Rättsfall

NJA 1988 s. 329

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1988 s. 329

BibTeX

@misc{nja-1988-s-329,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1988 s. 329}},
  year         = {1988},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter

Värdet av en stabil praxis och behovet av en omläggning av praxis1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2020 s. 453–512 · 1 ställe

Se härtill Calissendorff, SvJT 2017 s. 799. 1 1 I prop. 1988/89:78 s. 53 sägs: ”Att pleniavgöranden är sällsynta behöver inte innebära att ett reformbehov saknas.” Se även Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1191. 12 Processrättsliga fall från HD: NJA 1973 s. 623, NJA 1975 s. 193, NJA 1979 s. 107, NJA 1980 s. 320, NJA 1985 s. 862, NJA 1988 s. 329, NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205, NJA 2012 s. 435, NJA 2012 s. 896, NJA 2013 s. 413, NJA 2013 s. 502, NJA 2015 s. 374. Civilrättsliga fall från HD: NJA 1993 s. 41, NJA 2007 s. 455, NJA 2010 s. 58, NJA 2015 s. 72 och NJA 2017 s. 938. 13 Processrättsliga fall från HFD: RÅ 1994 ref. 77, RÅ 1996 ref. 37, RÅ 1997 ref. 58, RÅ 1998 ref. 48, RÅ 2000 not. 163, RÅ 2001 ref. 23, RÅ 2002 ref. 95, RÅ 2003 ref. 82, RÅ 2005 ref. 16, RÅ 2007 ref. 78, RÅ 2008 ref. 36, HFD 2011 ref. 29, HFD 2013 ref. 71, HFD 2013 ref. 41. Under perioden från 1995 fram till 2020 avser två fall skatterätt, RÅ 2004 ref. 1 och HFD 2019 not. 31, ett fall retroaktivitet, RÅ 1996 ref. 57 samt ett fall psykiatrisk tvångsvård, HFD 2015 ref. 64. En del äldre pleniavgöranden är omotiverade och saknar därför ofta intresse för denna undersökning. 14 Lag om allmänna förvaltningsdomstolar 5 § 1 st. 15 I det följande talas många gånger enbart om vad som gäller för rättsgrundsatser. Detsamma bör regelmässigt gälla för antagna lagtolkningar. Texten ska således inte tyngas med att ordet lagtolkning tilläggs varje gång det talas om en rättsgrundsats. 16 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. Regeltillämpningen bör inte bygga på rimlighetsbedömningar. Jfr Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1188. 17 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 1 8 Av domskälen i plenifallet NJA 2005 s. 205 framgår klart att HD avvikit från rättsgrundsatsen i NJA 1975 s. 280 (ej NJA 1989 s. 215), men under rättsfallsrubriken nämns inte 1975 års fall utan endast NJA 2001 s. 177 som utgjorde ett väsentligt skäl för HD att godta en ny rättsgrundsats. 19 Calissendorff, SvJT 2017 s. 800 f. 20 Prop. 1971:30 s. 672 och Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 21 NJA 1975 s. 193 och NJA 1979 s. 107. 2 2 NJA 2009 s. 672 med en avvikande bedömning i förhållande till NJA 1989 A 7 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 270 f. och 275. 23 Munukka, JT 2010–11 s. 474. 24 NJA II 1876 no 3. 25 Det ansågs likgiltigt om det kunde antas att HD skulle komma att ändra eller fastställa hovrättens avgöranden. NJA II 1943 s. 696. 2 6 RB 3:4 st. 3 samt NJA 1947 II s. 234 och NJA II 1972 s. 796. 27 Prop. 1988/89:78 s. 19. 28 HD föreslog att prejudikattillstånd skulle få meddelas inte bara om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen utan också om det eljest är av vikt för främjande av dess enhetlighet. Enhetlighetsrekvistet uteslöts av departementschefen med motiveringen att det skulle ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildning korrigera mera påtagliga avvikelser. Departementschefen ansåg att prejudikatdispensen skulle regleras särskilt och att frågan om prövningstillstånd kunde meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas på annat sätt (i en annan regel). Prop. 1971:45 s. 87 och 89. I den mån behovet av enhetlighet har betydelse för hur rättsgrundsatser ska utformas bör det utgöra ett beaktansvärt skäl för att bevilja prejudikattillstånd, men inte om enhetligheten endast utgör ett skäl för att hovrättens dom bör ändras (skäl för ändringsdispens som avskaffades). 29 Prop. 1971:45 s. 89. 3 0 Prop. 1971:45 s. 83. 31 Prop. 1971:45 s. 88. 32 Prop. 1971:45 s. 83. 