Rättsfall

NJA 1989 s. 215

Citera

NJA 1989 s. 215

BibTeX

@misc{nja-1989-s-215,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1989 s. 215}},
  year         = {1989},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

5 hänvisningar i 3 artiklar · 5 stycken/fotnoter

Värdet av en stabil praxis och behovet av en omläggning av praxis1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2020 s. 453–512 · 1 ställe

Se härtill Calissendorff, SvJT 2017 s. 799. 1 1 I prop. 1988/89:78 s. 53 sägs: ”Att pleniavgöranden är sällsynta behöver inte innebära att ett reformbehov saknas.” Se även Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1191. 12 Processrättsliga fall från HD: NJA 1973 s. 623, NJA 1975 s. 193, NJA 1979 s. 107, NJA 1980 s. 320, NJA 1985 s. 862, NJA 1988 s. 329, NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205, NJA 2012 s. 435, NJA 2012 s. 896, NJA 2013 s. 413, NJA 2013 s. 502, NJA 2015 s. 374. Civilrättsliga fall från HD: NJA 1993 s. 41, NJA 2007 s. 455, NJA 2010 s. 58, NJA 2015 s. 72 och NJA 2017 s. 938. 13 Processrättsliga fall från HFD: RÅ 1994 ref. 77, RÅ 1996 ref. 37, RÅ 1997 ref. 58, RÅ 1998 ref. 48, RÅ 2000 not. 163, RÅ 2001 ref. 23, RÅ 2002 ref. 95, RÅ 2003 ref. 82, RÅ 2005 ref. 16, RÅ 2007 ref. 78, RÅ 2008 ref. 36, HFD 2011 ref. 29, HFD 2013 ref. 71, HFD 2013 ref. 41. Under perioden från 1995 fram till 2020 avser två fall skatterätt, RÅ 2004 ref. 1 och HFD 2019 not. 31, ett fall retroaktivitet, RÅ 1996 ref. 57 samt ett fall psykiatrisk tvångsvård, HFD 2015 ref. 64. En del äldre pleniavgöranden är omotiverade och saknar därför ofta intresse för denna undersökning. 14 Lag om allmänna förvaltningsdomstolar 5 § 1 st. 15 I det följande talas många gånger enbart om vad som gäller för rättsgrundsatser. Detsamma bör regelmässigt gälla för antagna lagtolkningar. Texten ska således inte tyngas med att ordet lagtolkning tilläggs varje gång det talas om en rättsgrundsats. 16 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. Regeltillämpningen bör inte bygga på rimlighetsbedömningar. Jfr Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1188. 17 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 1 8 Av domskälen i plenifallet NJA 2005 s. 205 framgår klart att HD avvikit från rättsgrundsatsen i NJA 1975 s. 280 (ej NJA 1989 s. 215), men under rättsfallsrubriken nämns inte 1975 års fall utan endast NJA 2001 s. 177 som utgjorde ett väsentligt skäl för HD att godta en ny rättsgrundsats. 19 Calissendorff, SvJT 2017 s. 800 f. 20 Prop. 1971:30 s. 672 och Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 21 NJA 1975 s. 193 och NJA 1979 s. 107. 2 2 NJA 2009 s. 672 med en avvikande bedömning i förhållande till NJA 1989 A 7 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 270 f. och 275. 23 Munukka, JT 2010–11 s. 474. 24 NJA II 1876 no 3. 25 Det ansågs likgiltigt om det kunde antas att HD skulle komma att ändra eller fastställa hovrättens avgöranden. NJA II 1943 s. 696. 2 6 RB 3:4 st. 3 samt NJA 1947 II s. 234 och NJA II 1972 s. 796. 27 Prop. 1988/89:78 s. 19. 28 HD föreslog att prejudikattillstånd skulle få meddelas inte bara om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen utan också om det eljest är av vikt för främjande av dess enhetlighet. Enhetlighetsrekvistet uteslöts av departementschefen med motiveringen att det skulle ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildning korrigera mera påtagliga avvikelser. Departementschefen ansåg att prejudikatdispensen skulle regleras särskilt och att frågan om prövningstillstånd kunde meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas på annat sätt (i en annan regel). Prop. 1971:45 s. 87 och 89. I den mån behovet av enhetlighet har betydelse för hur rättsgrundsatser ska utformas bör det utgöra ett beaktansvärt skäl för att bevilja prejudikattillstånd, men inte om enhetligheten endast utgör ett skäl för att hovrättens dom bör ändras (skäl för ändringsdispens som avskaffades). 29 Prop. 1971:45 s. 89. 3 0 Prop. 1971:45 s. 83. 31 Prop. 1971:45 s. 88. 32 Prop. 1971:45 s. 83. 33 För att uppnå detta mål uteslöts kravet på att det ska vara av synnerlig vikt att prejudikatdispens meddelas. Prop. 1971:45 s. 88. 34 Ett prejudikat kan ibland vara så svårförståeligt att det krävs att man läser domen flera gånger. Svårförståeligheten kan bero på ämnets komplikationsgrad eller framställningssättet. Det finns komplicerade pleniavgöranden som framstår som alltmer övertygande och välgenomtänkta ju flera gånger man läser dem. Det finns också plenidomar av motsatt art. En del av dem är alltför kortfattade. Upprepad läsning hjälper knappast då det saknas upplysningar. 3 5 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och HFD 2019 not. 31. 36 Se vidare Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, Jure 2018, s. 215–315 med hänvisningar till äldre litteratur samt Mossberg, Avtalets räckvidd I, Iustus, 2020. Författaren angriper på s. 549–842 i två kapitel frågan om avtals tredjemansverkningar utifrån argument för och argument mot att medge direktkrav. Vid bedömningen av svåra rättstämpningsfrågor spelar logiken frekvensmässigt sett en minder roll i HD:s praxis. Se Heuman, a.a. s. 127–214. Argumentationsmetoden får inte användas vid bedömningen av rättsfrågor som kräver en tillämpning av legalitetsprincipen, t.ex. frågor som rör straffrätten eller annan tvångslagstiftning. En domstol ska då begränsa sig till att göra en språklig tolkning av lagtexten och den får inte förkasta eller modifiera resultatet av den språkliga tolkningen med hänvisning till ändamålsskäl eller andra icke språkliga argument. