Nackdelarna med att använda utbytbara vaga begrepp2 hänvisningar
Rättsfall
NJA 1989 s. 117
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 117
BibTeX
@misc{nja-1989-s-117,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 117}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 3 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- Vid en uttrycklig garanti anses, som framgått ovan, köparen inte ha någon undersökningsplikt. I två avgöranden, NJA 1978 s. 307 och NJA 1989 s. 117, har HD funnit att skadeståndsansvar föreligger också vid avsaknad av s.k. kärnegenskap, d.v.s. när fastigheten avviker från en fingerad utfästelse. En fråga i dessa fall har därför varit om den fingerade garantin skall anses medföra att köparen inte skall anses ha någon undersökningsplikt. I NJA 1978 s. 307, som avsåg felaktigt dragna elledningar, fäste HD avseende vid att ledningsfelet var av sådan beskaffenhet att det inte hade kunnat upptäckas ens vid en noggrann undersökning. Detta får åtminstone tolkas som att HD inte uteslöt att säljaren kunde undgå ansvar om köparen inte uppfyllt sin undersökningsplikt. I NJA 1989 s. 117 hade fel ansetts föreligga till följd av att fastigheten saknat stabilitet och att risk förelåg för sättningar, vilket lett till att köparna måste utrymma fastigheten till följd av överhängande risk för skred. Här anförde HD angående köparens eventuella undersökningsplikt att det skulle ”föra för långt att låta denne svara för felet alldeles oberoende av den undersökningsplikt som normalt åvilar en köpare. En sådan ordning synes inte heller ha stöd i hittillsvarande praxis (jfr nämnda 1978 års rättsfall och i anslutning därtill SOU 1987:30 s. 42)”. Samtidigt konstaterades att skyldigheten kan vara begränsad. Eftersom fastigheten varit bebyggd i omkring 130 år, det fanns flera nybyggda hus med liknande läge och byggnadslov (d.v.s. med nuvarande terminologi bygglov) förelegat för garage på fastigheten, befanns köparna inte ha försummat sin undersökningsplikt. 2.3.5.8 Beviskrav och bevisbörda för felets eller skadans orsak Vid köp av varor är utgångspunkten att det är köparen som har bevisbördan för att fel föreligger i en köpt vara. När fråga i stället är om en tjänst som utförs på en vara har det såväl för konsumentförhållanden som för kommersiella förhållanden ansetts att bevisbördan ligger hos den part som har den reparerade varan i sin besittning (se t.ex. prop. 1984/85:110, s. 56 och NJA 1973 s. 493). Bevisbördans placering, liksom beviskravet, behandlades i NJA 1991 s. 481, där köparen av en reparation av en båtmotor vägrat betala med hänvisning till att samma reparatör vid föregående reparation orsakat det nya felet i motorn. HD bekräftade här att bevisbördan för att felet orsakats av den första reparationen skulle placeras på köparen av reparationstjänsten, som efter reparationen haft båtmotorn i sin besittning. Beträffande beviskravet tog HD hänsyn till (i) att man utanför kontraktsförhållanden i mål om skada där det förelegat svårigheter att förete fullständig bevisning ställt ett något lägre beviskrav än eljest, (ii) att man vid bedömning av eventuellt produktansvar ansett det vara angeläget att beviskravet inte sätts så högt att gottgörelsemöjligheterna blir illusoriska och (iii) att man även i vissa kontraktsrättsliga förhållanden funnit att det varit tillräckligt att det gjorts mera antagligt att försäkringsfall inträffat. Mot denna bakgrund anfördes att det även vid reparationstjänster var viktigt att beviskravet sattes lågt för att ansvaret inte skulle bli illusoriskt, varför det skulle vara ”tillräckligt att den av beställaren uppgivna skadeorsaken framstår som klart mera sannolik än den som åberopats av reparatören”. Vid tillämpningen av detta beviskrav fäste HD avseende vid 1) att det nya felet uppkommit i tämligen nära anslutning till den första reparationen, 2) att felet uppkommit endast efter en kort tids användning och 3) vad ett vittne uppgivit rörande vanlig felorsak och vad som kunde avvisas som felorsak. Dessa omständigheter medförde att HD fann att den av köparen åberopade felorsaken var klart mera sannolik än den av reparatören åberopade orsaken. 