Rättsfall

NJA 1987 s. 383

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1987 s. 383

BibTeX

@misc{nja-1987-s-383,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1987 s. 383}},
  year         = {1987},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

5 hänvisningar i 2 artiklar · 5 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis3 hänvisningar

Marcus Radetzki · SvJT 2016 s. 745–820 · 3 ställen

Samtidigt kan det emellertid konstateras att förvånansvärt många av de avgöranden som gäller tillämpningen av reglerna i GFAL respektive KFL trots den nya lagstiftningen helt eller delvis har behållit sitt prejudikatvärde. En viktig förklaring härtill är att åtskilliga avgöranden gäller tillämpningen av regler i den gamla lagstiftningen som utan större förändringar förts vidare till FAL. I den följande framställningen refereras och kommenteras sådana avgöranden naturligtvis i samma utsträckning som de avgöranden vilka tar sikte på innebörden av den nu gällande lagstiftningen i FAL. 2.1 Kontraheringsplikt I NJA 1987 s. 383 hade en konsument med hemförsäkring blivit bestulen på inte mindre än fem cyklar under en tid av endast femton månader. Tvisten gällde huruvida detta förhållande kunde anses utgöra ett sådant särskilt skäl som enligt 15 § första stycket KFL krävdes för att försäkringsgivaren skulle äga rätt att till försäkringstidens utgång säga upp försäkringen till den del som den omfattade tillgrepp av cykel. Till stöd för en sådan rätt till uppsägning hade försäkringsgivaren enbart gjort gällande skadefrekvensen som sådan. Det hade således inte gjorts gällande att den försäkrade varit vårdslös eller annars brutit mot försäkringsvillkoren i samband med stölderna. Enligt Högsta domstolen kunde antalet stölder visserligen anses vara anmärkningsvärt stort. Med hänsyn till att försäkringsfallen inträffat på en ort där risken för cykeltillgrepp erfarenhetsmässigt var mycket påtaglig kunde skadefrekvensen emellertid inte anses vara så hög att särskilda skäl för uppsägning skulle anses föreligga.FAL (tidigare GFAL och KFL) · p. 4 · s. 788
Numera regleras frågan om försäkringsgivarens rätt att till försäkringstidens utgång säga upp en konsumentförsäkring i 3 kap. 3 § andra stycket FAL. Alltjämt uppställs ett krav på särskilda skäl. Och med sikte på personförsäkring återfinns en motsvarande regel i 11 kap. 3 § andra stycket FAL. Det har inte varit lagstiftarens avsikt att på något påtagligt sätt förändra innebörden av rekvisitet särskilda skäl. Mot denna bakgrund måste NJA 1987 s. 383 alltjämt anses ha ett högt prejudikatvärde. Och i viss utsträckning gäller detta också vid tilllämpning av 3 kap. 1 § respektive 11 kap. 1 § FAL som på motsvarande sätt uppställer ett krav på särskilda skäl för att en försäkringsgivare skall äga rätt att avslå en ansökan om nyteckning av en konsument- respektive personförsäkring som försäkringsgivaren normalt tillhandahåller allmänheten. 2.2 Förnyelse av försäkring I NJA 1987 s. 982 hade försäkringstagaren tecknat en reseförsäkring med tre månaders giltighetstid avseende en resa till USA, men stannat där längre än planerat och sedan de tre månaderna löpt ut råkat ut för ett olycksfall. Frågan i målet gällde huruvida försäkringen förnyats automatiskt med stöd av 14 § KFL, vars innehåll i sak förts vidare till 3 kap. 4 § FAL. Den ifrågavarande försäkringen hade inte sagts upp. Inte heller hade en motsvarande försäkring tecknats i annat försäkringsbolag. Något avtal om att den ifrågavarande försäkringen inte skulle