33 För att uppnå detta mål uteslöts kravet på att det ska vara av synnerlig vikt att prejudikatdispens meddelas. Prop. 1971:45 s. 88. 34 Ett prejudikat kan ibland vara så svårförståeligt att det krävs att man läser domen flera gånger. Svårförståeligheten kan bero på ämnets komplikationsgrad eller framställningssättet. Det finns komplicerade pleniavgöranden som framstår som alltmer övertygande och välgenomtänkta ju flera gånger man läser dem. Det finns också plenidomar av motsatt art. En del av dem är alltför kortfattade. Upprepad läsning hjälper knappast då det saknas upplysningar. 3 5 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och HFD 2019 not. 31. 36 Se vidare Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, Jure 2018, s. 215–315 med hänvisningar till äldre litteratur samt Mossberg, Avtalets räckvidd I, Iustus, 2020. Författaren angriper på s. 549–842 i två kapitel frågan om avtals tredjemansverkningar utifrån argument för och argument mot att medge direktkrav. Vid bedömningen av svåra rättstämpningsfrågor spelar logiken frekvensmässigt sett en minder roll i HD:s praxis. Se Heuman, a.a. s. 127–214. Argumentationsmetoden får inte användas vid bedömningen av rättsfrågor som kräver en tillämpning av legalitetsprincipen, t.ex. frågor som rör straffrätten eller annan tvångslagstiftning. En domstol ska då begränsa sig till att göra en språklig tolkning av lagtexten och den får inte förkasta eller modifiera resultatet av den språkliga tolkningen med hänvisning till ändamålsskäl eller andra icke språkliga argument. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 810 och 812 f. och samme författare Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 471 samt Nergelius, SvJT 2017 s. 793. 37 Se Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 15 ff. 38 När Schultz talar om nya ”argumentationslinjer” avses inte de många tankeleden (tankelinjen), utan ett argument, t.ex. ”obehörigvinst-argument”. Schultz, SvJT 2009 s. 947. Hans begrepp motsvarar inte argumentation, utan närmast vad som kan betecknas som standardargument. Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 315 ff. 39 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 42 ff. 40 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 271 ff. 4 1 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 274 f. 42 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 275 ff. 43 Se under 10.2. 44 Se härtill Nordklint, Bevisrättens tillämpning i skatteprocessen, Jure 2019, s. 26 ff. och 31 ff. Se även Mossberg, a.a. s. 550. 45 Se vidare avsnitt 4.5 om NJA 2013 s. 413. 4 6 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 26 ff. 47 Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 108 f. 48 Prop.1988/89:78 s. 53. 49 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 280 ff. 5 0 Blandhol i Pragmatism v. principfasthet i nordisk förmögenhetsrätt, Nummer 35 i skriftserie utgiven av Stockholm Centre for Commercial Law 2019, s. 29 vid not 12 samt s. 31 ff. och 45. 51 RÅ 2001 ref. 23. 52 NJA 2017 N 7 p. 14 och 15. 5 3 Se NJA 2012 s. 1038 p. 17 sista meningen om att påföljdslindring är primärt till skadestånd innan motargumenten behandlas under p. 18 och 19. Se även NJA 2017 s. 237 och härtill Heuman, JT 2017–18 s. 316 och 319 f. 54 Se om ”self-incrimination” det straffrättsliga fallet NJA 2018 s. 394. 55 NJA 1991 s. 123. Se vidare om den senare gjorda ändringen av rättsgrundsatsen genom NJA 2001 s. 563 behandlat i avsnitt 9.3. 56 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 310 f. och JT 2015–16 s. 761 f. 5 7 RF 1:1 st. 3. 58 NJA 2012 s. 211 p. 23, NJA 2013 s. 842 p. 35 och NJA 2016 s. 303 p. 26 samt Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 251 ff. 59 RB 58:1 st. 1 p. 4. 60 RF 11:14 och Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 548 ff. 6 1 Prop. 1988/89:78 s. 53. 62 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 210. 63 Saken kan uttryckas så att regeln inte lägger någon argumentationsbörda på en part som kräver eller motsätter sig en omläggning av praxis genom ett plenumavgörande. 64 RÅ 2004 ref. 1. 6 5 HFD 2019 not. 31 p. 27. 66 HFD 2019 not. 31. p. 28. Fallet som avgjordes 2017 är HFD 2017 ref. 41. 67 Knutsson, Svensk skattetidning 2019 s. 614 f. Det tilläggs jfr NJA 2016 s. 668 (ett fall om domvilla). Se härtill Heuman, JT 2016–17 s. 737 f. och s. 990 ff. 6 8 HFD p. 16–18. 69 NJA 1999 s. 237 och NJA 2017 s. 289. 70 Se t.ex. NJA 2010 s. 58 (mäklarprovision). 71 Se t.ex. RÅ 1992 ref. 56 som avser uttagsbeskattning och utdelningsbeskattning. HFD:s majoritet behandlar flera äldre fall. 72 HFD 2019 not. 31 p. 20 och von Bahr, Skattenytt 2020 s. 129 f. 73 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 99 f. 74 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 96. 7 5 HFD 2019 not. 31 de sex dissidenterna p. 8 och Meltz, JT 2019–20 s. 734 ff. Se även NJA 2015 s. 374 p. 10. 76 Se härtill HFD p. 2 och uttalandet att det alltså finns en klar och sedan länge etablerad praxis från HFD beträffande beskattningen av styrelsearvoden och att fråga uppkommit om det nu finns anledning att ändra denna praxis och att det inte var ändamålsenligt och motiverat att lägga så stor vikt vid uppdragets personliga karaktär. HFD ansåg att det inte var angeläget att ändra praxis. HFD p. 22–28. 77 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 2009, s. 86. 78 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 78. 79 NJA 2001 s. 177 s. 182. 8 0 Se även plenifallet NJA 2005 s. 205, s. 214 om att dessa ”skäl har större tyngd”. 81 NJA 1993 s. 41, NJA 2013 s. 502 p. 60 och NJA 2015 s. 374 p. 21. 82 NJA 2015 s. 72 p. 13. 83 Det hade varit tydligare om HD angett argumentets och motargumentets vikt för att sedan redovisa avvägningen. 8 4 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 73 ff. 8 5 Teleman, JT 2018–19 s. 827 med litteraturhänvisningar i noterna 45 och 46. 86 Det kan här ha betydelse att plenireglerna är formulerade som fakultativa regler, låt vara att de i många sammanhang uppfattas som obligatoriska. 87 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 29 och 193 ff. och 215. 88 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 193 ff. och SvJT 2017 s. 777. 89 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 194. 9 0 Ramberg, SvJT 2017 s. 778 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 802 (visst förbehåll för plenifall som tillkommit efter tillämpning av betydelseregeln). 9 1 Heuman, JT 2017–18 s. 308. 92 NJA 1988 s. 329 och det äldre fallet NJA 1986 s. 802 som inte nämns under rättsfallsrubriken men väl i plenifallets domskäl. 93 Se avsnitt 9.4 om NJA 2004 s. 213. 94 NJA 1990 s. 361. 95 Se vidare nedan avsnitt 9.9 om NJA 2017 s. 938. 9 6 HD p. 8. 9 7 Se härtill Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 99 ff. 98 I de plenifall som HD avgjort efter 1948 har enighet rått om att rättsfrågan skulle hänskjutas till HD i dess helhet. NJA 1999 s. 237 utgör dock ett undantag. I detta fall ansåg ett justitieråd av fem att rättsfrågan borde avgöras i plenum. Dissidentens uppfattning gick ut på att ett aktiebolag som upplösts efter konkurs inte skulle få sin talan avvisad direkt, utan först sedan konkursbolaget fått yttra sig om möjligheterna att träda i likvidation och låta likvidatorerna fortsätta processen. NJA 1999 s. 237, s. 242, Svenssons skiljaktiga uppfattning in fine och Muncks tillägg s. 247 näst sista stycket. Majoritetens beslut att inte hänskjuta rättsfrågan till HD i dess helhet kan förklaras av två skäl. En möjlighet är att majoriteten var av uppfattningen att man borde hålla fast vid äldre praxis. En annan möjlighet är att dissidenten vände sig mot en rättsuppfattning som endast indirekt kommit till uttryck i flera fall, men inte genom en explicit formulerad rättsgrundsats som endast kunde ändras genom ett pleniavgörande. 99 I NJA 2016 s. 107 har HD kommenterat NJA 1918 s. 394. HD talar inte om rättsfallsrubrikens rättsgrundsats utan om innebörden av den tillämpade rättssatsen. Man frågar sig om ordvalet innebär att en av HD gjord tolkning av en oklart formulerad rättsgrundsats inte har prejudikatverkan på sätt en explicit rättsgrundsats har. Tolkningen skulle således inte utgöra en rättsgrundsats. Frågan om NJA 1918 s. 394 förlorat sin prejudikatverkan på grund av fallets ålder har inte något att göra med frågan om en tolkning av rubriktexten är en rättsgrundsats. Se härtill NJA 2016 s. 107 p. 27 och 28. 