2.3.5.9 Tidpunkt när fel skall ha förelegat Den avgörande tidpunkten för bedömning av om fel föreligger i en köpt vara är vid riskövergången (se 21 § 1 st. KöpL; jfr 20 § KKöpL där avlämnandetidpunkten är avgörande, men där riskövergången alltid sker först i och med avlämnandet). Köplagens bestämmelse gör här klart att säljaren svarar för fel som funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare. Det som krävs är att felet skall ha funnits in nuce, d.v.s. i form av ett frö till fel. Vad som skall anses krävas i detta hänseende prövades i NJA 1989 s. 156, där en köpt hundvalp sju månader efter födseln och sex månader efter köpet visade sig ha en sjukdom som medförde att den omedelbart avlivades på inrådan av veterinär. HD uttalade här att det framgår av rättspraxis (NJA 1938 s. 273; jfr NJA 1940 s. 359) att fel förutsätter att djuret varit smittat redan vid riskövergången eller att djuret utvecklat en defekt som varit betingad av ärftliga anlag. Av utredningen hade framgått att båda föräldradjuren hade samma sjukdom i lindrigare form, att risken för att en hund skulle utveckla sjukdomen var i hög grad ärftligt betingad, att hundar som själva hade sjukdomen oftare producerade avkomma med sådan sjukdom samt att det tidigast vid ca 6 månaders ålder kunde bedömas om valpen hade sjukdomen. Eftersom det inte hade förekommit något som gav anledning anta att utvecklingen påverkats av felaktig utfodring eller motion fann HD att valpen vid riskövergången haft sådant anlag för utvecklande av sjukdomen att den skulle anses behäftad med fel. 2.3.5.10 Kravet på fackmässighet Vid tjänsteförpliktelser är utgångspunkten att den som skall utföra tjänsten normalt inte har ett resultatansvar. I stället krävs generellt att tjänsten skall utföras på ett fackmässigt sätt. Detta framgår exempelvis av 4 § KTjL där det stipuleras att näringsidkaren skall utföra tjänsten ”fackmässigt” och av 2:1 i AB 92 (som numera ersatts av AB 04). I NJA 2002 s. 630 hade beställaren, en restaurang, vid en utförandeentreprenad, efter anlitandet av en konsult som projekterat ombygganden, beställt ett visst ventilationsaggregat. Efter förslag från entreprenören hade aggregatet bytts ut mot ett annat med bättre värmeåtervinningsegenskaper. Beställaren hävdade att entreprenören genom att föreslå utbyte av aggregat hade åtagit sig ett ansvar för aggregatets funktion och påstod att fel i prestationen förelåg p.g.a. för hög ljudnivå. Av utredningen framgick att det nya aggregatet hade samma ljudnivå som det ursprungligen beställda. HD fann att det motsatsvis framgick av 1:6 jämfört med 1:10 i AB 92 att entreprenören inte är skyldig att undersöka lämpligheten av motpartens konstruktion, dock med det undantaget att entreprenören svarar för att författningar iakttas enligt 1:14. Part skall dock enligt 1:10 utan dröjsmål efter upptäckt meddela motparten att kontraktshandlingarna är sådana att det skulle medföra olägenheter eller vara olämpligt att utföra entreprenaden enligt dessa handlingar. Eftersom bytet av aggregat inte medförde försämring från bullersynpunkt och ljudnivån inte reglerades i författning fann HD att entreprenören i princip inte hade ett ansvar för att aggregatet hade en lämplig ljudnivå. 2.3.5.11 Mäklares skyldigheter Fastighetsmäklaren hade enligt 1984 års lag om fastighetsmäklare ett antal förpliktelser som reglerades i 9–13 §§. Dessa har i stort sett ordagrant överförts till fastighetsmäklarlagen (1995:400) som trädde i kraft den 1 oktober 1995. I sex skilda avgöranden har dessa bestämmelser utgjort del av HD:s prövning.