förnyas hade inte slutits mellan parterna. Det avgörande var därför huruvida omständigheterna kunde anses vara sådana att det framgick att försäkringen inte skulle förnyas. Enligt förarbetena till KFL kunde en sådan omständighet utgöras av att fråga var om en reseförsäkring eftersom sådan försäkring mycket ofta tecknas avseende viss resa med följd att något behov av automatisk förnyelse inte kan anses föreligga. Högsta domstolen uttalade emellertid att när en reseförsäkring tecknats för längre tid än för en normal semester, och i vart fall för så lång tid som tre månader, kunde det antas många gånger vara ovisst om försäkringstagaren efter försäkringstidens utgång kommer att vara i behov av fortsatt försäkringsskydd eller inte. Vidare uttalades att bestämmelsen i 14 § KFL ”bygger på tanken att det i en sådan oviss situation är bättre för försäkringstagaren att försäkringen automatiskt förnyas än att så inte sker”. Med hänvisning härtill ansågs att den ifrågavarande försäkringen hade förnyats automatiskt med stöd av 14 § KFL, vilket fick till följd att det inträffade olycksfallet omfattades av försäkringsskyddet. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid en tillämpning av 3 kap. 4 § FAL. 2.3 Premiedröjsmål 2.3.1 Verkan av uppsägning I NJA 1999 s. 188 hade en villahemförsäkring sagts upp på grund av dröjsmål med premiebetalningen genom ett skriftligt meddelande av det slag som tidigare krävdes enligt 25 § första stycket KFL. Enligt Högsta domstolen kunde en sådan uppsägning anses äga verkan inte endast i förhållande till försäkringstagaren, utan även i förhållande till den som enligt avtalet är medförsäkrad. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid tillämpning av den numera gällande och motsvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket FAL. 2.3.2 Förutsättning för tillämpning av suspensionsklausul NJA 2015 s. 365 gällde en företagsförsäkring i vars villkor intagits en suspensionsklausul som föreskrev att dröjsmål med att betala premien för en senare premieperiod än den första medförde att försäkringsgivarens ansvarighet upphörde att gälla ända fram till dagen efter den dag då betalning faktiskt skett. Högsta domstolen slog inledningsvis fast att det förhållandet att bestämmelsen i 8 kap. 4 § FAL beträffande ansvarstiden är dispositiv medför att ”det är möjligt att inom ramen för en företagsförsäkring teckna avtal om suspensionsklausuler”. Vid detta förhållande gällde den i målet aktuella frågan huruvida det för att suspensionsklausulen skulle kunna åberopas krävdes att försäkringsgivaren dessförinnan skickat en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren. Högsta domstolen konstaterade att 14 § andra stycket GFAL explicit stadgade att en suspensionsklausul inte kunde medföra att en försäkringsgivares ansvarighet upphörde med mindre än att en vecka förflutit efter det att försäkringsgivaren hade givit försäkringstagaren ett meddelande med erinran om premiens förfallodag. Vidare konstaterade domstolen att någon motsvarande bestämmelse inte återfinns i FAL men att 8 kap. 17 § första stycket tredje meningen i sistnämnda lag innehåller en tvingande regel om att en uppsägning med anledning av dröjsmål med betalning av premien för en senare premieperiod än den första inte får verkan förrän sju dagar efter att försäkringsgivaren avsänt en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren. Till detta lade domstolen att förarbetena till FAL inte ger uttryck för att det funnits någon avsikt att genom den nya