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 810 och 812 f. och samme författare Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 471 samt Nergelius, SvJT 2017 s. 793. 37 Se Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 15 ff. 38 När Schultz talar om nya ”argumentationslinjer” avses inte de många tankeleden (tankelinjen), utan ett argument, t.ex. ”obehörigvinst-argument”. Schultz, SvJT 2009 s. 947. Hans begrepp motsvarar inte argumentation, utan närmast vad som kan betecknas som standardargument. Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 315 ff. 39 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 42 ff. 40 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 271 ff. 4 1 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 274 f. 42 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 275 ff. 43 Se under 10.2. 44 Se härtill Nordklint, Bevisrättens tillämpning i skatteprocessen, Jure 2019, s. 26 ff. och 31 ff. Se även Mossberg, a.a. s. 550. 45 Se vidare avsnitt 4.5 om NJA 2013 s. 413. 4 6 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 26 ff. 47 Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 108 f. 48 Prop.1988/89:78 s. 53. 49 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 280 ff. 5 0 Blandhol i Pragmatism v. principfasthet i nordisk förmögenhetsrätt, Nummer 35 i skriftserie utgiven av Stockholm Centre for Commercial Law 2019, s. 29 vid not 12 samt s. 31 ff. och 45. 51 RÅ 2001 ref. 23. 52 NJA 2017 N 7 p. 14 och 15. 5 3 Se NJA 2012 s. 1038 p. 17 sista meningen om att påföljdslindring är primärt till skadestånd innan motargumenten behandlas under p. 18 och 19. Se även NJA 2017 s. 237 och härtill Heuman, JT 2017–18 s. 316 och 319 f. 54 Se om ”self-incrimination” det straffrättsliga fallet NJA 2018 s. 394. 55 NJA 1991 s. 123. Se vidare om den senare gjorda ändringen av rättsgrundsatsen genom NJA 2001 s. 563 behandlat i avsnitt 9.3. 56 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 310 f. och JT 2015–16 s. 761 f. 5 7 RF 1:1 st. 3. 58 NJA 2012 s. 211 p. 23, NJA 2013 s. 842 p. 35 och NJA 2016 s. 303 p. 26 samt Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 251 ff. 59 RB 58:1 st. 1 p. 4. 60 RF 11:14 och Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 548 ff. 6 1 Prop. 1988/89:78 s. 53. 62 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 210. 63 Saken kan uttryckas så att regeln inte lägger någon argumentationsbörda på en part som kräver eller motsätter sig en omläggning av praxis genom ett plenumavgörande. 64 RÅ 2004 ref. 1. 6 5 HFD 2019 not. 31 p. 27. 66 HFD 2019 not. 31. p. 28. Fallet som avgjordes 2017 är HFD 2017 ref. 41. 67 Knutsson, Svensk skattetidning 2019 s. 614 f. Det tilläggs jfr NJA 2016 s. 668 (ett fall om domvilla). Se härtill Heuman, JT 2016–17 s. 737 f. och s. 990 ff. 6 8 HFD p. 16–18. 69 NJA 1999 s. 237 och NJA 2017 s. 289. 70 Se t.ex. NJA 2010 s. 58 (mäklarprovision). 71 Se t.ex. RÅ 1992 ref. 56 som avser uttagsbeskattning och utdelningsbeskattning. HFD:s majoritet behandlar flera äldre fall. 72 HFD 2019 not. 31 p. 20 och von Bahr, Skattenytt 2020 s. 129 f. 73 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 99 f. 74 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 96. 7 5 HFD 2019 not. 31 de sex dissidenterna p. 8 och Meltz, JT 2019–20 s. 734 ff. Se även NJA 2015 s. 374 p. 10. 76 Se härtill HFD p. 2 och uttalandet att det alltså finns en klar och sedan länge etablerad praxis från HFD beträffande beskattningen av styrelsearvoden och att fråga uppkommit om det nu finns anledning att ändra denna praxis och att det inte var ändamålsenligt och motiverat att lägga så stor vikt vid uppdragets personliga karaktär. HFD ansåg att det inte var angeläget att ändra praxis. HFD p. 22–28. 77 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 2009, s. 86. 78 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 78. 79 NJA 2001 s. 177 s. 182. 8 0 Se även plenifallet NJA 2005 s. 205, s. 214 om att dessa ”skäl har större tyngd”. 81 NJA 1993 s. 41, NJA 2013 s. 502 p. 60 och NJA 2015 s. 374 p. 21. 82 NJA 2015 s. 72 p. 13. 83 Det hade varit tydligare om HD angett argumentets och motargumentets vikt för att sedan redovisa avvägningen. 8 4 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 73 ff. 8 5 Teleman, JT 2018–19 s. 827 med litteraturhänvisningar i noterna 45 och 46. 86 Det kan här ha betydelse att plenireglerna är formulerade som fakultativa regler, låt vara att de i många sammanhang uppfattas som obligatoriska. 87 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 29 och 193 ff. och 215. 88 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 193 ff. och SvJT 2017 s. 777. 89 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 194. 9 0 Ramberg, SvJT 2017 s. 778 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 802 (visst förbehåll för plenifall som tillkommit efter tillämpning av betydelseregeln). 9 1 Heuman, JT 2017–18 s. 308. 92 NJA 1988 s. 329 och det äldre fallet NJA 1986 s. 802 som inte nämns under rättsfallsrubriken men väl i plenifallets domskäl. 93 Se avsnitt 9.4 om NJA 2004 s. 213. 94 NJA 1990 s. 361. 95 Se vidare nedan avsnitt 9.9 om NJA 2017 s. 938. 9 6 HD p. 8. 