av förbundets medlemmar, Christer J och medparter, väckt rörande rätt att lämna förbundet. — Christer J och medparter hade skriftligen sagt upp sina medlemskap i förbundet, men detta beviljade dem inte utträde, och deras arbetsgivare fortsatte att göra avdrag på deras löner för fackavgifter till förbundet. De väckte därför talan vid Stockholms tingsrätt och yrkade bland annat att tingsrätten måtte fastställa att de fr.o.m. den 1 juni 1979 inte längre var medlemmar i förbundet. Förbundet å sin sida yrkade i första hand att Christer J:s och medparters talan skulle avvisas eftersom enligt förbundets stadgar inbördes tvister mellan förbundet och enskilda medlemmar skulle hänskjutas till avgörande av skiljeman i den ordning som lagen om skiljemän stadgade. Beträffande utträde ur förbundet innehöll stadgarna föreskriften att utträde kunde beviljas av förbundsstyrelsen men att avslagsbeslut fick överklagas till förbundets överstyrelse. Om denna inte ändrade förbundsstyrelsens beslut hade den som beslutet gällde rätt att hänskjuta tvisten till prövning av skiljemän enligt bestämmelsen i 25 § i förbundets stadgar. Denna klausul föreskrev att inbördes tvister mellan förbundet, avdelning, styrelse eller ledamot därav eller enskild medlem skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän i den ordning lagen om skiljemän stadgade. Skiljemännens antal skulle vara fem, av vilka vardera parten skulle utse två och de utsedda tillsammans den femte. Kunde inte enighet nås om valet av femte ledamot skulle denne utses av LO:s landssekretariat. Såväl tingsrätt som Svea hovrätt (tre av fem ledamöter) godkände avvisningsyrkandet medan däremot Högsta domstolen fann att föreskriften i stadgarna att vid oenighet om valet av femte ledamot denne skulle utses av landssekretariatet mot bakgrund av skälen till att detta i stadgarna givits denna uppgift — nämligen att det kunde antas att i tvister mellan ett fackförbund inom LO och medlem i förbundet landssekretariatet och förbundet det var sannolikt att till femte skiljeman kommer att utses en person som representerar LO:s och förbundets synsätt — en obalans i skiljenämndens sammansättning kunde uppkomma. På grund härav fann HD med stöd av 36 § avtalslagen att skiljeklausulen skulle lämnas utan avseende, och målet visades åter till tingsrätten för erforderlig behandling. 5.4. Uteslutning ur ideell förening I NJA 1990 s. 687 (Ringsjö orienteringsklubb) ställdes HD inför spörsmålet i vilken utsträckning uteslutning av ett par medlemmar ur en idrottsförening borde kunna överprövas av domstol även i materiellt avseende. Fråga var i målet om en orienteringsklubb, som hade ett uteslutande ideellt syfte. Både tingsrätt och hovrätt fann att föreningens beslut inte skulle överprövas i sakligt hänseende, men i hovrätten skrev sig hovrättslagmannen Cosmo skiljaktig under påpekande bland annat av att idrottsrörelsen numera har en mycket stor betydelse för människornas möjlighet att få en meningsfull fritid samtidigt som det statliga ekonomiska stödet till idrottsrörelsen är mycket omfattande. — HD framhöll att idrottsföreningar i allmänhet har ett klart ideellt syfte vilket ger medlemmarnas deltagande i verksamheten ett personligt inslag som i princip saknas i föreningar där det ekonomiska intresset träder i förgrunden. Det är, säger HD, inte väl förenligt härmed att uteslutning skulle kunna prövas enligt avtalsrättsliga principer. Och även om det kan hävdas att det numera finns ett behov av det rättsskydd som en domstolsprövning erbjuder på grund av den betydelse som medlemskapet i idrottsföreningar i dag har innebär den ideella inriktning och det personliga inslag som präglar idrottsföreningars verksamhet att uteslutning ur sådana föreningar inte bör generellt vara underkastad domstols prövning, ”inte ens om den rättsliga prövningen begränsades till att avse huruvida en uteslutning var oskälig”. Skulle emellertid en uteslutning innebära diskriminering av den uteslutne på grund av dennes ras, religion eller annan liknande omständighet eller vara grundad på annat jämförbart förhållande som får anses göra uteslutningen uppenbart otillbörlig bör uteslutning ur en idrottsförening trots allt kunna överprövas även i materiellt hänseende.
Facklig föreningsfrihet som mänsklig rättighet3 hänvisningar
- Då det gäller grund för uteslutning av medlemmar får dssa ej vara uppenbart otillbör liga såsom exempelvis diskriminering p.g.a. av ras eller religion, NJA 1990 s. 687 eller då det gäller fackföreningar och andra ideella föreningar vars uteslutningsbeslut kan prövas av domstol ej heller vara oskäliga enligt 36 § avtl. Se Hemström Organisationernas rätts liga ställning, s. 111. Se också EG-direktiven på området och dess betydelse för denna fråga s. 482 ff.
- För utveckling av frågan se NJA 1977 s. 129, NJA 1990 s. 687 och NJA 1998 s. 292. Tidigare rådde uppfattningen att i fall då medlemskapet bedömts ha en avgörande bety delse för den uteslutnes yrkesutövning eller i övrigt en påtaglig ekonomisk betydelse för den uteslutne ansetts vara möjligt att i materiellt hänseende få medlemskapet prövat av allmän domstol. Denna tolkning av praxis framförs av föredraganden i NJA 1998 s. 293. Hemström 1998 s. 103, se dock också 2000 s. 98, ”För föreningar i vilka medlemskapet är av stor betydelse för den enskildes försörjning och vilka enligt sina stadgar står öppna för alla som är verksamma inom yrket gäller emellertid, att de, liksom ekonomiska före ningar, är öppna i den bemärkelsen, att ett beslut att utestänga en sökande av denne kan underställas domstols prövning och beslut” men framförallt s. 131.
- NJA 1945 s. 290 NJA 1946 s. 83 NJA 1956 s. 554 NJA 1973 s. 341 NJA 1973 s. 423 NJA 1974 s. 36 NJA 1977 s. 129 NJA 1981 s. 1205 NJA 1984 s. 903 NJA 1988 s. 572 NJA 1990 s. 687 NJA 1991 s. 188 NJA 1993 s. 109 NJA 1993 s. 111 NJA 1998 s. 293