- Vid entreprenaden hade entreprenören också tillhandahållit en konstruktionsritning som använts när takkupor byggdes. Enligt kap. 1 § 9 i AB 72 (nu AB 04 kap. 1 § 6) svarade den part som tillhandahållit uppgifter, undersökningsmaterial och handlingar jämte däri angivna konstruktioner för riktigheten av dess. Beställaren hade samtyck till att ritningen blev en kontraktshandling. Enligt HD krävs det dock att motparten tydligt tar över ansvaret för att den part som tillhandahållit ritningen skulle vara befriad från sitt ansvar. Så ansågs inte vara fallet. Slutsatsen blev att entreprenören på två olika grunder ansvarade för funktionen hos takkuporna. 2.3.5.2 Avvikelse från köparens befogade förväntningar I två äldre fastighetsköpsavgöranden har HD beaktat senare tillkommande omständigheter och kommit fram till att dessa medfört att fel i fastigheten förelegat, trots att felbedömningen ska avse om fastigheten vid avtalsingåendet ”avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta” (jfr 4 kap. 19 § första stycket JB). I NJA 1986 s. 670 I (se Herre, SvJT 2005 s. 667) hade köparna av en fastighet gjort gällande att fastigheten avvek från vad de med hänsyn till omständigheterna haft anledning räkna med vid köpet i juni 1978 när radondotterhalten klart översteg det av socialstyrelsen i september 1980 angivna gränsvärdet för sanitär olägenhet, vilken också ansågs vara gränsen för en beaktansvärd risk för de boendes hälsa. Något sådant gränsvärde hade inte tidigare angivits av myndighet och förvärvet hade ägt rum, som den skiljaktige i HD påpekade, innan den utredning tillsattes på vars förslag gränsvärdet byggde. Enligt HD hade man inom strålskyddsområdet långt före tidpunkten för fastighetsförvärvet gjort bedömningen att förekomsten av radondöttrar i luft innebar hälsorisker, vika genom kungörelsen fick anses ha blivit konkretiserade i gränsvärden för bostäder. Den utredning som föregått socialstyrelsens beslut och det fastställda gränsvärdet i sig fick därför anses att jämställa med sakkunnigutlåtanden. Fastigheten bedömdes av HD:s majoritet ha varit behäftad med bristfälligheter av beskaffenhet att påverka dess värde. Något resonemang fördes inte alls om köpare allmänt sett före socialstyrelsens fastställda gränsvärde haft fog att förutsätta att radondotterhalten i köpta fastigheter underskred någon viss gräns (jfr resonemanget av det skiljaktiga justitierådet).
- I NJA 1997 s. 290 (se Herre, SvJT 2005 s. 663) hade fastigheten uppförts i enlighet med gällande byggnormer vilka vid uppförandet ansågs uppfylla kraven på fackmässighet. De fukt- och mögelskador som fanns i huset vid köpet hade berott på att den metod som använts för att skydda mot inträngande fukt utifrån gav ett otillräckligt skydd. HD anförde här, med hänvisning till NJA 1986 s. 670 I, att för bedömningen av om fastigheten visat sig inte vara av den kvalitet som köparen haft anledning att förvänta sig ”kan även senare tillkomna omständigheter vara av betydelse”. Enligt HD måste enskilda köpare av småhus ”i normala fall, särskilt när det är fråga om nybyggda hus, kunna förvänta sig att husen är allmänt funktionsdugliga och inte har några speciella brister som gör dem mindre lämpade till bostäder eller som bereder de boende betydande olägenheter”. Trots att fuktskyddet för husen vid tiden för byggandet framstod som normalt och överensstämde med gällande byggnormer bedömdes fel i fastigheten ha förelegat.
- Frågan om räckvidden av NJA 1986 s. 670 I och NJA 1997 s. 290 var under ett antal år omdiskuterad. Frågetecknen har emellertid i betydande utsträckning rätats ut genom två senare avgöranden.
Rättsfall
NJA 1986 s. 670
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1986 s. 670
BibTeX
@misc{nja-1986-s-670,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1986 s. 670}},
year = {1986},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 2 artiklar · 9 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20045 hänvisningar
- I NJA 1986 s. 670 I menade säljaren av ett radonhus att två klausuler i avtalet skulle anses vara friskrivningar från ansvar. I den ena föreskrevs att ”fastigheten, med vad därtill lagligen hör och tillvinnas kan, överlåtes i det skick den av köparen har besiktigats och godkänts” och i den andra att ”säljaren har för köparen lämnat uppgifter beträffande eventuella fel och brister i fastigheten” och att ”parterna är överens om att inga ytterligare överenskommelser avseende fastighetens skick träffats dem emellan”. HD fann att ”innehållet i dessa punkter är emellertid inte sådant att de kan tillmätas betydelse av friskrivningsklausul”.
- I NJA 1986 s. 670 I bedömde HD om fel kunde anses föreligga i en fastighet som hade en hög radonhalt. Hänsyn vid felbedömningen togs här till ett gränsvärde som fastställts först efter det att huset redan var färdigbyggt och sålunda till en omständighet efter köpet.
- I NJA 1986 s. 670 I ansågs fel föreligga i en fastighet som några år efter köpet visade sig ha en alltför hög radonhalt i jämförelse med av myndighet två år efter köpet fastställda gränsvärden för hälsovådlighet avseende radonhalt i fastigheter. Här fann HD att köparna ”inte med framgång [hade kunnat] åberopa sin bristande kännedom om riskerna med radon, om radonfrågan vid tiden för deras förvärv av fastigheten varit föremål för en så omfattande debatt och information att en normalt noggrann och intresserad fastighetsspekulant kan antas ha tagit intryck därav”. Eftersom det av utredningen framgick att radonproblemet vid tiden för förvärvet inte var så allmänt uppmärksammat kunde köparna enligt HD inte anses ha åsidosatt sin undersökningsplikt. I NJA 1985 s. 871, där den elektriska anläggningen i fastigheten varit behäftad med vissa fel och brister som berodde på att gällande föreskrifter inte hade iakttagits vid själva installationen fann HD att de fel som förekommit i fastighetens elektriska utrustning var ”av sådan beskaffenhet att felen hade bort upptäckas vid en med tillbörlig omsorg och sakkunskap företagen undersökning”.