9 7 Se härtill Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 99 ff. 98 I de plenifall som HD avgjort efter 1948 har enighet rått om att rättsfrågan skulle hänskjutas till HD i dess helhet. NJA 1999 s. 237 utgör dock ett undantag. I detta fall ansåg ett justitieråd av fem att rättsfrågan borde avgöras i plenum. Dissidentens uppfattning gick ut på att ett aktiebolag som upplösts efter konkurs inte skulle få sin talan avvisad direkt, utan först sedan konkursbolaget fått yttra sig om möjligheterna att träda i likvidation och låta likvidatorerna fortsätta processen. NJA 1999 s. 237, s. 242, Svenssons skiljaktiga uppfattning in fine och Muncks tillägg s. 247 näst sista stycket. Majoritetens beslut att inte hänskjuta rättsfrågan till HD i dess helhet kan förklaras av två skäl. En möjlighet är att majoriteten var av uppfattningen att man borde hålla fast vid äldre praxis. En annan möjlighet är att dissidenten vände sig mot en rättsuppfattning som endast indirekt kommit till uttryck i flera fall, men inte genom en explicit formulerad rättsgrundsats som endast kunde ändras genom ett pleniavgörande. 99 I NJA 2016 s. 107 har HD kommenterat NJA 1918 s. 394. HD talar inte om rättsfallsrubrikens rättsgrundsats utan om innebörden av den tillämpade rättssatsen. Man frågar sig om ordvalet innebär att en av HD gjord tolkning av en oklart formulerad rättsgrundsats inte har prejudikatverkan på sätt en explicit rättsgrundsats har. Tolkningen skulle således inte utgöra en rättsgrundsats. Frågan om NJA 1918 s. 394 förlorat sin prejudikatverkan på grund av fallets ålder har inte något att göra med frågan om en tolkning av rubriktexten är en rättsgrundsats. Se härtill NJA 2016 s. 107 p. 27 och 28. 100 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Andra upplagan, Juristförlaget i Stockholm 1981, s. 17 f. och Agell, Festskrift till Stig Strömholm, Iustus förlag 1997, s. 35 ff. 1 01 Se härtill Svedelius, NJA II 1876 no 3 s. 3 och Lindhagen NJA II 1876 no 3 s. 5. Se t. ex NJA 2016 s. 107 p. 26. 102 NJA 1986 s. 146. 103 NJA 2010 s. 58 p. 14. 1 04 Se avsnitt 5. 105 I NJA 2015 s. 1097 p. 18 sägs: Såsom innebörden av begreppet verkshöjd kommit att uttolkas kan inte anses att det därmed avses något annat än det ganska måttliga krav på originalitet som EU-rätten ger uttryck för. 1 06 Håstad, Vänbok till Lena Olsen, Iustus 2019, s. 146, 147 och 148. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 808 f. 107 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och NJA 2007 s. 455. 1 08 NJA 1993 s. 41, s. 55. 1 09 När en person har dödats genom en uppsåtlig handling ansågs psykiska besvär hos de närstående vara en typisk och närliggande skadeföljd. 110 Innan HD gör sitt uttalande om att starka billighetsskäl talar för att skadestånd ska kunna utgå sägs att fråga är om det finns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i 1979 års rättsfall. Det rör sig således om en avvikelsefråga. 111 Detta uttrycktes så att vissa angrepp som tidigare kan sägas ha legat strax under gränsen för kränkningsersättning numera kan berättiga till sådan ersättning. 1 12 Prop. 2000/01:68 s. 53. 113 Munck får förstås så att NJA 2005 s. 738 — Munck deltog vid avgörandet av fallet — utgör ett exempel på att HD avvikit från en rättsgrundsats och inte ett exempel på en tillämpning av betydelseregeln. Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166 vid not 118. 114 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 f. 115 RÅ 2010 ref. 93. 116 HFD 2015:64. 1 17 Se härtill RF 2:6. 118 Heuman, SvJT 2019 s. 551. 119 Se t.ex. NJA 2011 s. 755 p. 18. 120 Se härtill Mellqvist, SvJT 2017 s. 807. 1 21 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 122 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 34. HD:s uttalande om en möjlig bevisvärderingsmetod i NJA 2015 s. 702 p. 21 kan kanske anses vara en slags rättsgrundsats. 123 NJA 2019 s. 23 dissidenterna p. 30 och 31. 124 NJA 2019 s. 23 p. 22 1 25 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 126 Heuman, JT 2017–18 s. 309 ff. 127 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 213 ff. 1 28 Prop.1988/89:78 s. 53. 129 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 167. 130 Prop. 1988/89:78 s. 53. 1 31 NJA 2007 s. 519. 132 NJA 1990 s. 656. 133 RÅ 2002 ref. 95. 134 Se härtill avsnitt 9.4 om plenifallet NJA 2001 s. 177. 135 Rättsfallet har berörts i avsnitt 7 från en annan utgångspunkt än i detta avsnitt. 136 Prop. 2000/01:68 s. 53. 1 37 2000/01:LU 19 s. 10. 138 Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 361. Se NJA 2014 s. 79 p. 17. 139 I NJA 2012 s. 1038 I uttalade HD under p. 21 och 22: ”Det finns således skäl som talar för och skäl som talar emot påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel enligt svensk rätt. Frågan om påföljdslindringens vara eller icke vara som kompensationsform kan emellertid inte bli föremål för omprövning i rättspraxis. Däremot finns det ett betydande utrymme för rättsbildning genom domstolspraxis i fråga om förutsättningar för påföljdslindring och beträffande efter vilka principer en påföljdslindring ska ske, om tillräckliga förutsättningar för en sådan kompensation föreligger. Rättsbildningen bör då ske så att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel vid en rättighetskränkning så långt det låter sig göras anpassas till det straffrättsliga systemet på samma sätt som det har eftersträvats att ekonomisk gottgörelse som kompensatoriskt rättsmedel anpassas till det skadeståndsrättsliga systemet (jfr NJA 2012 s. 211 I, p.18). Också vikten av följdriktighet i regelsystemet måste beaktas.” 1 40 NJA 2005 s. 33. 141 Saknas ett sådant svenskt prejudikat gäller EU-domstolens och Europadomstolens rättsuppfattning framför den som följer av det äldre svenska prejudikatet. Se beträffande fall då sådana avgöranden saknas Andersson, Skälig misstanke, Wolters Kluwer 2016, s. 152. 