Påföljdsbestämning i narkotikamål3 hänvisningar
- NJA 1989 s. 837: En person, som var nitton år, hade för 200 kr sålt två bitar cannabisharts till en annan person samt därutöver innehaft 3,2 gram cannabisharts. Brotten bedömdes som ringa. Med hänvisning till att det delvis rörde sig om gatulangning ansågs böter inte räcka som påföljd utan den tilltalade dömdes till skyddstillsyn.
- När det gäller betydelsen av brottets art vid narkotikabrott är rättsfallet NJA 1989 s. 837 av stort intresse. Målet avsåg gatuförsäljning av narkotika. Den tilltalade, som var 19 år, hade sålt två bitar cannabisharts till en person för 200 kr samt därutöver för eget bruk innehaft 3,2 gram cannabisharts. HD ansåg att det rörde sig om narkotikabrott som var ringa. I fråga om påföljden uttalade HD följande. Den s.k. gatulangningen av narkotika — dvs. försäljning på allmän plats, i princip till okända personer — utgör en form av narkotikahantering som numera utmärks av att försäljaren regelmässigt bär på sig endast små mängder av varan. Hanteringen utgör likväl ett mycket väsentligt led för att vidmakthålla och sprida narkotikamissbruket. Att motverka denna hantering är därför en angelägen uppgift för rättsväsendet. Lagstiftarens inställning till ifrågavarande gärningar framgår också av att vid 1985 års ändringar i narkotikastrafflagen just gatulangning angavs som ett exempel på företeelser som talade för att fängelse borde införas i straffskalan för ringa narkotikabrott. (NJA II 1985 s. 514, jfr också prop. 1987/88:71 s. 21.) Brottslighet av det slag som P gjort sig skyldig till bör mot bakgrund av vad nu sagts normalt leda till ett fängelsestraff. Vid påföljdsvalet beaktade HD att den tilltalade vid gärningen var endast nitton år och att ett fängelsestraff riskerade att motverka en positiv utveckling för P:s del bort från missbruk. Påföljden blev därmed skyddstillsyn.
- HD:s resonemang i NJA 1989 s. 837 väcker en del frågor. En grundläggande sådan är att HD för ringa brott kom fram till att den överlappande delen av straffskalan skulle användas. För ett brott som inte bedömdes som narkotikabrott av normalgraden bedömde man alltså att det konkreta straffvärdet motsvarade fängelse, vilket i sin tur innebär att det straffvärdebedömdes inom straffskalan för normalgraden av narkotikabrott. Något hållbart skäl för en sådan bedömning fanns knappast. Ansåg man att det konkreta straffvärdet motsvarade fängelse borde brottet ha bedömts vara av normalgraden. Att man uttalade sig som man gjorde i propositionen är inte ägnat att leda till något annat.