lagstiftningen förändra den rättsliga regleringen avseende premiedröjsmål. Mot denna bakgrund ansågs det ligga närmast till hands att uppfatta bestämmelsen i 8 kap. 17 § första stycket tredje meningen FAL ”på så sätt att den tar sikte även på suspensionsfallen”. I fall där en suspensionsklausul avtalats borde därför 8 kap. 17 § första stycket tredje meningen FAL tillämpas så att det krävs att försäkringsgivaren, för att kunna göra gällande att ansvaret har upphört på grund av utebliven premiebetalning, minst sju dagar i förväg har avsänt en påminnelse till försäkringstagaren om premiens förfallodag. 2.4 Åsidosättande av säkerhetsföreskrift NJA 1984 s. 829 gällde en hemförsäkring i vars villkor återfanns en säkerhetsföreskrift enligt vilken bostadens ytterdörr skulle hållas låst när bostaden lämnades utan tillsyn. Som påföljd för det fall att denna föreskrift inte uppfyllts stadgades att ersättningen som regel skulle nedsättas med 100 %. Egendom stals ur bostaden sedan den försäkrades hustru på väg till arbetet glömt att låsa ytterdörren som stått olåst hela dagen. Högsta domstolen konstaterade att ersättningen ur försäkringen skulle sättas ned med stöd av det tvingande stadgandet i 31 § KFL. En i sak närmast motsvarande bestämmelse återfinns numera i 4 kap. 6 § första stycket FAL.FAL (tidigare GFAL och KFL) · p. 5 · s. 789
Högsta domstolen NJA 1950 s. 610 3.2 NJA 1981 s. 920 3.3.3 NJA 1981 s. 1205 1.4 NJA 1982 s. 106 3 NJA 1982 s. 390 2.8.1 NJA 1982 s. 668 3 NJA 1983 s. 496 3.5.2 NJA 1983 s. 522 I och II 3.3.1 NJA 1983 s. 725 1.4; 2.8.1 NJA 1984 s. 229 1.4 NJA 1984 s. 501 I och II 1.6.1.1 NJA 1984 s. 747 1.7.3 NJA 1984 s. 829 2.4 NJA 1985 s. 309 3 NJA 1985 s. 673 3.6.3 NJA 1985 s. 843 3 NJA 1986 s. 3 1.6.1.1 NJA 1986 s. 358 1.6.1.1 NJA 1986 s. 470 1.6.2; 1.6.3 NJA 1986 s. 659 1.2.2.1 NJA 1986 s. 758 3.6.1 NJA 1987 s. 383 2.1 NJA 1987 s. 749 3 NJA 1987 s. 835 1.2.2.1 NJA 1987 s. 982 2.2 NJA 1988 s. 221 3.1 NJA 1988 s. 408 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 1989 s. 251 3 NJA 1989 s. 346 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.4 NJA 1990 s. 93 1.6.2 NJA 1990 s. 591 1.1 NJA 1990 s. 726 3.5.2 NJA 1990 s. 734 3.5.2 NJA 1991 s. 662 3 NJA 1992 s. 113 1.6.1.2 NJA 1992 s. 303 1.7.2 NJA 1992 s. 414 1.2.2.2; 1.2.2.4; 1.2.2.5 NJA 1992 s. 428 1.2.2.3 NJA 1992 s. 642 3 NJA 1992 s. 782 1.1; 1.4; 4.2 NJA 1992 s. 845 I och II 1.7.2 NJA 1993 s. 222 2.7.1 NJA 1993 s. 764 2.5.1 NJA 1994 s. 283 2.5.2 NJA 1994 s. 449 I och II 1.6.2; 1.6.3 NJA 1994 s. 566 1.2.2.1 NJA 1994 s. 712 I och II 1.4 NJA 1995 s. 13 3 NJA 1995 s. 392 1.2.2.1 NJA 1996 s. 68 1.2.2.1 NJA 1996 s. 400 1.2.2.4; 1.3 NJA 1996 s. 652 2.8.2 NJA 1996 s. 727 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 1997 s. 27 6.1 NJA 1997 s. 97 1.7.1 NJA 1997 s. 734 1.7.2 NJA 1997 s. 832 1.2.2.1 NJA 1998 s. 118 4.1 NJA 1998 s. 375 3 NJA 1998 s. 448 1.2.2.4; 1.3 NJA 1998 s. 807 3 NJA 1999 s. 117 2.8.2 NJA 1999 s. 188 2.3.1 NJA 1999 s. 232 1.7.3 NJA 1999 s. 629 1.2.2.4; 1.3 NJA 2000 s. 48 1.2.2.4; 1.3; 1.7.2 NJA 2000 s. 150 3.3.2 NJA 2000 s. 225 1.2.2.1 NJA 2000 s. 285 1.7.1 NJA 2001 s. 93 1.7.1 NJA 2001 s. 191 I och II 1.1 NJA 2001 s. 234 2.5.1 NJA 2001 s. 255 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 2001 s. 329 6.5 NJA 2001 s. 486 1.7.3 NJA 2001 s. 627 3.2 NJA 2001 s. 657 1.6.4 NJA 2001 s. 695 I och II 1.7.1 NJA 2001 s. 750 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4;Register över behandlade rättsfall · p. 1 · s. 815

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen