Rättsfall

NJA 1989 s. 751

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1989 s. 751

BibTeX

@misc{nja-1989-s-751,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1989 s. 751}},
  year         = {1989},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 3 artiklar · 3 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2019 s. 1125–1165 · 1 ställe

I RH 2004:68 ändrade hovrätten hyresnämndens beslut och avslog, på grund av en alltför bristfällig utredning, en bostadsrättförenings begäran om godkännande av ett beslut om utbyggnad och inglasning av balkong som hade fattats vid en extra föreningsstämma. Hovrätten konstaterade att det är föreningen som har bevisbördan för att det finns förutsättningar för ett godkännande och att utredningen i målet var ”osedvanligt knapphändig”. 3.2.3 Likhetsprincipen och generalklausulen NJA 2009 s. 550 rörde frågan om tillämpning av likhetsprincipen på beslut av en föreningsstämma i en bostadsrättsförening. I samband med att käranden, I.G., köpte en lägenhet fick hon kännedom om att två föreningsmedlemmar hade fått tillstånd att bygga balkonger och att de också hade beviljats bygglov härför. I.G. kontaktade därför föreningens styrelse och ansökte om tillstånd att få bygga en balkong. Avsikten var att balkongen skulle placeras rakt ovanför de andra balkongerna och utformas på samma sätt som dessa. Bygglov beviljades, och detta trots att en arkitekt som anlitats av kommunen föreslog att ansökan skulle avslås, då balkongen enligt hans mening skulle störa fasadens utformning. Styrelsen beslutade att avslå I.G:s ansökan efter samråd med den arkitekt som ritat huset. I.G. ansökte då om föreningsstämmans godkännande av ansökan, men även föreningsstämman meddelade avslag. Till följd härav klandrade I.G. beslutet vid tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle, med ändring av föreningsstämmans beslut, ge henne tillstånd att bygga balkongen. Tingsrätten biföll käromålet på den grunden att likhetsprincipen överträtts. Hovrätten, vars dom fastställdes av HD, konstaterade inledningsvis att domstolens prövning närmast utgjorde en laglighetsprövning och inte någon allmän lämplighetsprövning av beslutet. Därefter redogjordes kort för förhållandet mellan likhetsprincipen och generalklausulen. Det konstaterades att principerna täcker i stort sett samma område och att förarbetsuttalanden avseende generalklausulen kan tillmätas viss betydelse vid tolkningen av likhetsprincipen. Hovrätten behandlade sedan kort tidigare praxis på området, nämligen NJA 1977 s. 393 och NJA 1989 s. 751. Det konstaterades att det finns viss frihet att fatta beslut som drabbar medlemmarna olika och att så befunnits vara fallet om det föreligger sakliga skäl. Hovrätten uttalade härefter: ”Utgångspunkten måste enligt hovrättens bedömning vara att en bostadsrättsförening har ett stort mått av handlingsfrihet när det inte gäller uteslutning av medlem eller rent ekonomiska frågor utan, som i förevarande fall, hur den egna fastigheten ska hanteras. Likhetsprincipen ska tillämpas, men för att beslutet att avslå I.G:s balkongansökan ska godtas, trots att två andra ansökningar bifallits, krävs det inte att hovrätten vid en allsidig bedömning av samtliga omständigheter kommer till samma resultat som föreningen. Hovrättens prövning begränsar sig i stället till om det har funnits beaktansvärda sakliga skäl för beslutet. Om föreningen kan visa att man haft objektiva skäl av någon tyngd för att behandla I.G:s ansökan på annat sätt än två andra medlemmars ansökan, får föreningens beslut anses sakligt motiverat och därmed inte innebära ett otillåtet åsidosättande av likhetsprincipen.” Hovrätten konstaterade härefter att styrelsen lagt estetiska och arkitektoniska överväganden till grund för sitt beslut, överväganden som styrkts av bland annat en arkitekt, och att det inte visats att det förekommit stridigheter eller osämja mellan medlemmarna eller att illojala skäl legat bakom beslutet. Mot bakgrund härav fann hovrätten att föreningen hade ”visat tillräckliga sakliga skäl för att behandla I.G:s ansökan på ett annat sätt än motsvarande ansökningar från två andra föreningsmedlemmar”. Beslutet ansågs därmed sakligt motiverat, varför käromålet ogillades. Av domen följer således att en bostadsrättsförening i fråga om åtgärder rörande fastigheten har förhållandevis stor frihet att avvika från likhetsprincipen så länge det kan motiveras av ”beaktansvärda sakliga skäl”, såsom till exempel estetiska skäl, och det inte är fråga om en olikabehandling beträffande ekonomiska rättigheter eller uteslutning av medlem. I de två sistnämnda fallen torde utrymmet för en olikabehandling däremot vara högst begränsat. Rättsfallet bör även kunna tillmätas viss betydelse vid tillämpning av likhetsprincipen i främst ekonomiska föreningar och samfällighetsföreningar.Personbolagen · p. 3 · s. 1154

