Rättsfall
NJA 1989 s. 269
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 269
BibTeX
@misc{nja-1989-s-269,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 269}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
12 hänvisningar i 5 artiklar · 12 stycken/fotnoter
Makten över regressrätten*3 hänvisningar
- Jfr NJA 1989 s. 269.
- Det är mot denna bakgrund som HD uttalar den rättsgrundsats som något modifierad återges även i referatrubriken: ”En borgenär, som efterger sin fordran mot en gäldenär utan övriga gäldenärers samtycke, kan därmed som utgångspunkt inte längre göra gällande medgäldenärernas ansvar för gäldenärens andel, i den utsträckning som gäldenären befrias genom eftergiften.” Av domskälen får vi vidare veta att de kvarvarande gäldenärernas ansvar inte enbart reduceras med eftergiftsgäldenärens skuldandel. I linje med ett ytterligare borgensfall, NJA 1989 s. 269, samt vad som enligt 9 § preskriptionslagen (1981:130) sker med medgäldenärernas ansvar när en gäldenärs ansvar preskriberas, uttalar HD att varje kvarvarande gäldenär fortsättningsvis endast svarar för den egna andelen av skulden.
- Det är inte första gången som HD besvarar frågan vilken effekt en eftergift eller liknande handling har för medgäldenärerna utifrån vad handlingen innebär i fråga om medgäldenärernas regressrätt. Samma argument förekommer bl.a. i borgensfallet NJA 1989 s. 269 och i revisorsansvarsfallet NJA 2006 s. 136. I 1989 års dom finner HD att regressrätten upphör och att medgäldenärernas ansvar därför omvandlas till ett delat ansvar. I 2006 års dom, som dock inte rör ett konsensuellt ansvar, anger HD att regressrätten kvarstår och att medgäldenärerna därför fortsätter att svara solidariskt för det ursprungliga fordringsbeloppet.
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20046 hänvisningar
- Andra exempel på fall där den språkinriktade metoden använts kan hämtas från några försäkringsrättsliga avgöranden. Huvudfrågan i NJA 1994 s. 566 var om en försäkringstagares passivitet som medfört tredskodom om skadeståndsskyldighet skulle anses vara detsamma som att försäkringstagaren utan försäkringsgivarens medgivande gjort upp i godo och därför inte var berättigad till ersättning. Här anförde HD att det saknades skäl att gå ifrån försäkringsvillkorens ordalydelse som hade rubriken ”Uppgörelse i godo” och som inte innehöll någon uttrycklig förklaring om att tredskodom uteslöt ansvarighet. Ett annat exempel erbjuds av NJA 1992 s. 428, där HD i ett fall som rörde frågan vilket eller vilka års basbelopp som skulle läggas till grund för beräkning av det vårdbidrag som försäkringstagaren var berättigad till enligt en barn- och ungdomsförsäkring. En klausul i försäkringsavtalet föreskrev att utbetalning skulle grundas på de försäkringsbelopp och den självrisk som gällde vid den tidpunkt, då rätt till ersättning inträdde. Här fann HD att den avgörande frågan var från vilken tidpunkt rätten till ersättning kunde anses ha inträtt och att denna fråga i första hand skulle bedömas ”objektivt på grundval av föreliggande omständigheter”. Här skulle sålunda utgångspunkten vara den tidpunkt när den försäkrade drabbades av skada, sjukdom eller liknande. Emellertid kunde man inte bortse från försäkringstagarens insikter, även om det var naturligt att här ställa ”förhållandevis höga krav för att rätten till ersättning på grund av bristande insikter skulle anses ha uppkommit senare än den tidpunkt då rätt till ersättning objektivt förelåg”. Även om barnet visat tecken på avvikande utveckling redan 1978 var det först 1984 som läkare fastställde att barnet hade en sådan skada som berättigade till vårdbidrag och det var därför från denna tidpunkt som beräkningen skulle ske. 1.6.2.2 Ordalydelsen och supplerande normer Vid tillämpning av den språkinriktade metoden för avtalstolkning kan det ibland finnas anledning att fästa avseende vid inte bara själva ordalydelsen utan också de normer som kommer till uttryck i relevant lagstiftning i övrigt. I NJA 2003 s. 128 prövades sålunda om en bestämmelse i ett förlagslån om att ”skuldförbindelserna skall i händelse av bolagets likvidation eller konkurs medföra rätt till betalning ur bolagets tillgångar efter bolagets icke efterställda förpliktelser och jämsides (pari passu) med andra efterställda förpliktelser som inte uttryckligen är efterställda detta lån”. Frågan i målet var huruvida långivarna skall vara efterställda även vid ackordsförhandling under företagsrekonstruktion eller om efterställningsvillkoret endast gällde konkurs och likvidation. HD konstaterade efter en analys av gällande lagstiftning att lagstiftaren utgått ifrån att en fordran kan göras efterställd i vissa sammanhang men inte i andra, även om detta kan komma att stå i strid mot ”önskemålet att ha samma förmögenhetsrättsordning oavsett vilket insolvensförfarande som anlitas”. Att långivare godtar efterställdhet vid konkurs men inte vid ackord befanns dock vara naturligt med hänsyn till effekterna vid de båda förfarandena. Med hänsyn till dessa omständigheter fann HD att det inte kunde antas att långivarna i själva verket avsett generell efterställning eller att de förbisett vad som skall gälla vid ackordsförhandling under företagsrekonstruktion, varför långivarna inte skulle anses ha gått med på efterställning i större omfattning än som angavs i villkoren. I NJA 1989 s. 269 hade fem personer tecknat generell proprieborgen för bolags förpliktelser gentemot en bank. Banken friskrev sedermera två av dessa personer åberopandes en bestämmelse enligt vilken ”om säkerhet i annan form, såsom i form av borgen, ställts eller skulle komma att ställas för förpliktelse, som omfattas av förbindelsen, medgav borgensmannen att banken — utan minskning av borgensmannens borgensansvar — fick utan borgensmannens hörande medge ändring beträffande säkerheten och således även säkerhetens friställande”. Vid en tolkning av ordalydelsen fann HD:s majoritet att det inte klart framgick hur villkoret skulle tolkas, även om ordalydelsen snarast ansågs ge vid handen att villkoret avsåg annan säkerhet än den generella borgensförbindelsen. HD jämförde också med s.k. ”allmänna borgensrättsliga principer” enligt vilka det krävs särskilt förbehåll eller godkännande av övriga borgensmän för att borgenär skall kunna friskriva någon solidariskt ansvarig borgensman. Bakgrundsrätten ansågs medföra att klausulen skulle tolkas restriktivt.
- I rättspraxis finns det exempel på fall där HD uttryckligen sagt sig använda principen. Ett sådant exempel är NJA 1981 s. 552 där en hembudsklausul var föremål för prövning. HD fann, med beaktande av hembudsklausulens oklarhet, att det måste anses rimligt att välja den tolkning som föranledde den minst långtgående förpliktelsen för hembjudaren. Ett annat exempel erbjuds av NJA 1981 s. 1072, som gällde frågan om köpare av tidningsprenumeration var skyldig att i efterhand erlägga mervärdeskatt när det på inbetalningskortet angivits att betalningen avsåg ”förnyelseavgift exkl mervärdeskatt!”. Här uttalade HD att konstruktionen med en rätt att i efterhand debitera moms framstod som mycket säregen, varför det måste ”krävas att förbehållet framställs på ett så tydligt sätt att det inte rimligen kan missförstås”. Eftersom klausulen inte haft denna tydlighet befanns säljaren ej ha rätt att i efterhand debitera moms. Också i NJA 1978 s. 223 torde oklarhetsregeln ha haft en avgörande betydelse. Här framgick av ett standardformulär att köparen av en fastighet skulle erlägga mervärdeskatt med vid tillträdesdagen gällande skattesats. Formuläret förutsatte att tillträdesdagen lämnades öppen. I avtalet hade dock dels mervärdeskatten angivits med viss procentsats, dels angivits tillträdesdag. Vid avtalsingåendet stod det klart att skattesatsen på tillträdesdagen skulle vara en högre än den angivna. HD fann att avtalet inte på ett tydligt sätt gav vid handen att säljaren skulle ha rätt till ersättning med det högre beloppet. Säljaren, en näringsidkare som hade kunskap om mervärdeskattereglerna, ansågs vara närmare än den köpande konsumenten att bära följderna av avtalets otydlighet. Vidare uttalade HD att ”kravet på ett rimligt avtalsinnehåll” inte kunde ”med erforderlig styrka anses tala häremot”. I NJA 1989 s. 269 anfördes, rörande tolkning av bestämmelse i borgensförbindelse, att eftersom villkoret upptagits i ”ett av banken använt formulär bör oklarhet i bestämmelsens formulering inte gå ut över borgensmännen”. Här användes oklarhetsregeln närmast som ett förstärkande argument.
