Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- I NJA 1990 s. 608 bedömdes om fel kunde anses föreligga i en såld flock höns bestående av totalt 1 660 djur. Här konstaterades att en viss sjukdom förekom i flocken och att denna sjukdom, särskilt tillsammans med andra sjukdomar, kunde leda till betydande produktionsnedsättning. Fel ansågs därför föreligga hos de levererade djuren, d.v.s. hela flocken. Också en annan sjukdom förekom i flocken. Enligt sakkunnigbevisning var denna sjukdom mycket vanlig och motverkades med en vaccinering som gav 95-procentigt skydd. Sådan vaccinering hade också ägt rum på den sålda flocken. Eftersom obduktion gjorts på 14 höns och alla haft sjukdomen ansågs klarlagt att sjukdomen förekom hos de levande djuren i sådan omfattning att det också i detta hänseende förelåg ett fel.
- I NJA 1990 s. 608, som sålunda avgjordes med tillämpning av reglerna i den gamla köplagen, hade en såld flock höns varit behäftad med fel i form av två olika sjukdomar. Veterinären hade lämnat rådet till köparen att denne för att bli av med sjukdomarna skulle tömma sina hönshus helt och hållet och låta dem stå tomma under en tid. Köparen hade agerat i enlighet med detta råd. Åtgärderna fick enligt HD anses vara rimliga och välmotiverade. Den skada som drabbat köparen bestod främst i den onödiga kostnaden för de köpta djuren som slaktats, kostnaden för andra djur som han redan haft som också slaktats och utebliven produktion under en tid. Skadan befanns — anmärkningsvärt nog utan närmare motivering — vara ersättningsgill. Här uppkommer dock frågan hur de olika skadorna skulle ha bedömts idag. Skadan på de levererade och sjuka djuren skall enligt 67 § KöpL bedömas enligt köplagens regler. Däremot står det klart att slakten av de djur som fanns tidigare i hönsgården är en produktskada som inte skall ersättas enligt köplagens regler. Här torde därför krävas antingen att culpa låg säljaren till last, att denne garanterat avsaknaden av skadebringande egenskaper eller att ansvar ändå kan anses föreligga till följd av ett garantiliknande resonemang. Vad slutligen avser produktionsbortfallet under den tid hönsgården stod tom är det mer öppet vilka regler som skall tillämpas. Hade köparen inte tidigare haft några höns skulle slakten och driftuppehållet bedömts vara ett produktionsbortfall ersättningsgillt enligt köplagens regler (jfr 67 § 2 st. 1 p. KöpL). Om i stället köpet avsett något enstaka höns med sjukdom skulle fråga ha varit om en produktskada. I föreliggande fall, där den levererade mängden höns var ungefärligen lika stor som den redan befintliga flocken är det osäkert vilka regler som skall äga tillämpning. Det är dock lätt att dela Hellners uppfattning att det vore olyckligt om domstolarna skulle behöva bedöma om ett ”produktionsbortfall beror direkt eller indirekt på skadan på den nyförvärvade flocken kycklingar eller på skadan på den äldre flocken till följd av risk för smitta från den äldre” (Hellner, Skadeståndsansvar för att sålda kycklingar varit sjuka och smittobärande, JT 1990– 91, s. 437 ff.).
- Här kan jämföras med NJA 1989 s. 156, rörande köp av en hundvalp som utvecklat allvarlig ärftlig sjukdom efter köpet, där HD vid tillämpning av 42 § 2 st. i 1905 års köplag (där det föreskrevs att skadeståndsansvar kunde uppkomma om godset saknade egenskap, som kunde anses tillförsäkrad) fann att det var tveksamt om det finns något utrymme för att tillämpa principen om kärnegenskaper på ett köp av levande djur och att det i vart fall inte kunde åläggas säljaren ett sådant ansvar i det föreliggande fallet. Utrymmet för ett ansvar för kärnegenskaper vid köp av lös egendom torde generellt ha minskat betydligt i och med att det numera föreskrivs att säljaren endast ansvarar vid avvikelser från vad han särskilt har utfäst (se 40 § 3 st. KöpL). 4.7.1.6 Konkurrerande skadeorsaker Det förekommer att en skada uppkommer till följd av flera skilda orsaker. I dessa fall gäller det, om inte skadevållaren ansvarar för samtliga orsaker, att avgöra om och i vilken utsträckning de olika orsakerna orsakat skadan. Denna fråga var uppe till bedömning i NJA 1990 s. 608, där en flock sålda höns hade sjukdomar som medförde att köparen nödgades slakta dessa höns och även egna höns. Eftersom dessa sedan tidigare ägda höns också hade en sjukdom som kunde leda till produktionsstörningar fick enligt HD anses att också denna sjukdom medverkat till beslutet att slakta hela hönsflocken. Skadan hade därför till en del grund i omständigheter för vilka säljaren inte ansvarade. Säljaren skulle därför inte ansvara för mer än ”en del av den skada som uppkommit för” köparen. Ansvaret fastställdes, oklart på vilka grunder, till hälften av skadan. 4.7.1.7 Meddelande om krav på skadestånd Utgångspunkten vid avtalsbrott är att den icke-kontraktsbrytande parten har rätt till ersättning i form av skadestånd utan att detta särskilt måste meddelas motparten. Vid ett köp gäller sålunda vid fel i varan att redan rätten att göra gällande felpåföljder, som bl.a. förutsätter en neutral reklamation, ger rätt till skadestånd. Skälet är naturligtvis att den kontraktsbrytande parten i dessa fall har anledning att förvänta sig att motparten önskar kompensation i form av skadestånd för de förluster som åsamkats denne till följd av felet. Vid dröjsmål förehåller sig situationen något annorlunda. Här krävs normalt att köparen avger hävningsförklaring och krav på skadestånd inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet. Något särskilt meddelande om krav på skadestånd behöver dock inte lämnas om köparen till följd av dröjsmålet har hävt köpet. Skälet är åter att säljaren efter köparens hävning har anledning förvänta sig att köparen önskar ersättning för de förluster som åsamkats honom. I NJA 1992 s. 728, som rörde ett avtal om finansiell leasing av bl.a. en lastbil över 36 månader där leasetagaren sålt lastbilen och redovisat köpeskillingen till leasegivaren efter ett halvår, önskade leasegivaren ersättning i form av skadestånd. HD fann här att avtalet var hävt utan att uttrycklig hävningsförklaring avgivits. Beträffande rätten till skadestånd uttalade HD att det, i en situation där uttrycklig hävningsförklaring inte är nödvändig, dock krävs att den skadelidande parten ger sin begäran om skadestånd till känna för motparten. Härvid kunde det dock godtas att den skadelidande väntar med att klargöra sin ståndpunkt intill dess det ekonomiska resultatet närmare går att överblicka. I det aktuella fallet hade leasegivaren krävt skadestånd i januari 1985. Eftersom han först i december 1984 fått klart för sig utfallet på det totala mellanhavandet med leasetagaren ansågs kravet inte ha framställts för sent. 4.7.2 Skadeståndets beräkning 4.7.2.1 Utgångspunkter Utgångspunkten för beräkningen av skadestånd i obligationsrättsliga sammanhang är att ersättning enligt det positiva kontraktsintresset skall erläggas och att sålunda den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om avtalet fullgjorts på riktigt sätt. I NJA 1989 s. 614 uttalades med gillande att det i den rättsliga doktrinen anförts att det fanns möjligheter att erhålla sådant skadestånd ”när det är fråga om kontraktsbrott liksom möjligen också i vissa kvalificerade fall av s.k. culpa in contrahendo”.