100 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Andra upplagan, Juristförlaget i Stockholm 1981, s. 17 f. och Agell, Festskrift till Stig Strömholm, Iustus förlag 1997, s. 35 ff. 1 01 Se härtill Svedelius, NJA II 1876 no 3 s. 3 och Lindhagen NJA II 1876 no 3 s. 5. Se t. ex NJA 2016 s. 107 p. 26. 102 NJA 1986 s. 146. 103 NJA 2010 s. 58 p. 14. 1 04 Se avsnitt 5. 105 I NJA 2015 s. 1097 p. 18 sägs: Såsom innebörden av begreppet verkshöjd kommit att uttolkas kan inte anses att det därmed avses något annat än det ganska måttliga krav på originalitet som EU-rätten ger uttryck för. 1 06 Håstad, Vänbok till Lena Olsen, Iustus 2019, s. 146, 147 och 148. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 808 f. 107 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och NJA 2007 s. 455. 1 08 NJA 1993 s. 41, s. 55. 1 09 När en person har dödats genom en uppsåtlig handling ansågs psykiska besvär hos de närstående vara en typisk och närliggande skadeföljd. 110 Innan HD gör sitt uttalande om att starka billighetsskäl talar för att skadestånd ska kunna utgå sägs att fråga är om det finns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i 1979 års rättsfall. Det rör sig således om en avvikelsefråga. 111 Detta uttrycktes så att vissa angrepp som tidigare kan sägas ha legat strax under gränsen för kränkningsersättning numera kan berättiga till sådan ersättning. 1 12 Prop. 2000/01:68 s. 53. 113 Munck får förstås så att NJA 2005 s. 738 — Munck deltog vid avgörandet av fallet — utgör ett exempel på att HD avvikit från en rättsgrundsats och inte ett exempel på en tillämpning av betydelseregeln. Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166 vid not 118. 114 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 f. 115 RÅ 2010 ref. 93. 116 HFD 2015:64. 1 17 Se härtill RF 2:6. 118 Heuman, SvJT 2019 s. 551. 119 Se t.ex. NJA 2011 s. 755 p. 18. 120 Se härtill Mellqvist, SvJT 2017 s. 807. 1 21 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 122 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 34. HD:s uttalande om en möjlig bevisvärderingsmetod i NJA 2015 s. 702 p. 21 kan kanske anses vara en slags rättsgrundsats. 123 NJA 2019 s. 23 dissidenterna p. 30 och 31. 124 NJA 2019 s. 23 p. 22 1 25 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 126 Heuman, JT 2017–18 s. 309 ff. 127 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 213 ff. 1 28 Prop.1988/89:78 s. 53. 129 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 167. 130 Prop. 1988/89:78 s. 53. 1 31 NJA 2007 s. 519. 132 NJA 1990 s. 656. 133 RÅ 2002 ref. 95. 134 Se härtill avsnitt 9.4 om plenifallet NJA 2001 s. 177. 135 Rättsfallet har berörts i avsnitt 7 från en annan utgångspunkt än i detta avsnitt. 136 Prop. 2000/01:68 s. 53. 1 37 2000/01:LU 19 s. 10. 138 Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 361. Se NJA 2014 s. 79 p. 17. 139 I NJA 2012 s. 1038 I uttalade HD under p. 21 och 22: ”Det finns således skäl som talar för och skäl som talar emot påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel enligt svensk rätt. Frågan om påföljdslindringens vara eller icke vara som kompensationsform kan emellertid inte bli föremål för omprövning i rättspraxis. Däremot finns det ett betydande utrymme för rättsbildning genom domstolspraxis i fråga om förutsättningar för påföljdslindring och beträffande efter vilka principer en påföljdslindring ska ske, om tillräckliga förutsättningar för en sådan kompensation föreligger. Rättsbildningen bör då ske så att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel vid en rättighetskränkning så långt det låter sig göras anpassas till det straffrättsliga systemet på samma sätt som det har eftersträvats att ekonomisk gottgörelse som kompensatoriskt rättsmedel anpassas till det skadeståndsrättsliga systemet (jfr NJA 2012 s. 211 I, p.18). Också vikten av följdriktighet i regelsystemet måste beaktas.” 