Villkor för utlämning2 hänvisningar
- i skuldfrågan vara mer omfattande för utevarodomar än för ordinära domar. För det fall en utevarodom föreligger stadgar nämligen avtalet att ”personen enligt detta fördrag anses inte ha blivit dömd för brottet utan skall anses vara anklagad för det brottet.”729 Det finns en rad svenska rättsfall som har behandlat frågan om den tilltalades minimirättigheter till försvar har tillgodosetts då denne dömts i sin utevaro. I svensk utlämningspraxis har den dömdes rätt att försvara sig ansetts nöjaktigt tillgodosedd då personens eget handlande, eller någon som är i dennes ställe, orsakat att förhandlingen resulterat i en utevaro dom. Härvid kan två rättsfall, NJA 1989 s. 263 och NJA 1993 s. 18, refereras. NJA 1989 s. 263 behandlar en schweizisk utlämningsbegäran. Den ef tersökte mannen, en iransk medborgare, hade dömts för bedrägeri till tre års fängelse och fem års utvisning. Domen som låg till grund för utlämningsansökan var en utevarodom. Den eftersökte mannen uppgav att han inte hade något emot en utlämning under förutsättning att han tillförsäk rades rätt till en ny rättegång i sin närvaro, men bestred bifall till den schweiziska ansökan om sådan försäkran inte lämnades. Mannen gjorde gällande att han inte delgetts stämning eller dom i målet, att han inte fått information om rättegången, att han vägrats visum för att resa in i Schweiz samt att han inte begagnat sig av sin i Schweiz lagstadgade rätt att erhål la en ny förhandling i målet. Av handlingarna i ärendet framgick bl.a. följande. En brottmålsförhandling var utsatt till den 6 juni 1985. Mannen infann sig inte till förhandlingen, men målet företogs likväl till hand läggning. Inte heller någon försvarsadvokat var närvarande vid förhand lingen. Den 7 november 1985 företogs målet till ny förhandling, vilket
- Dessa två rättsfall skiljer sig åt på en väsentlig punkt. I det tidigare rättsfallet (NJA 1989 s. 263) var den eftersökte personen delgiven kallel se till förhandling, men genom omständigheter som får läggas honom till last infann han sig inte. I det senare rättsfallet (NJA 1993 s. 18) var den eftersökte personen inte delgiven kallelse till förhandling. Med tanke på att utevarodomen meddelats av en högre instans var mannen visserligen inte omedveten om att det fanns ett pågående brottmål mot honom, men däremot var tidpunkten för överrättsförhandlingen inte känd.