Rättsfall

NJA 1989 s. 564

Citera

NJA 1989 s. 564

BibTeX

@misc{nja-1989-s-564,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1989 s. 564}},
  year         = {1989},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 3 artiklar · 3 stycken/fotnoter

Påföljdsbestämning i narkotikamål1 hänvisning

Martin Borgeke · SvJT 2013 s. 1–70 · 1 ställe

NJA 1989 s. 564: I rättsfallet var det fråga om beaktande av tredjemanshänsyn. En kvinna hade vid fyra olika tillfällen levererat sammanlagt ca 4 kg cannabisharts till en annan person. Hon hade bl.a. psykiska besvär och hade ansvaret för en tioårig dotter. Den sociala situationen var mindre god men på väg att förbättras. De skäl som talade emot ett fängelsestraff — risken för att den nya tillvaro som kvinnan hade byggt upp för sig själv och dottern skulle raseras, att resultatet av den behandling som hade påbörjats skulle spolieras samt den osäkerhet som rådde både beträffande möjligheten att ordna lämplig vård för dottern och i fråga om dotterns framtida utveckling — ansågs ha den samlade tyngden att fängelse (som enda påföljd) inte skäligen borde väljas som påföljd. I stället blev påföljden skyddstillsyn och fängelse tre månader enligt 28 kap. 3 § BrB.NJA 1981 s. 1076: Avgörandet innebär att konkreta föremål som har · p. 21 · s. 19

Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2011 s. 495–516 · 1 ställe

Den tredje märkliga konsekvensen är att brottsligheten formellt ser allvarligare ut än den reellt är. 20 bedrägerier som är grova på grund av systematiken ser på papperet lika allvarliga ut som 20 bedrägerier som i sig är grova, t.ex. för att de vart och ett för sig avsett stora belopp, trots att systematiken fördelar sig jämnt över de olika brotten och är ett element i varje gärning. 5.2 Flera brott sammanlagda till ett enda grövre brott Det andra sättet att hantera problemet är att lägga samman flera brottsenheter, som utgör delar av en brottslig verksamhet, till ett grovt brott. Visserligen tog lagstiftaren avstånd från denna modell år 1942, men när det gäller brottet grov (kvinno)fridskränkning har lagstiftaren återgått till den. Eftersom modellen har stöd i ett synsätt som finns väl förankrat i svensk rätt i tiden före år 1942 bör dess återinförande för fridskränkningsbrottet enligt min uppfattning inte uppfatttas som ett rent undantag, som måste tolkas e contrario. Det är snarare fråga om att lagstiftaren har bekräftat att modellen existerar och är användbar. När det gäller grovt narkotikabrott talar brottsbeskrivningen för att det bara är varje brott som kan uppgraderas för sig, men övriga beskrivningar av grova brott lämnar öppet huruvida flera gärningar skall bedömas som ett eller flera grova brott. Denna typ av bedömning har också förekommit i de, visserligen kritiserade, rättsfallen NJA 1989 s. 564 och NJA 1995 s. 106 och antytts som en reell möjlighet i det ganska nya NJA 2007 s. 973. Visserligen kan inget av dessa fall anses utgöra ett stöd för att bedömningen skall ske på detta sätt, men de utesluter inte möjligheten.Förslag till principer för rättstillämpningen · p. 9 · s. 513

Påföljdskonkurrens - problem och principer1 hänvisning

Magnus Ulväng · 2005, s. 1–1986 · 1 ställe

I förarbetena utpekas en bortre gräns för när straffvärdet i sig med tillräcklig styrka talar för att påföljden måste bestämmas till fängelse, nämligen vid ungefär 1 års fängelse, se bl.a. Prop. 1987/88:120 s. 100 och SOU 1995:91 s. 103. I doktrinen har en alltför stelbent tolkning av denna gräns ifrågasatts, se Jareborg & Zila 2000 s. 142 f. Det skall för att undvika missförstånd understrykas att det inte krävs att straffvärdet är så högt för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Skälen för fängelse bestäms genom en funktion av omständigheterna straffvärde, brottslighetens art och tidigare brottslighet. Varje omstän dighet behöver - i sig - inte tala för fängelse med tillräcklig styrka för att bryta presum tionen. Det är tillräckligt att de sammantagna är tillräckliga för att presumtionen mot fängelse skall brytas. Trots den ibland utpekade gränsen vid omkring ett års fängelse, har det utvecklats en praxis som i vissa fall medger att vissa påföljdskombinationer (t.ex. skyddstillsyn i förening med föreskift om kontraktsvård eller s.k. 28:3-fängelse) används även om straffvärdet överstiger ettårsgränsen. Se t.ex. NJA 1989 s. 564, NJA 1990 s. 622 och NJA 1994 s. 153. Likaså skall det framhållas att även om de utpekade skälen för fängelse är mycket starka (varför presumtionen normalt sett inte skall kunna återställas) kan det finnas omständigheter hänförliga till gärningsmannens person som är så starka att man ändock kan avstå från att välja fängelse (se bl.a. BrB 29:5). 114fotnot 252 · s. 38