1 40 NJA 2005 s. 33. 141 Saknas ett sådant svenskt prejudikat gäller EU-domstolens och Europadomstolens rättsuppfattning framför den som följer av det äldre svenska prejudikatet. Se beträffande fall då sådana avgöranden saknas Andersson, Skälig misstanke, Wolters Kluwer 2016, s. 152. 142 NJA 2003 s. 555 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 143 NJA 2005 s. 805, s. 831 och NJA 2006 s. 467, s. 479. 144 NJA 2013 s. 502 p. 17 och 18. Ytterligare skäl åberopades till stöd för att gå ifrån bedömningen i 2011 års fall. Se HD p. 25. Se även Nergelius, SvJT 2017 s. 785 ff. 145 Se NJA 2013 s. 502 p. 56–58 om möjligheterna att frångå rättsgrundsatsen i NJA 2010 s. 168 trots att det var känt för HD att Europadomstolens avgörande i Zolotuchin innebar en förändring av konventionsrätten. 146 NJA 1991 s. 123. 1 47 Det anses att det föreligger en skyldighet för domstolar att tillämpa principen jura novit curia i tvistemål. Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, s. 304. 148 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 304, Heuman, JT 1993–94, s. 616 samt NJA 1991 s. 188, s. 193 f. (ej rättegångsfel då hovrätten försummat att beakta en dom meddelad av Europadomstolen) och NJA 2013 s. 842 p. 36. 1 49 Se härtill NJA 1983 s. 550 och Heuman, Festskrift till Per Olof Bolding, Juristförlaget i Lund 1992, s. 227 f. 150 NJA 2004 s. 213 och Heuman, Festskrift till Rune Lavin, s. 99 ff. 151 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms Universitet, Andra upplagan 1981, s. 23 och Calissendorff, SvT 2017 s. 796. 1 52 Jfr häremot Rambergs uttalande i en föreslagen programförklaring att HD kan avvika från prejudikat om det är påkallat och att en förutsättning för det är att avvikelsen medför övervägande fördelar i förhållande till eventuellt skadliga retroaktiva nackdelar. Ramberg, SvJT 2017 s. 782. 153 Det är också tänkbart att ett förhållande som beaktats i ett prejudikat vid bedömningen av en allmän rättsfråga lämnas obeaktat i ett nytt prejudikat rörande samma rättsfråga. Detta kan leda till att fallen avgörs på olika sätt. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 216. 154 Detta argument förutsätter inte att det gjorts säkra mätningar av statistiker, utan bygger på mera fria frekvensbedömningar av HD. 1 55 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 359 ff. 1 56 NJA 2010 s. 58 p. 14. 157 NJA 2010 s. 58. Se även NJA 1992 s. 113. 1 58 HFD 2011 ref. 29 majoriteten och bedömningen av klagorätt. 159 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 ff. 160 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 36. 1 61 Se beträffande NJA 2019 s. 171 (Belgor) å ena sidan Schöldströms uttalanden om ett i praktiken oförändrat rättsläge och å andra sidan Heumans uttalanden om ett osäkert rättsläge. Schöldström, JT 2019–20 s. 247 och Heuman, Specialprocess, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2020, s. 30 och SvJT 2019 s. 550. 162 NJA 1999 s. 237, NJA 2008 s. 1208 och NJA 2012 s. 105 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 267 f. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 157, 305 och 352. 1 63 NJA 2005 s. 738 minoriteten på s. 744 (med denna läsning av det äldre fallet ansågs detta avgörande inte oförenligt med uttalandena i propositionen). 164 Ramberg, SvJT 2017 s. 778. 165 Se härtill Lindell, Notorietet och kontradiktion, Iustus förlag 2007, s. 100 och uttalandet om skillnaden mellan rättsgrundsatser som vägleder rättstillämpningen och erfarenhetssatser som har med kunskapsfrågor att göra. Lindell anser att de senare inte får omvandlas till eller förväxlas med rättssatser utan måste kritiskt prövas i varje nytt fall. Härtill kan fogas kommentaren att rättsgrundsatser kan behöva ges ett ändrat innehåll på grund av nya vetenskapliga kunskaper. 1 66 HFD 2019 not. 31 p. 27. 167 Se beträffande ny kunskap NJA 2003 s. 339, s. 351 f. och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 168 NJA 1980 s. 46. 