142 NJA 2003 s. 555 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 143 NJA 2005 s. 805, s. 831 och NJA 2006 s. 467, s. 479. 144 NJA 2013 s. 502 p. 17 och 18. Ytterligare skäl åberopades till stöd för att gå ifrån bedömningen i 2011 års fall. Se HD p. 25. Se även Nergelius, SvJT 2017 s. 785 ff. 145 Se NJA 2013 s. 502 p. 56–58 om möjligheterna att frångå rättsgrundsatsen i NJA 2010 s. 168 trots att det var känt för HD att Europadomstolens avgörande i Zolotuchin innebar en förändring av konventionsrätten. 146 NJA 1991 s. 123. 1 47 Det anses att det föreligger en skyldighet för domstolar att tillämpa principen jura novit curia i tvistemål. Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, s. 304. 148 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 304, Heuman, JT 1993–94, s. 616 samt NJA 1991 s. 188, s. 193 f. (ej rättegångsfel då hovrätten försummat att beakta en dom meddelad av Europadomstolen) och NJA 2013 s. 842 p. 36. 1 49 Se härtill NJA 1983 s. 550 och Heuman, Festskrift till Per Olof Bolding, Juristförlaget i Lund 1992, s. 227 f. 150 NJA 2004 s. 213 och Heuman, Festskrift till Rune Lavin, s. 99 ff. 151 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms Universitet, Andra upplagan 1981, s. 23 och Calissendorff, SvT 2017 s. 796. 1 52 Jfr häremot Rambergs uttalande i en föreslagen programförklaring att HD kan avvika från prejudikat om det är påkallat och att en förutsättning för det är att avvikelsen medför övervägande fördelar i förhållande till eventuellt skadliga retroaktiva nackdelar. Ramberg, SvJT 2017 s. 782. 153 Det är också tänkbart att ett förhållande som beaktats i ett prejudikat vid bedömningen av en allmän rättsfråga lämnas obeaktat i ett nytt prejudikat rörande samma rättsfråga. Detta kan leda till att fallen avgörs på olika sätt. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 216. 154 Detta argument förutsätter inte att det gjorts säkra mätningar av statistiker, utan bygger på mera fria frekvensbedömningar av HD. 1 55 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 359 ff. 1 56 NJA 2010 s. 58 p. 14. 157 NJA 2010 s. 58. Se även NJA 1992 s. 113. 1 58 HFD 2011 ref. 29 majoriteten och bedömningen av klagorätt. 159 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 ff. 160 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 36. 1 61 Se beträffande NJA 2019 s. 171 (Belgor) å ena sidan Schöldströms uttalanden om ett i praktiken oförändrat rättsläge och å andra sidan Heumans uttalanden om ett osäkert rättsläge. Schöldström, JT 2019–20 s. 247 och Heuman, Specialprocess, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2020, s. 30 och SvJT 2019 s. 550. 162 NJA 1999 s. 237, NJA 2008 s. 1208 och NJA 2012 s. 105 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 267 f. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 157, 305 och 352. 1 63 NJA 2005 s. 738 minoriteten på s. 744 (med denna läsning av det äldre fallet ansågs detta avgörande inte oförenligt med uttalandena i propositionen). 164 Ramberg, SvJT 2017 s. 778. 165 Se härtill Lindell, Notorietet och kontradiktion, Iustus förlag 2007, s. 100 och uttalandet om skillnaden mellan rättsgrundsatser som vägleder rättstillämpningen och erfarenhetssatser som har med kunskapsfrågor att göra. Lindell anser att de senare inte får omvandlas till eller förväxlas med rättssatser utan måste kritiskt prövas i varje nytt fall. Härtill kan fogas kommentaren att rättsgrundsatser kan behöva ges ett ändrat innehåll på grund av nya vetenskapliga kunskaper. 1 66 HFD 2019 not. 31 p. 27. 167 Se beträffande ny kunskap NJA 2003 s. 339, s. 351 f. och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 168 NJA 1980 s. 46. 1 69 Fallet har tidigare i avsnitt 6.1 behandlats från en annan utgångspunkt. 170 NJA 2017 s. 938 p. 9 och 10. 171 NJA 1995 s. 478, s. 482. 1 72 NJA 2007 s. 455 och NJA 1991 s. 597. 173 Se härtill om en något annan uppfattning Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 174 NJA 1990 s. 743, NJA 1994 s. 699, NJA 2003 s. 495 och NJA 2009 s. 586. 1 75Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 299 och NJA 2012 s. 435 dissidenterna p. 9. 176 Se härtill NJA 2005 s. 805, s. 830 f. 177 NJA 2006 s. 467, 478 och 479. Se vidare avsnitt 9.3. 1 78 NJA 2015 s. 374 p. 21 och NJA 1999 s. 617. 179 NJA 2015 s. 374 p. 14. 180 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 20. 181 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 16. 182 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 12. 1 83 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 13. 184 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 14 och 15. 185 Analog lagtolkning innebär att en regel inte är tillämplig enligt sin ordalydelse men att starka sakliga skäl motiverat analogin. Man kan tänka sig att HD avstått från att tillämpa en regel analogt av olika skäl. HD kan sedan i ett nytt fall anse att en korrekt språklig tolkning innebär att regeln är direkt tillämplig enligt sin ordalydelse. En praxisändring kan då kräva ett pleniavgörande. Stabilitetssynpunkten talar för att man ska kunna förlita sig på den rättsgrundsats som antagits i det första fallet. NJA 2015 s. 72 de tre dissidenterna. 186 NJA 2015 s. 374 majoriteten p. 16–21. 187 RB 58:11. 188 Se härtill Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 171. 189 NJA 1978 s. 132. 