- En norm som i avtalstolkningshänseende kan likställas med lagstiftning är en allmän rättsprincip. Existensen av och innehållet i sådana principer kan ibland ha en avgörande betydelse för ett avtalstolkningsproblem. Ett exempel där en allmän rättsprincip hade betydelse för avtalstolkningen erbjuds av NJA 1989 s. 269, där fem personer verksamma i ett aktiebolag hade tecknat generell proprieborgen för bolagets förpliktelser. Särskild proprieborgen hade sedan tecknats av två andra personer för en kredit som lämnats. Fråga uppkom sedermera om banken med stöd av en bestämmelse i borgensvillkoren ägt friskriva två av fem som tecknat generell proprieborgen från ansvar. Enligt villkoret gällde att ”om annan borgen har ställts eller kommer att ställas för sådan förpliktelse får banken utan minskning av det ansvar som åvilar borgensman på grund av hans i denna borgensförbindelse tecknade borgen och utan dennes hörande medge ändringar beträffande säkerheten och således även bringa säkerheten att upphöra genom att lämna ut pant eller avstå från rätt mot annan borgensman”. Enligt HD var ordalydelsen oklar och gav närmast vid handen att villkoret avsåg annan säkerhet än den generella borgensförbindelsen och sålunda inte gav banken rätt att friskriva två av de fem borgensmännen från ansvar. HD sökte därför stöd i allmänna borgensrättsliga principer, enligt vilka en borgenär inte utan särskilt förbehåll får friskriva någon solidariskt ansvarig borgensman, om inte de övriga borgensmännen godkänner åtgärden. Denna allmänna princip ansågs medföra att bankens villkor skulle tolkas restriktivt. HD fäste härutöver vikt vid att oklarheten inte skulle gå ut över borgensmännen, att banken inte klargjort innebörden i bestämmelsen för dem och att bankföreningarna i sina yttranden tagit avstånd från bankens tolkning. Banken ansågs till följd av dessa omständigheter inte ha haft rätt friskriva de två borgensmännen från ansvar. Ett annat exempel utgörs av NJA 1992 s. 782. Här hade en företagsförsäkring upphört att gälla. Försäkringsgivarens ansvar skulle enligt villkoren återinträda dagen efter den då premien betalades. Eftersom betalningsorder skickats den 8 maj, bokförts hos postgirot den 9 maj och brand utbrutit i fastigheten tidigt på morgonen den 9 maj uppkom frågan hur villkoren skulle tolkas. HD anförde här att det fick förutsättas att villkoret hade ”den innebörd som följer av vad som enligt allmänna civilrättsliga principer gäller i fråga om betalning”. Eftersom det av dessa principer, som kommit till uttryck i viss lagstiftning och rättspraxis, följde att betalning fick anses fullgjord när postgirot avslutat sina bokföringsåtgärder hade betalning skett först den 9 maj. Eftersom ansvaret återinträdde först dagen därefter ansvarade försäkringsgivaren inte på denna grund för branden.