Om aktieägares lojalitetsplikt1 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2018 s. 265–303 · 1 ställe

Se t.ex. Andersson J. & Pehrson, L., Likhetsprincipen och generalklausulerna i Svernlöv, C. (red.), Aktiebolagslagens minoritetsskydd, Stockholm Centre for Commercial Law, skriftserie nr 7, s. 109 ff. på s. 133 ff. samt bl.a. rättsfallen NJA 1977 s. 393; NJA 1989 s. 751; NJA 2009 s. 550 och Svea hovrätts dom den 23 maj 2015 i mål T 6909-14. I sistnämnda mål, som rörde klander av ett stämmobeslut, förde tingsrätten ett relativt utförligt resonemang angående innebörden av likhetsprincipen och begreppet sakliga skäl. Domstolen konstaterade också att om käranden lyckas visa att ett beslut strider mot likhetsprincipen övergår bevisbördan för att det förelegat sakliga skäl till svaranden, dvs. bolaget/föreningen (se s. 17). Tingsrättens dom fastställdes av Svea hovrätt. Annan uppfattning Nerep, E., Om generalklausulerna och likhetsprincipen i aktiebolagslagen, Festskrift till Lars Pehrson, Stockholm 2016, s. 287 ff. på s. 291. Se också för norsk rätt Aarbakke m.fl., Aksjeloven og allmennaksjeloven, s. 227 med följdhänvisningar. Jfr dock Nerep, E., Aktiebolagsrättslig analys — Ett tvärsnitt av nyckelfrågor, Stockholm 2003, s. 290 ff.fotnot 116 · s. 283

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Carl Hemström · SvJT 2005 s. 18–81 · 1 ställe

Jfr här även nedan under 4.7. Registreringsfrågor och 5.1. Begreppet ideell förening. 4.2 Innebörden av skiljeklausul NJA 1981 s. 552 (Bostadsföreningen Verdandi) gällde frågan om en i stadgarna för en bostadsförening — alltså en vanlig ekonomisk förening — intagen bestämmelse om hembuds- och skiljedomsförfarande vid överlåtelse av andel i föreningen medförde skyldighet för den medlem som avsett att överlåta sin andel, att acceptera överlåtelse till det pris som en skiljenämnd kom att fastställa. Högsta domstolen fann att man inte av syftet med en bestämmelse av det aktuella slaget kunde sluta sig till om bundenhet för den överlåtande medlemmen i relation till den, som förklarat sig beredd att lösa till det pris som skiljenämnden accepterat, var avsedd eller ej. Mot denna bakgrund tog HD sikte på att stadgebestämmelsen på flera punkter framstod som oklar. HD fortsatte därefter med att uttala att det måste anses rimligt att välja den tolkning som föranleder den minst långtgående förpliktelsen för hembjudaren. Detta innebar i det aktuella fallet, att denne inte skulle anses skyldig att träffa avtal om överlåtelse till det genom skiljedomen fastställda priset. 4.3 Skyddet för medlemmarna NJA 1989 s. 751 (Bostadsrättsföreningen Grane nr 1) gäller tillämpningen av den för ekonomiska föreningar gällande likhetsprincipen. Bakgrunden till målet var ett beslut av stämman i en bostadsrättsförening — fattat med 20 röster mot 19 — att kostnaderna för föreningens anslutning till televerkets kabel-TV-nät skulle finansieras via årsavgiften och inte, vilket minoriteten ville, lika mellan lägenheterna. Beslutet innebar därmed att de större lägenheterna skulle komma att debiteras en högre avgift än de mindre. I hovrättens av Högsta domstolen fastställda dom konstateras, att enligt föreningens stadgar årsavgiften skulle bestämmas så, att de olika lägenheterna skulle bidra till föreningens kostnader i relation till respektive lägenhets grundavgift. Det är, säger Högsta domstolen, uppenbart att ett sådant beräkningssätt medför att vissa hushåll inte sällan får vidkännas större andel av kostnaderna för en viss nyttighet än som svarar mot detta hushålls behov eller utnyttjande. Denna effekt av debiteringsnormen kan likväl inte anses kränka den även för bostadsrättsföreningar tilllämpliga föreningsrättsliga likställighetsprincipen, ”vilken i första hand torde avse rent illojala eller på annat sätt otillbörliga fall av gynnande eller missgynnande av vissa föreningsmedlemmar”.Ekonomiska föreningar (inklusive bostadsrättsföreningar vad gäller · p. 2 · s. 65