1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Göran Lambertz · SvJT 2009 s. 1–14 · 1 ställe
- 4. Hur långt sträcker sig då denna skyldighet? Utgångspunkten måste vara att det inte är den tilltalades sak att bevisa sin oskuld, inte heller att leta fram omständigheter som talar emot hans skuld (in dubio pro reo). Domstolen kan alltså inte förlita sig på försvararen. I stället torde domstolen i princip vara skyldig att pröva alla de alternativa hypotetiska förlopp som ter sig rimliga (se bl.a. NJA 1980 s. 725, NJA 1982 s. 164, NJA 1989 s. 862, NJA 1990 s. 555 och NJA 2003 s. 113). Därvid påverkas skyldigheten i hög grad av den bevisning som finns för den tilltalades skuld. Om t.ex. fem personer säger, oberoende av varandra, att de såg den tilltalade lägga knarket i väskan, köra alldeles för fort på den hala vägen eller komma ut blodig från mordoffrets lägenhet, då finns det normalt inte något rimligt alternativt hypotetiskt förlopp. Och då behöver alltså domstolen inte göra någon prövning av sådana förlopp. Men om ingen har sett den tilltalade lägga knarket i väskan, ingen har sett honom köra före olyckan resp. ett vittne har sett honom i närheten av mordplatsen men inte mer, då måste domstolen undersöka om brottet eller händelsen kan ha någon annan förklaring än den som åklagaren hävdar.Att pröva beviskravet mot alternativa hypotetiska händelseförlopp · p. 4 · s. 6