1 90 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, Juristförlaget i Lund 2007, s. 167 ff. 1 91 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, Fjärde upplagan, Norstedts juridik 1990, s. 53. 192 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, s. 167 ff. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 323 och 330 samt Festskrift till Rune Lavin, s. 93 ff. 193 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 322 f. 194 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 377. 195 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 216 och kommentaren till NJA 2012 s. 414. 1 96 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 307 ff. 197 NJA 2016 s. 107 p. 28. 198 Sedan argumentet utvecklats genom att lagregleringen återgetts uttalade HD att härav eventuellt kunde följa något som innebar att rättsgrundsatsen borde ändras. Inte heller detta uttalande om att det eventuellt var möjligt att dra en viss slutsats innebär att ett slutsatsgrundat argument förelåg. 199 Heuman, JT 2008–09, s. 378 f. 2 00 Se härtill Wersäll, SvJT 2014 s. 1 ff., Wiklund, SvJT 2014 s. 335 ff., Kleineman JT 2014–15 s. 495 ff., Nergelius, SvJT 2017 s. 793 f. och Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, s. 316.fotnot 10 · s. 457

Kausalitetspraktikan1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2011 s. 465–494 · 1 ställe

Se för exempel (även om inte alla av dessa framställningar skrivits av fortfarande verksamma justitieråd): Halvar Lech, Skadeersättning vid personskada, Stockholm 1973, kap. 3 (en delvis tämligen teoretiskt hållen betraktelse kring orsaksanalysen); Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl., Stockholm 1972, s. 37 ff. (Karlgrens kända lärobok utgår från att kausalitetsbegreppet många gånger kan jämställas med begreppet ”conditio sine qua non” — nödvändiga villkor — och menar även att lagstiftaren ”medvetet eller omedvetet” utgått från detta); Ulf Nordenson, Bertil Bengtsson & Erland Strömbäck, Skadestånd, 2 uppl., Stockholm 1976, s. 41 f. (i denna framställning som skrevs mot bakgrund av den då rätt färska skadeståndslagen behandlar Nordenson, som stod bakom orsaksavsnittet, orsakskravet utifrån begreppsparet nödvändiga och tillräckliga betingelser och reflekterar kring olika problem med begreppsbildningen). 1 0 I de två viktigaste allmänna framställningarna (Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 upp., Stockholm 2010 och Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen, 3 uppl., Stockholm 2009) förekommer inte uttrycket betingelseläran. Det samma gäller även för de flesta mer specifika skadeståndsrättsliga framställningarna. I de andra nordiska länderna är uttrycket vanligare, se strax nedan. 11 Rt. 1992, s. 64. Detta citat återfinns hos Peter Lødrup, Lærebok i erstatningsrett, 5 uppl., Oslo 2005, s. 255, som beskriver det som en formulering ”på beste læreboksmaner”. 1 2 Jmf. Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 6. 13 Däremot så är det väldigt vanligt att man betraktar betingelselärans test som ett första steg, som sedan kan behöva kompletteras. Noterar van Gerven mot sin omfattande komparativa undersökning: ”all systems under study take as a starting point the notion of conditio sine qua non”, Walter van Gerven, Jeremy Lever & Pierre Larouche, National, Supranational and International Tort Law, Oxford 2000, s. 452. (Första kursiveringen min.) 14 Så t.ex. i det europeiska skadeståndsförslaget Principles of European Tort Law (PETL), art. 3.101–106 (se för principförslaget vidare www.egtl.org, under ”Principles”). 15 Så t.ex. i det andra europeiska skadeståndsförslaget som ingår i Draft Common Frame of Reference (DCFR), se vidare DCFR VI, 4:101. DCFR har nyligen citerats av Högsta domstolen som stöd för sin argumentation i NJA 2009 s. 672. 16 Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 10–11. 17 Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213. 18 Modellen som här skisseras är dock inte mer avancerad än att den legat till grund för orsaksformuleringen i en nyligen formulerad Restatement, se Restatement of the Law. Third. Torts: Liability for Physical Harm (Proposed Final Draft), april 2005. Se §§ 26–27, med kommentarer. Metoden är inspirerad av Richard W. Wr ights orsaksteori, den s.k. NESS-modellen. Själv tar jag upp denna metod i Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, s. 437 ff. 1 9 Jmf. härvid det s.k. Leo-målet, NJA 1982 s. 421. 2 0 Se även Richard W. Wright, Once More into the Bramble Bush: Duty, Causal Contribution, and the Extent of Legal Responsibility, 53 Vanderbilt Law Review, s. 1071 ff., på s. 1081 (2001). 21 Se Jane Stapleton, Legal Cause: Cause-in-Fact and the Scope of Liability for Consequences, 53 Vanderbilt Law Review, s. 941 ff., på s. 958 ff. (2001). Se även Jane Stapleton, Perspectives on Causation, i Jeremy Horder (red.), Oxford Essays In Jurisprudence, Oxford University Press, Series No. 4, Oxford 2000, s. 61 ff. och Jane Stapleton, Unpacking “Causation”, i Peter Cane & John Gardner (red.), Relating to Responsibility, 2001, s. 145 ff. 22 Se Jane Stapleton, Legal Cause: Cause-in-Fact and the Scope of Liability for Consequences, 53 Vanderbilt Law Review, s. 941 ff., på s. 958. (2001). 