1 69 Fallet har tidigare i avsnitt 6.1 behandlats från en annan utgångspunkt. 170 NJA 2017 s. 938 p. 9 och 10. 171 NJA 1995 s. 478, s. 482. 1 72 NJA 2007 s. 455 och NJA 1991 s. 597. 173 Se härtill om en något annan uppfattning Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 174 NJA 1990 s. 743, NJA 1994 s. 699, NJA 2003 s. 495 och NJA 2009 s. 586. 1 75Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 299 och NJA 2012 s. 435 dissidenterna p. 9. 176 Se härtill NJA 2005 s. 805, s. 830 f. 177 NJA 2006 s. 467, 478 och 479. Se vidare avsnitt 9.3. 1 78 NJA 2015 s. 374 p. 21 och NJA 1999 s. 617. 179 NJA 2015 s. 374 p. 14. 180 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 20. 181 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 16. 182 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 12. 1 83 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 13. 184 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 14 och 15. 185 Analog lagtolkning innebär att en regel inte är tillämplig enligt sin ordalydelse men att starka sakliga skäl motiverat analogin. Man kan tänka sig att HD avstått från att tillämpa en regel analogt av olika skäl. HD kan sedan i ett nytt fall anse att en korrekt språklig tolkning innebär att regeln är direkt tillämplig enligt sin ordalydelse. En praxisändring kan då kräva ett pleniavgörande. Stabilitetssynpunkten talar för att man ska kunna förlita sig på den rättsgrundsats som antagits i det första fallet. NJA 2015 s. 72 de tre dissidenterna. 186 NJA 2015 s. 374 majoriteten p. 16–21. 187 RB 58:11. 188 Se härtill Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 171. 189 NJA 1978 s. 132. 1 90 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, Juristförlaget i Lund 2007, s. 167 ff. 1 91 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, Fjärde upplagan, Norstedts juridik 1990, s. 53. 192 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, s. 167 ff. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 323 och 330 samt Festskrift till Rune Lavin, s. 93 ff. 193 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 322 f. 194 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 377. 195 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 216 och kommentaren till NJA 2012 s. 414. 1 96 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 307 ff. 197 NJA 2016 s. 107 p. 28. 198 Sedan argumentet utvecklats genom att lagregleringen återgetts uttalade HD att härav eventuellt kunde följa något som innebar att rättsgrundsatsen borde ändras. Inte heller detta uttalande om att det eventuellt var möjligt att dra en viss slutsats innebär att ett slutsatsgrundat argument förelåg. 199 Heuman, JT 2008–09, s. 378 f. 2 00 Se härtill Wersäll, SvJT 2014 s. 1 ff., Wiklund, SvJT 2014 s. 335 ff., Kleineman JT 2014–15 s. 495 ff., Nergelius, SvJT 2017 s. 793 f. och Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, s. 316.fotnot 10 · s. 457

Plenum och skiljaktigheter — vad ska det vara bra för?1 hänvisning

Kerstin Calissendorff · SvJT 2017 s. 795–804 · 1 ställe

Det exempel som nämns i förarbetena på när ett betydelseplenum skulle kunna hållas ter sig för min del något främmande. Såvitt jag vet så har det, förutom i två fall under 1970-talet, inte heller hänskjutits något mål till plenum av ett sådant skäl som anges i exemplet sedan möjligheten infördes år 1972. Vidare är jag osäker på om något mål eller viss fråga alls har hänskjutits med hänvisning till att det skulle vara av särskild betydelse att den avgörs av Högsta domstolen i sin helhet på grund av frågans vikt i sig. Tvärtom synes en hel del plenum ha behandlat frågor som knappast kan sägas ha varit av ingripande betydelse för rättskipningen eller för rättssystemets enhetlighet, se t.ex. NJA 1980 s. 320 som gällde frågan om en frist för klander av bodelning kunde återställas och NJA 1988 s. 329 som gällde resekostnadsersättning till rättsläkare som vittnat i tjänsten. Den normativa effekten av domstolens avgöranden förefaller emellertid vara större när det gäller de senaste årens plenimål.När ska eller kan det vara plenum? · p. 2 · s. 800