Rättsfall
NJA 1989 s. 784
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 784
BibTeX
@misc{nja-1989-s-784,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 784}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
4 hänvisningar i 2 artiklar · 4 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I NJA 1989 s. 784 var frågan om en bilhandlare gjort ett godtrosförvärv av en begagnad bil. Bilhandlaren hade gjort kontroller hos bilregistret och hos den bilfirma som enligt säljarens uppgift ägt bilen före honom. Bilen hade emellertid varit falskskyltad, vilket inte kunnat avslöjas genom dessa åtgärder. Högsta domstolen framhöll i sina domskäl att fråga var om stöldbegärlig egendom, att det inte var ovanligt med falskskyltning av stulna bilar, att förvärvaren varit yrkesman inom branschen och att överlåtaren varit obekant för honom. Visserligen hade bilhandlaren kontrollerat den plåt i motorrummet där chassinumret varit anbringat, men däremot inte den plats vid passagerarutrymmet i framsätet där numret varit instansat i bilen. På sistnämnda plats hade chassinumret skurits bort och det falska numret svetsats fast och övermålats. En sakkunnig person som vidtagit denna ytterligare kontrollåtgärd hade enligt Högsta domstolen bort kunna avslöja att bilen inte var identisk med den bil som avsågs med registreringshandlingarna. På grund av det anförda ansågs de åtgärder bilhandlaren vidtagit inte ha varit tillräckliga för att han skulle anses ha varit i god tro vid sitt förvärv av bilen.
- Omständigheterna i detta mål var sådana att rättsfallet knappast kan anses illustrera den senaste skärpningen av godtroskravet i GFL; bedömningen hade sannolikt blivit densamma även vid tillämpning av GFL i dess lydelse från 1987. Noteras bör emellertid att hovrätten genom sitt resonemang möjligen antyder att viss kontrollåtgärd enligt dess mening bara behöver ha vidtagits om det därigenom hade kunnat uppstå misstanke om att överlåtaren saknat rätt att förfoga över egendomen på det sätt som skett. I denna del harmonierar avgörandet i så fall med Högsta domstolens resonemang i NJA 1998 s. 29 och NJA 1989 s. 784 (strax ovan).
- I NJA 1989 s. 784 var frågan vilket värde egendomen haft vid den aktuella förvärvstidpunkten. Ägaren hade i målet hävdat att egendomens värde uppgått till 47 000 kr, medan förvärvaren vitsordat ett värde om endast 35 200 kr. Högsta domstolen fann att värdet inte kunde antas ha varit lägre än 36 000 kr, vilket varit det belopp förvärvaren betalat för egendomen. Ägaren hade å sin sida inte förebragt någon bevisning om att värdet varit högre än 36 000 kr. Den ersättning som subsidiärt skulle utgå om förvärvaren inte kunde lämna ut lösöret skulle därför begränsas till sistnämnda belopp.