- I NJA 2001 s. 234 prövades kravet på grov vårdslöshet i 25 § FAL i ett fall där ett förståndshandikappat barn på 12 år orsakat en brandskada. HD anförde här att det i förarbetena till skadeståndslagen uttalats att bedömningen av ett barns beteende skulle likna den culpabedömning som tillämpas beträffande vuxna, ”men utifrån mer objektiva kriterier, d.v.s. under mindre hänsynstagande till subjektiva faktorer”. Enligt HD talade systematiska skäl för denna objektiverade metod också vid en bedömning enligt 25 § FAL. Enligt HD betingades kravet på grov vårdslöshet i 25 § FAL av allt att döma främst av lagstiftarens önskan att ”inskränka skadeståndshotet till de allvarligaste fallen av vållande med hänsyn taget också till försäkringstagarens intresse av att försäkringsbolaget inte riktar regresskrav mot någon som står försäkringstagarens nära”. Det konstaterades samtidigt att de rättspolitiska argumenten inte kunde tilläggas någon större betydelse vid avgörande av om den objektiverande eller den subjektiva metoden skulle tillämpas. HD fann därför att den objektiverade metoden skulle tillämpas. 4.7.1.4 Ansvar för utfästelse I NJA 1987 s. 835 anförde HD att lokutionen ”oriktig utfästelse angående levererad egendoms lämplighet” gav föga stöd för att enbart en försäljning av viss vara (fiskmjöl) med vetskap om användningsområdet (minkfoder) kunde anses vara en utfästelse om varans lämplighet för visst ändamål. 4.7.1.5 Ansvaret för s.k. kärnegenskaper I 4 kap. 19 § JB föreskrevs fram till och med en lagändring 1990 att säljaren hade ett skadeståndsansvar vid svek och vid avvikelse från vad säljaren kunde anses ha utfäst. Numera ansvarar säljaren vid försummelse (såväl in contrahendo som in contractu) och vid avvikelser från vad säljaren får anses ha utfäst. I två avgöranden, NJA 1978 s. 307 och NJA 1989 s. 117, har HD funnit att säljaren varit skadeståndsskyldig trots att denne inte agerat svikligt eller brutit mot en uttrycklig garanti. Ansvaret har i stället baserats på en garantifiktion rörande s.k. kärnegenskap. I NJA 1978 s. 307 hade vattenledningarna i strid med gällande byggnormer dragits i golvet. Den vattenskada som uppkommit hade ostridigt uppstått till följd av att ledningsarbetet inte utförts på det sätt som fordrades när ledningar läggs i golv. Här uttalade HD att det vid sidan av utfästelsefallen föreligger ”ett visst, om än mycket begränsat utrymme för skadeståndsansvar” när ”ett fel innebär en så allvarlig och fundamental avvikelse från rimlig standard på fastigheten, att denna måste anses sakna en — för att använda en i doktrinen förekommande term — "kärnegenskap", som får anses utfäst ehuru frågan ej berörts vid köpeförhandlingarna”. Eftersom felet inte kunnat upptäckas vid ens en noggrann undersökning, verkningarna av felet var omfattande, felet drabbade för fastighetens brukande grundläggande funktioner och fråga var om ett nyuppfört hus förvärvat direkt från byggherren befanns säljaren vara skadeståndsskyldig.
- Frågan om en kärnegenskap förelegat prövades också i NJA 1989 s. 117. Här bestod problemet i att fastigheten (vid Göta älv) saknat stabilitet och att risk förelåg för sättningar, vilket lett till att köparna måste utrymma fastigheten till följd av överhängande risk för skred. Dessa egenskaper ansågs medföra att fel i fastigheten förelåg. Enligt HD kunde det resonemang som låg till grund för NJA 1978 s. 307 endast ”i ytterst särpräglade situationer överföras på fall då — som i förevarande mål — köpeavtalet avsett en fastighet med äldre byggnad”. Det som enligt HD gjorde den situation som förelåg i NJA 1989 s. 117 överförbar var att ”fastigheten på grund av felet över huvud taget inte har kunnat användas till det vid köpeförhandlingarna av såväl säljare som köpare förutsatta bostadsändamålet”. Eftersom felet var av så ingripande verkan befanns fastigheten ha saknat en kärnegenskap.