23 Richard Wright är mer skeptisk i sin kommentar till Stapletons förslag, Richard W. Wright, Once More into the Bramble Bush: Duty, Causal Contribution, and the Extent of Legal Responsibility, 53 Vanderbilt Law Review, s. 1071 ff., på s. 1080 ff. (2001). Främst är Wright kritisk mot användandet av uttryck som “historical involvement” och “played a role in the history”, vilket här översattes till ”spelade en roll i effektens historia”. Anledningen till det är att Wright (a.a.s. 1081, not 34), i överensstämmelse med åtskilliga andra författare (H.L.A. Hart och A.M. Honoré, Causation in the Law, 2 uppl., Oxford 1985, främst på s. 9 ff. Wright hänvisar även till W.H. Dray, Causal Judgment in Attributive and Explanatory Contexts, 49 Law and Contemporary Problems, s. 13 och passim (1986) samt Michael Scriven, The Structure of Science, 17 Revue of Metaphysics, s. 403 ff., på s. 407 ff. (1964)) ser en risk med att en sådan terminologi sammanblandar den faktiska kausalitetsbedömningen med normativa överväganden rörande den undersökta faktorns historiska bet ydelse. Jag har svårt att se att det skulle finnas några större faror med att Stapletons terminologi skulle leda till att normativa överväganden smugglas in i kausalitetsbedömningen när den formuleras på detta öppna sätt. 2 4 Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, appendix. 25 Se Jonny Flodin, Skyddat intresse och Europakonventionen. Nordisk Försäkringstidskrift 2008 s. 329 ff. 26 Hovrätten, som företar en utredning i termer av ”nödvändiga och tillräckliga betingelser”, försöker komma runt problemet i detta fall genom att framhålla att den ansvarsgrundande faktorn trots statens invändning om att för det fall någon har föresatt sig att begå självmord så kommer han till slut att lyckas (vilket togs upp som en del av orsaksinvändningen) var nödvändig för ”just det aktuella dödsfallet”. Det här är en vanligt förekommande strategi för att komma till rätta med orsaksprövningens svårigheter med en betingelseläreuppfattning, att definiera skadan i termer av dess bakgrund. Men så kan man inte formulera orsaksfrågan. Genom att formulera skadan som ”skadan så som den inträffade” så blir en orsaksbedömning utifrån nödvändighetstanken cirkulär: det är just hur skadan inträffade som skall undersökas genom orsaksbedömningen och då kan man inte formulera effekten i termer av dess orsaker. 2 7 Närmare bestämt var frågan från tingsrätten formulerad på följande sätt. ”Vilken inverkan har hjärtstilleståndet den 13 augusti 2000 och dess följder på Folksams skyldighet att, p.g.a. trafikolyckan 1992, till Marie-Louise D. från nämnda dag utge trafikskadeersättning för inkomstförlust och pensionsförlust — när de båda händelserna saknar samband med varandra och var för sig utgör en tillräcklig betingelse för total arbetsoförmåga?” En anledning till frågan var sannolikt att det finns ett tidigare avgörande från HD med liknande omständigheter som givit upphov till debatt, NJA 1950 s. 650. Se t.ex. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 215 f. och allmänt om fallet Halvar Lech, Till debatten om orsaksproblemen, SvJT 1955 s. 1 ff., Aleksander Peczenik, Causes and Damages, Lund 1979, s. 67 ff. och Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Vol. II, Stockholm 1993, s. 978 ff. (no. 2520 ff.). 28 Se för en rättsfallsanalys Mia Carlsson, Skadeståndsrättslig sambandsvärdering — en kursändring, JT 2009–10, s. 259 ff. 29 Här finns det anledning att uttrycka kritik mot HD:s domskäl. HD svarar helt enkelt inte på den fråga som tingsrätten ville ha svar på. Tingsrätten bad om besked hur orsakskravet skulle tolkas i ett visst sammanhang. Den frågan duckar HD för att istället gå direkt på frågan om ansvar, vilket är något annat. 3 0 Hur de hypotetiska proven lämpligen bör ställas upp är däremot ofta oklart. Se för några tankar kring detta Mårten Schultz, Ersättningsrättens hypotetiska prov, Stockholm Centre for Commercial Law Årsbok 1, Stockholm 2009. 31 I det s.k. Styckmordsmålet beskrev Attunda tingsrätt att orsakskravet fordrade till ”en början beträffande sådana utredningsåtgärder som underlåtits eller försenats att kärandena kan visa att ett helt korrekt agerande från myndigheterna hade medfört att rättsprocessen på ett avgörande sätt för kärandena skulle ha fått en annan utgång än den kom att få”, Attunda tingsrätts avgörande från den 18 februari 2010 i T 3798-07. (Mina kursiveringar.) Detta är alltså ett krav på att ansvarsgrunden skall ha haft en avgörande betydelse för att anses som en orsak, inte bara ha bidragit till skadans inträffande (vilket tingsrätten till en början utgått ifrån). 3 2 Kausalitetsargumentationen, korrekt uppfattad, kan inte användas för normativa bedömningar — den kan bara ge en första, lämplig faktisk bas för den juridiska bedömningen. Därför bör vi tona ned förväntningarna på kausalitetsbedömningen. Denna inställning kallas ibland för kausalitetsminimalistisk, eftersom den innebär att kausalitetsargumentationen har en förhållandevis begränsad betydelse för ansvarsbedömningen i sin helhet. Kausalitetsmaximalism är alltså den motsatta inställningen, som ofta bakar in olika normativa aspekter i orsaksbedömningen. Ett känt exempel på kausalitetsmaximalism är Richard Epsteins artiklar om strikt ansvar i skadeståndsrätten: Richard Epstein, A Theory of Strict Liability, 2 Journal of Legal Studies, s. 151 ff. (1973); Defenses and Subsequent Pleas in a System of Strict Liability, 3 Journal of Legal Studies, s. 165 ff. (1974); Intentional Harms, 4 Journal of Legal Studies, s. 391 ff. (1975); Nuisance Law: Corrective Justice and its Utilitarian Constraints, 8 Journal of Legal Studies, s. 49 ff. (1979), samt; Causation and Corrective Justice: A Reply to Two Critics, 8 Journal of Legal Studies, s. 477 ff. (1979). Se även Epstein, Causation — In Context: An Afterword, 63 Chicago-Kent Law Review, s. 653 ff. (1987). 