Svensk rättspraxis5 hänvisningar
- NJA 1985 s. 807, Nowolin. I en kort journalistisk artikel införd i Göteborgs-Posten redogjordes för problem som uppstått med madrasser som levererats till ett sjukhem. Rättsskyddet för artikeln var oomstridd och prövades i vart fall inte av någon domstol. Att rättsskydd förelåg måste dock ha varit en förutsättning för prövning av upphovsmannens yrkande om ersättning för intrång i såväl förfoganderätten som den ideella rätten. NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet. En mycket kort journalistisk artikel i Falköpings Tidning, närmast i notisform, redogjorde under rubriken ”Vattenverksförbundet investerar för 5,2 milj.” för vad som förekommit vid ett sammanträde med fullmäktige för Skaraborgs Vattenverksförbund. Tingsrätten fann att artikeln ej utgjorde ett verk i upphovsrättslagens mening. Trots det frånföll motparten i hovrätten sin tidigare gjorda invändning om att artikeln skulle sakna verkshöjd, varför domstolarna utgick från att sådant rättsskydd förelåg.
- I NJA 1985 s. 807, Nowolin, gjorde en journalist gällande att det var en ideellrättslig kränkning att hennes namn faktiskt angavs när kopior av hennes artikel olovligen hade sänts ut för reklamändamål. Journalisten ville vid prövningen i hovrätten tillämpa URL i analogi med 1 § i lagen om namn och bild i reklam, eftersom tankegångarna bakom den lagen bygger på att det innebär en kränkning att utnyttja annans namn i reklamsammanhang. HovR:n, liksom Högsta domstolen, prövade dock bara fallet enligt 3 § 2 st. URL (förutom enligt 2 § URL). Ingen av domstolarna fann att utnyttjandet i något hänseende innefattade åtgärder i strid mot journalistens ideella rätt.
- NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II. En anställd journalists artikel hade efter publicering hos arbetsgivaren olovligt publicerats även i en dagstidning som utgavs av ett konkurrerande tidningsföretag. Journalisten framställde krav på ideell ersättning bl.a. på den grund att publiceringen utsatte honom för misstanken att han i strid mot sina plikter gentemot det företag i vilket han var anställd skulle bedriva konkurrerande verksamhet med arbetsgivaren, således genom att ha medverkat till den olovliga publiceringen. Högsta domstolen fann dock att journalistens litterära anseende inte kunde anses ha kränkts genom publiceringen. Han var däremot berättigad till ersättning för den olovliga publiceringen som sådan. Mer om detta fall ovan i avsnitt 3.5 och 5.1 och nedan i avsnitt 8.3. 5.3Å(cid:0)(cid:0)tergivning i reklam NJA 1985 s. 807, Nowolin. En tidningsartikel hade av madrasstillverkaren Nowolin kopierats i ett trettiotal exemplar och skickats till olika huvudmän för den allmänna sjukvården. Kopiorna hade härvid försetts med ett handskrivet tillägg som angav att artikeln inte gällde Nowolins produkter. Denna spridning ansågs av Högsta domstolen utgöra ett led i marknadsföringen av Nowolins produkter. Högsta domstolen noterade att det inte förekom någon omständighet som kunde ha ingett läsarna föreställningen att Nowolin skulle ha haft något inflytande över artikelns innehåll. Vidare framgick klart att tillägget var tillkommet utan journalistens medverkan. Med hänsyn till det samlade budskapets innehåll och övriga omständigheter kunde användningen av artikeln knappast vara ägnad att verka nedsättande för journalisten. På grund härav skulle artikeln inte anses ha spritts i ett sammanhang som var kränkande för journalistens litterära anseende eller egenart. Inte heller på annat sätt kunde Nowolins olovliga utnyttjande av artikeln anses ha tillfogat journalisten lidande eller annat förfång som berättigade till ideell ersättning. 5.4R(cid:0)(cid:0)eklamavbrott i TV som otillåten återgivning av verk Genom ändrade regler per den 1 april 2002 (SFS 2002:116) i radiooch TV-lagen (1996:844) om annonser i TV-sändningar sägs i 7 kap. 7 § att annonser får avbryta ett program om ”det sker på sådant sätt att — med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär — varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks”. Genom en ny 7 a § infördes också bestämmelsen att för spelfilmer och filmer som är gjorda för TV — med vissa undantag — får annonser sändas om sändningstiden överstiger 45 minuter, varvid annonser får sändas en gång för varje hel period om 45 minuter.