1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Mikael Pauli · SvJT 2022 s. 211–229 · 1 ställe
- När det gäller förutsebarheten för parterna främjas den nog av en vetskap om att tillämpningen ska vara förhållandevis generös, i vart fall i jämförelse med att den utförs i form av en ganska avancerad processuell operation. Förvisso kan varje nytt identitetskriterium leda till nya frågeställningar och gränsdragningsproblem. Detta kanske talar för att HD borde ha anlagt en eklektisk ansats som skulle ha gett domstolarna ännu mer utrymme för att göra helhetsbedömningar i det enskilda fallet. I praktiken torde dock resultatet av HD:s angreppssätt ofta överensstämma med det som följer av en eklektisk, eller för den delen traditionell, bedömning. I regel är det nog nämligen på det viset, att om det rör sig om samma saksammanhang så kommer ett antal rättsfakta med nödvändighet att vara gemensamma. Vidare ska kriteriet som sagt, givet bl.a. HD:s tidigare praxis och uttalandena i motiven, troligen tolkas ganska generöst. Som exempel på när det (förvisso även oaktat 2021 års fall) torde vara tillåtet med en kumulation enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 kan nämnas situationer då det yrkas ersättning för fel i ytterligare utfört arbete eller för fel i ytterligare utförda tjänster i förhållande till den ursprungliga talan, om dessa har utförts med anledning av samma (huvud)avtal. På motsvarande sätt torde det förhålla sig med t.ex. yrkanden avseende olika fel i ett visst köpeobjekt. Även om de olika felen är av helt skilda slag (t.ex. faktiskt fel respektive rättsligt fel), bör dessa anses stödja sig på väsentligen samma grund eftersom det handlar om ett och samma köpeavtal, dvs. vad som kan betraktas som samma saksammanhang eller — annorlunda uttryckt — samma huvudsakliga eller samma väsentliga grund. 8.4 Talefristfrågan Enligt HD:s hittillsvarande praxis kan som huvudregel en förändring av talan enligt RB 13:3 göras även efter det att den i målet aktuella talefristen har löpt ut. I NJA 1990 s. 366 uttalade domstolen således att frågan får lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist, men att en utgångspunkt är att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning. Det fallet gällde återvinning i konkurs och HD har bekräftat sin praxis senare avseende bl.a. klander av bodelning och skiljedom. I dessa tidigare HD-avgörandena har det varit fråga om en och samma talefrist. Så var emellertid inte fallet i ”Bröstarvingarnas taleändring”, där den ursprungliga talan enligt ÄB 7:4 var föremål för en talefrist på ett år från det att bouppteckningen avslutades, medan den nya talan enligt ÄB 3:3 hade en talefrist på fem år från gåvotillfället. I HD argumenterade Kusinen och Sambons barnbarn för att detta förhållande i sig (dvs. fristernas olika längd) borde leda till att taleändringen inte skulle tillåtas, eftersom det skulle kunna leda till ett missbruk av taleändringsinstitutet. HD bemöter inte uttryckligen detta argument, utan konstaterar kortfattat att det inte finns några ändamålsskäl som bör medföra att en taleändring inte ska tillåtas i det aktuella fallet. Justitiesekreteraren utvecklar dock i sitt betänkande (p. 14 och 15) resonemanget något kring denna fråga. Där anförs att ett skäl mot att tillåta en taleändring av aktuellt slag skulle ha varit om talefristen enligt ÄB 3:3 redan hade löpt ut när den ursprungliga talan enligt ÄB 7:4 väcktes, eftersom det då vore fråga om ett uppenbart försök till kringgående av talefristen. Under förutsättning att den ursprungliga talan väcks inom tiden för den talefrist som gäller för det yrkande som framställs genom taleändringen är dock utgångspunkten enligt betänkandet att en sådan taleändring får göras även efter talefristens utgång.Analys av Högsta domstolens avgörande · p. 9 · s. 226