33 Så t.ex. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213. Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, 6.6.5.1., med referenser. 34 Det här är en poäng som särskilt vår tids kanske mest inflytelserika kausalitetsforskare, Richard Wright, givit uttryck för. Se Richard W. Wright, Causation in Tort Law, 73 California Law Review, s. 1735 ff. (1985) (I polemik med Wex Malone) och densamme, Causation, Responsibility, Risk, Probability, Naked Statistics, and Proof: Pruning the Bramble Bush by Clarifying the Concepts, i 73 Iowa Law Review, s. 1001 ff., s. 1012 ff. (1988). Detta har nyligen även kommit till uttryck i senaste förslaget till en Restatement of Torts. Se American Law Institute, Restatement (Third) of Torts: Liability for Physical Harm (Proposed Final Draft), § 26, d: ”[T]his restatement refers to tortious conduct as a cause of harm and refers to a causal set of which the tortious was one necessary condition as the cause of harm.” Tanken går tillbaka till Mill, se vidare om Mill Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, avsnitt 10.3.1.3. 35 Se t.ex. förutom ovan anförda källor David A. Fischer, Causation in Fact in Omission Cases, 1992 Utah Law Review, s. 1335 ff., på s. 1338. (“Clearly, however, there can never be a single cause of an event.”) Jane Stapleton alluderar på kaosteori och konstaterar att många fler faktorer påverkar i en skadas historia än vi kanske skulle ha trott, Jane Stapleton, Legal Cause: Cause-in-Fact and Scope of Liability for Consequences, 54 Vanderbilt Law Review, s. 941 ff., på s. 958 (2001). Och från tidigare nordisk rättsvetenskap kan noteras att redan Stang framhöll att ingen orsak kan verka ensam, Fredrik Stang, Erstatningsansvar, Kristiania 1919, s. 65. 3 6 Uttrycket intar en central roll i den lärobok som i princip alla studenter kommer i kontakt med under juristutbildningen, se Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213 ff. 3 7 Problemet blir tydligt i NJA 2001 s. 657, där HD över huvud taget inte ställer frågan om de sakkunnigas orsaksbedömningar som tillmäts betydelse i avgörandet återspeglar ett orsaksbegrepp som vi i juridiken anser hållbart. 38 Se Lena Wahlberg, Rätt svar på fel fråga, JT 2009–10, s. 889 ff. Wahlberg skriver, på s. 893: ”Man kanske använder samma ord, som ”orsaka” eller ”skada” men man kan fråga sig om man egentligen avser samma företeelser”. Lena Wahlbergs avhandling innehåller iakttagelser av liknande slag, Lena Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund 2010. 3 9 Den anonyma granskaren (se not 1 ovan) av denna artikel kommenterade detta stycke på följande pregnanta sätt: ”Detta är väl i någon mening riktigt, men det kanske bör förtydligas att bevisvärdering i grunden inte är någon juridisk syssla utan snarare en kunskapsteoretisk. Hur vet vi hur verkligheten är (var) beskaffad? Detta kan inga rättskällor hjälpa oss med. Domstolen borde vara mer, inte mindre, öppen att värdera bevisningen utifrån naturvetenskaplig, och annan forskning. Det som snarare är viktigt är väl att hålla isär tolkningen av juridiska begrepp (kausalitet) från de sakkunnigas uttalanden om t.ex. ett medicinskt eller fysikaliskt (icke-)samband. Men värderingen kan/borde väl inte ske inom-rättsligt?” Denna kloka fråga illustrerar komplexiteten i resonemanget. Som jag ser det är det orsaksbegrepp som vi i juridiken använder oss av inte en rättslig konstruktion av det slag som t.ex. culpabegreppet eller adekvansbegreppet är. Orsaksbegreppet är av ett annat slag. Påståenden om orsakssamband i rättsliga sammanhang kan således vara sanna eller falska, utan att bedömaren behöver ta hänsyn till rättskällor. Men, och det är viktigt att framhålla, att ställa upp ett sådant orsaksbegrepp bygger på en normativ föreställning som accepterats av det rättsliga systemet, nämligen den normativa föreställningen att det är lämpligt att utgå från ett orsaksbegrepp som i denna mening kan sägas vara faktiskt, eller empiriskt, och som i övrigt innefattar föreställningar av ovan angivet slag (t.ex. att alla händelser har oändligt många orsaker). Det orsaksbegrepp som juridiken därmed sanktionerat bygger på goda överväganden, som prövats i rättsliga sammanhang under lång tid. I ett mål där expertkompetens, särskilt expertkompetens av naturvetenskapligt slag, inhämtas aktualiseras två frågor: 1) Finns det skillnader mellan expertens och juristens uppfattning om vad ett krav på orsakssamband innebär? Och 2) Hur bör vi förhålla oss om det finns en sådan skillnad? Mitt antagande är att det inte sällan kan visa sig att svaret på den första frågan är jakande. Det reser den andra frågan och där är min inställning att ansvarsbedömningen måste utgå från det orsaksbegrepp som rätten ställer upp i allmänhet. Det skulle föra för långt att argumentera för denna uppfattning i detta sammanhang, men Lena Wahlberg tar övertygande upp en del argument, se Lena Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund 2010, passim. 40 Vid de juridiska ansvarsbedömningarna måste vi alltså vara vaksamma på att inte låta vår begreppsbildning påverkas av extern begreppsbildning, i alla fall inte utan att vi är medvetna om det. Det handlar helt enkelt om att hålla i åtanke att läkevetenskapen och juridiken är skilda paradigm och att ett överförande av erfarenheter från det ena paradigmet till det andra fordrar en översättning. Respekten för paradigmens olikheter bör för övrigt gälla åt så att säga båda hållen. I ett fall som jag fick anledning att titta på närmare avfärdade domstolen en av de av sakkunniga åberopade teoribildningarna med motiveringen att teorin var ”ovetenskaplig”: Kan domstolen verkligen göra en bättre bedömning av vad som är vetenskap än experter enbart utifrån några uttalanden i rättegången? Att underkänna en vetenskaplig teori fordrar i allmänhet djupa kunskaper i forskningsfältet ifråga och är inte något man kan unna sig att göra utifrån en summarisk vittnesmålsvärdering. 41 Se härom Aleksander Peczenik enligt vilken ”The medical experts […] are more obsessed by the idea of the main cause”, Causes and Damages, Lund, Juridiska Föreningen, 1979, s. 269. 4 2 Frågan har diskuterats tidigare i litteraturen vid ett flertal tillfällen. Se från svensk rätt främst Anders Agell, Orsaksrekvisit och beviskrav i skadeståndsrätten, i ”de lege”, 3 Juridiska fakulteten i Uppsala årsbok, Uppsala 1993, s. 159 ff. Agell analyserar frågeställningen genom att utgå från olika variationer av problemet, men analyserar inte direkt möjligheten av olika orsaksbegrepp. Det framgår dock att Agell utgår från en betingelseteoretisk uppfattning, vilket alltså innebär att orsakskravet som utgångspunkt kan jämställas med ett krav på nödvändig betingelse, se a.a. s. 162. Här kommer inte att diskuteras alla de olika variationer Agell tar upp (vilket synes överflödigt med tanke på den eminenta behandling som Agell redan gjort av ämnet) utan framställningen inskränks till några huvudlinjer för att istället lägga fokus på en rättspolitisk diskussion utifrån den kausalitetsuppfattning som förfäktas häri. Åtskilliga andra har behandlat ämnet. Se t.ex. Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 294 f., Jan Hellner och Svante Johansson, Skadeståndsrätt, Stockholm 2000, s. 199 ff., Aleksander Peczenik, Causes and Damages, Lund 1979, s. 307 ff. och Bertil Bengtsson, anmälan av Peczenik, SvJT 1980 s. 606 ff., på s. 609. 43 Se t.ex. NJA 1977 s. 176, NJA 1981 s. 622, NJA 1982 s. 421, NJA 1993 s. 764 och NJA 2001 s. 368. 44 Heuman framhåller således att ”[e]tt antal prejudikat som rör beviskravet för orsakssamband utgör de klaraste beläggen för en tendens att lindra beviskravet.”, Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Stockholm 2005, s. 79. 45 De olika formuleringarna har härvid medfört vissa tolkningssvårigheter, se Lars Welamson, Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 1973–1979, SvJT 1982, s. 8 1 ff., på s. 144 f. och Lars Welamson, Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 1980-1987, SvJT 1989, s. 500 ff., på s. 572. 46 Se om detta Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Stockholm 2005, s. 79 ff. 47 Jmf. Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Lars Heuman, Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 85, not 25. 48 NJA 1982 s. 421. 4 9 Göteborgs tingsrätts dom den 15 oktober 2010 i mål nr T 3715-01, T 3716-01 och T 4807-01. 50 Se t.ex. Stockholms tingsrätts dom den 26 maj 2010, i mål nr T 6569-08. 5 1 Jmf. Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Robert Boman, Rättegång V, 7 uppl., Stockholm 2010, s. 34. 52 Se härvid Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Stockholm 2005, s. 269 ff. Problemet med att ålägga någon bevisbörda för negativa faktorer eller händelser, för att något inte inträffat, är ett sedan länge diskuterat spörsmål i litteraturen och i domstolarna. Således har till exempel bevisbördan för huruvida fast pris för arbetsbeting bestämts tidigare (se NJA 1951 s. 1 och NJA 1975 s. 280, men jämför NJA 1989 s. 215 ) ansetts ligga på den säljare som påstod att fast pris inte avtalats, dvs. säljaren hade bevisbördan för att något inte inträffat. Bevisbördesregeln var länge utsatt för omfattande kritik i de mest skiftande sammanhang, se Knut Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, 1930 s. 80 f. och 175 ff., Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1972 s. 92 not 38, Per Olof Ekelöf och Robert Boman, Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 102 f. och Torgny Håstad, Den nya köprätten, 4 uppl. 1998 s. 158 ff. Bakom kritiken låg bland annat argumentet att det är generellt sett lättare att säkra bevisning om att något hänt, än det är att säkra bevisning om något inte hänt. I plenimålet NJA 2001 s. 177 tog HD fasta på kritiken och tog explicit avstånd från den tidigare bevisbördesregeln: ”Övervägande skäl får anses tala för att man nu lämnar den princip som slogs fast i 1951 års avgörande. Vid köp och arbetsbeting som direkt eller analogivis omfattas av 1990 års köplag bör huvudregeln vara att den part som hävdar att avtal har träffats om priset eller om beräkningsgrunden för detta har bevisbördan för sitt påstående.”, s. 182. 53 H.L.A. Hart och A.M. Honoré, Causation in the Law, 2 uppl., Oxford 1985, s. 424. 5 4 Ett utkast till en adekvansmetod återfinns i min bok Adekvansläran, Stockholm 2010. 5 5 Härvid kan man jämföra med den bedömning av ”allvarlig psykisk störning” som domstolarna understundom behöver utföra vid prövning av åtal. Sakkunniga, läkare, brukar få uttala sig om huruvida en störning föreligger, men dessa uttalanden underkastas sedan en rättslig klassificering och bedömning. Ett känt exempel på svårigheterna härvidlag är domen mot Mattias Flink, NJA 1995 s. 48. Denna analogi har jag hämtat från den anonyma granskare som lämnat kommentarer på denna artikel.fotnot 9 · s. 469

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20043 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 3 ställen